Älvsnabben

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Älvsnabben (olika betydelser).

Koordinater: 58°59.2′N 18°10.5′Ö / 58.9867°N 18.1750°Ö / 58.9867; 18.1750

Älvsnabben på kartan över Stockholms skärgård
Red pog.svg
Älvsnabbens läge i Stockholms skärgård.
Älvsnabben skildrad av Olaus Magnus

Älvsnabben är en ö intill Muskö i Haninge kommun i Stockholms skärgård. Namnet används också om en naturlig hamn som bildas av öarna Älvsnabben, Bjurshagslandet, Kapellön och Gubbholmen. Rent formellt heter dock den naturliga hamnen Älvsnabbsbassängen.

Älvsnabben omnämns redan på 1200-talet i Kung Valdemars segelled, då med namnet Alæsnap. Hansan använde också Älvsnabben som ankringsplats och kallade den Elsnaben. Sedan Erik XIV:s tid har naturhamnen använts som ankringsplats för den svenska flottan, även om platsen utnyttjades av skärsgårdsbefolkningen långt tidigare än så.

Det var vid Älvsnabben som Gustav II Adolf samlade ihop den flotta som 1630 förde över hären till Tyskland och den konflikt som senare skulle bli känd som Trettioåriga kriget. Till minne av det är ett monument rest på Kapellön. Monumentet är placerat så att det är väl synligt från Mysingen, där Landsortsleden går förbi.

Älvsnabbens roll för Sveriges sjöstridskrafter minskade efter att den isfria huvudbasen år 1679 invigdes i Karlskrona. I modern tid har Älvsnabben åter vunnit i betydelse efter att den i berget insprängda Musköbasen invigdes år 1969.

En mindre fartygstunnel i berget, liknande dem som finns vid den närbelägda Musköbasen, finns här. Idag används tunneln som förråd. Hela ön är fortfarande militärt område och normalt har allmänheten inte tillträde hit. Den sydligaste delen av Älvsnabbshamnen är dock öppen så att seglare kan lägga till vid Kapellön och besöka monumentet.

Bogvisiret från Estoniakatastrofen stod också uppställt på ön fram till 2005 då det flyttades till Muskö.[1]

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Nils-Gustaf Stahre (2011). Ortnamn i Stockholms skärgård. foto: Jeppe Wikström. Verona: Bokförlaget Max Ström. Sid. 53. ISBN 978-91-7126-224-0 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bogvisiret är inte bortglömt”. Svenska Dagbladet. 19 september 2004. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bogvisiret-ar-inte-bortglomt_164215.svd. Läst 2 oktober 2011. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]