Ålands historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Ålands historia inleddes då det landområde som nu utgör Åland efter istiden, från ca 4000 f.Kr., befolkades. Åland var en del av kungariket Sverige fram till 1809 då Sverige genom Freden i Fredrikshamn överlät Åland till Ryssland. Perioden fram till 1809 kallas därför "Svenska tiden" i Ålands historia. Under den "Ryska tiden" (1809-1917 byggdes Bomarsunds fästning och Ålands enda stad Mariehamn grundades. Efter att Finland förklarat sig självständigt ville ålänningarna återförenas med Sverige. Istället fick Åland självstyre 1922. Det självstyrda landskapet Åland har fått utökad autonomi under 1900-talet och fram till idag.

Förhistoria[redigera | redigera wikitext]

De högsta delarna av Åland, Orrdalsklint och Långbergen i Saltvik, började stiga ur Yoldiahavet för cirka 10 000 år sedan. De första människorna kom till öarna för cirka 6 000 år sedan och tillhörde den kamkeramiska kulturen. Den gropkeramiska kulturkretsen utbredde sig till Åland för cirka 4 500 år sedan. För cirka 3 800 år sedan, under slutet av stenåldern, ersätts gropkeramiken [1] av Kiukaiskulturen .

Forntid[redigera | redigera wikitext]

Åland har sedan lång tid huvudsakligen haft en svensktalande befolkning. Vissa tecken, som införandet av ledung, tyder på att svenskt styre tidigt rått på ön. Därför kallas perioden före Finska kriget allmänt för "Svenska tiden" i Ålands historia.

Järnåldern[redigera | redigera wikitext]

Under yngre järnåldern uppfördes gravhögar på flera platser på Åland. På Åland kallas dessa ofta knös. Några av Ålands äldsta gravhögar är Godby högar som omfattar 37 grav- eller ättehögar från denna tid.

Vikingatiden[redigera | redigera wikitext]

Under vikingatiden idkade människorna på Åland handel med Birka i Mälaren och med besökande vikingar som var på väg österut. Fynd visar även på handel med Ryssland. På Åland finns flera fornborgar vilka vid behov gett skydd åt befolkningen. Detta, liksom många vapenfynd, tyder på att oroligheter förekommit.

Den åländska landskapsarkeologen Matts Dreijer placerade i sin historiekonstruktion Ansgars Birka på Åland. Dreijers hypotes utgår från det så kallade Wennikorset som påträffats vid Sunds kyrka kombinerat med uppgiften att Wenni skulle ha begravts i Birka. Dreijers hypotes har dock mycket litet stöd, och majoriteten av historiker och arkeologer anser att Ansgars Birka låg på Björkö i Mälaren. Någon vikingatida stad eller central ort som motsvarar Birka i Mälaren har inte återfunnits på Åland.

Fyndtätheten från vikingatidens Åland är hög och jämförbar med den i Mälardalen, vilket visar på hög befolkningstäthet under perioden.

Åland under medeltiden[redigera | redigera wikitext]

Violett visar Sverige på 1330- till 1350-talet. Under den svenska tiden i Ålands historia ligger Åland i Sveriges centrum.
Kastelholms slott vid slutet av 1600-talet.

Under medeltiden låg Åland i Sveriges centrum. Innan det på 1300-talet blev vanligt att segla utomskärs passerade fartygen på väg till och från de svenska Österlanden Åland. Åland låg mitt i Kung Valdemars segelled som gick från Blekinge längs den svenska ostkusten till Finlands sydkust och Estland. Bland annat omnämns Sjöfararkapellet i Lemböte i farledsbeskrivningen från tiden mellan 1250 och 1300.

De äldsta stenkyrkorna på Åland uppfördes under 1200-talets första hälft. Den kristna kyrkan på Åland delar särdrag med den svenska, och ön kan i äldre tider ha tillhört Uppsala stift. När Åbo stift bildades fördes emellertid Åland dit. På Åland fanns åtta socknar vilka bildade ett eget prosteri. Under medeltiden fanns även ett franciskanerklosterKökar i Ålands södra skärgård.

Rättsligt hade Åland en relativt självständig ställning och redan 1322 omnämns ett åländskt landsting samt ett sigill för Åland. Från 1435 ingick Åland till Norrfinne domsaga som upprättades då. Förutom Åland ingick norra delen av Egentliga Finland, Satakunda samt "övre och nedre Norrbotten" i denna domsaga. Åland var dessutom ett fögderi under en kunglig fogde.

När Kastelholms slott uppfördes i slutet av 1300-talet fick det en slottsbefälhavare, och Åland blev ett särskilt slottslän. Under vissa tider hade det åländska förvaltningsområdet anknytning till Åbo slottslän. Dess länsherre kontrollerade tidvis ett flertal av Sveriges östra provinser.

I juridiskt och administrativt hänseende indelades Åland i "tredingar". De hade sina egna ting, "tredingsting", under särskilda domare. "Landsdomaren" intog en särställning på Åland. Namnet antyder att han var knuten till "landstingets" verksamhet. Den svenska ledungsorganisationen blev som påpekats genomförd på Åland. I skattehänseende var landskapet indelat i "marklag", och som hemmans- och jordmått fanns "bol", "markskatt", "markaköpt jord", "markland" och så vidare.

En känd ålänning från denna tid var Peter Finvidsson Ålänning som var rådman i Stockholm och en av sin tids rikaste stockholmare. Han ägde ett hus i Stockholm, en gård på Södermalm och dessutom flera gårdar i Uppland och Östergötland samt i Sunds och Finströms socknar på Åland.

I samband med stridigheterna efter att unionskungen Hans härjade den danska flottan Sveriges kuster och i juli 1507 intog den danske kaptenen Søren Norby Kastelholms slott. 1509 blev Søren Norby häradshövding över Åland och befälhavaren på Kastelholms slott byttes ut mot dansken Lyder van Offense.[2]

Ålands historia under Nya tiden[redigera | redigera wikitext]

Perioden från att Åland befriats från de danska trupperna under år 1523 fram till Finska kriget kallas i Ålands och Finlands historia "Nya tiden".

I början av Gustav Vasas regeringstid var Åland under en följd av år (1524-1537) förlänat till riksrådet Ivar Fleming, men indrogs därefter till kronan. År 1556 införlivades Åland i det hertigdöme som då upprättades åt hertig Johan. Några år efter att detta hertigdöme upplösts förlänades ön till änkedrottning Katarina Stenbock. Under första halvan av 1600-talet bildade Åland ett eget ståthållardöme under Hans Johansson till Ålekvarn, Jöran Wulfstorp och Stellan Mörner. 1634 års regeringsform omstrukturerade Finland, och då fördes Åland samman med Egentliga Finland till ett landshövdingdöme, vilket fanns kvar ända till 1808.

Postvägen[redigera | redigera wikitext]

På 1600-talet instiftade Drottning Kristina en postreform som innebar att posten skulle föras som budkavle från bonde till bonde mellan Stockholm och Åbo och vidare, så småningom ända till Sankt Petersburg. Från 1638 fram till år 1910 gick postvägen över Åland från Brändö i öster till Eckerö i väster. Bönderna längs vägen var skyldiga att sköta transporten av posten och att stå till tjänst med häst och kärra för rikt folk. Färden måste gå under alla årstider och i de flesta väder trots att det innebar att liv sattes på spel. Transporterna över Ålands hav mellan Eckerö och Väddö kom att kallas Postrodden och än idag lever traditionen kvar som ett årligt arrangemang.

Häxprocessen på Åland[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Häxprocessen på Åland

Mellan 1665 och 1668 utspelade sig en av de största och mest kända häxprocesserna i Finland på Åland. Målet mot Karin Persdotter år 1665 blev banbrytande eftersom det anses vara första gången trolldom sattes i samband med Satansförbund. Häxprocessen på Åland är också viktig för den svenska historien, då den utspelade sig i dåvarande Sverige som den första stora häxprocessen strax före den stora häxjaktens utbrott 1668-76.

Åland under Stora nordiska kriget[redigera | redigera wikitext]

Tiden från Stora nordiska krigets utbrott 1700 till freden i Nystad 1721 kallas ofta i Ålands historia för Stora ofreden. I trängre bemärkelse begagnas uttrycket för den ryska ockupationen av Åland mellan 1714-1718.

Under 1713 års kampanj i Finland hade den ryska armén intagit större delen av landet och efter förlusten vid Slaget vid Storkyro i februari 1714 lämnade den svenska armén Finland och Åland ockuperades av ryssarna.

Ålandskongressen[redigera | redigera wikitext]

Karl XII låter sin minister Georg Heinrich von Görtz sköta förhandlingarna på Åland.

För att uppnå en separatfred mellan Ryssland och Sverige ordnades en fredskongress på Lövö på Vårdö under 18 månader 1718-1719. Lövö utsågs till kongressort på ryskt initiativ eftersom byn låg intill den stora postvägen mellan Stockholm och Åbo och avståndet från de båda städerna var ungefär lika långt. Förutsättningar för en bra hamn bidrog till valet av kongressort.

1718 kom byggnadsarbetena igång. Arbetsfolk togs in från Finland eftersom ålänningarna hade flytt till Sverige vid ockupationen av Åland 1714. I april 1718 anlände de första diplomaterna och i maj öppnades kongressen. 1719 uppgick den sammanlagda personalstyrkan till cirka 2.000 personer vilket gjorde att Lövö under dessa månader var en av Sveriges största städer.

Den svenske kungen Karl XII hade överlämnat den närmaste ledningen av både inre som yttre politik till den holstein-gottorpske ministern Georg Heinrich von Görtz. Görtz skötte förhandlingarna på Åland men avbröt flera gånger sin vistelse för att muntligen rapportera till kungen och erhålla nya order. Förhandlingarna handlade om planer på en giftermålsförbindelse mellan Karl Fredrik och tsarens dotter. Tryggandet av tronföljden i Sverige åt hertigen torde ha tagits upp och planer på ett stort förbund Sverige-Ryssland-Spanien och sannolikt Preussen var under förhandling. Situationen förändrades dramatiskt i och med kungens död den 30 november. Georg Heinrich von Görtz arresterades den 2 december fredsförhandlingarna avbröts.

För att tvinga svenskarna att återuppta fredsförhandlingarna på Åland genomfördes de så kallade rysshärjningarna. Den ryska flottan plundrade och brände Stockholms skärgård och norrlandskusten under 1719 och 1720. Vid den svenska motoffensiven blev Åland skådeplats Slaget vid Föglöfjärden den 27 juli 1720.

Fyra erövrade svenska fregatterna anländer till Sankt Petersburg efter slaget vid Föglöfjärden 1720.

Fredsförhandlingarna hade nu flyttats från Åland och freden slöts slutligen 1721 i Nystad.

Lilla ofreden[redigera | redigera wikitext]

I Ålands historia avser Lilla ofreden tiden under hattarnas ryska krig då Åland och Finland ockuperades av Ryssland mellan 1742-1743.

Förvaltningen av Finland och Åland leddes av Balthasar von Campenhausen som rysk generalguvernör. Finland behandlades mildare än under "Stora ofreden", men våld och utpressning förekom, särskilt i sydvästra Finlands skärgårdssocknar.

Åland under Finska kriget[redigera | redigera wikitext]

Under det finska kriget 1808-1809 utsattes Ålands befolkning för hårda prövningar. I februari 1808 anföll Ryssland utan krigsförklaring med 24 000 man och ockuperade södra Finland. Den 22 mars ryckte de första ryska trupperna in i Åbo och i slutet av mars ockuperades Åland.

Upproret på Åland[redigera | redigera wikitext]

I mars 1808 utgick en befallning från Åbo landshövdingämbete till kronobefallningsmannen på Åland att den åländska allmogen skulle samla spannmål för den ryska arméns behov. Landshövdingens order väckte starkt motstånd på Åland. Den 19 mars 1808 hölls ett upprört sammanträde i Jomala sockenstuga. Bönderna vägrade göra några som helst leveranser till den ryska armén. De betygade enhälligt sin orubbliga trohet mot Sveriges kung och fosterland. Fyra män skyndade genast över till Sverige för att rapportera till regeringen vad som inträffat. De meddelade att det åländska folket var villigt "att med all möjlig makt möta ett fientligt anfall, om nödiga medel därtill och i synnerhet behörigt befäl och ammunition dem meddeltes". En folkresning under ledning av länsmannen Eric Arén och prästen Johan Henrik Gummerus förde en väpnad kamp mot ockupationsstyrkorna, understödd av en mindre svensk styrka. Revolten spred sig snabbt över Åland och kulminerade i Kumlingeslaget den 9 maj 1808. Några hundra åländska bönder besegrade och tillfångatog den ryska truppen vid Kumlinge prästgård.

Skärgårdskriget[redigera | redigera wikitext]

I juni 1808 gick den svenska skärgårdsflottan ut för att skydda Åland. Flottan samlades vid Korpo öster om Åland och den 19 juni gjordes en landstigning vid Lemo. Den svenska landstigningen misslyckades och under sommaren och hösten förflyttades sjöstriderna till den åboländska skärgården.

Ockupationen av Åland[redigera | redigera wikitext]

Georg Carl von Döbelns förhandlingar med ryssarna leder fram till Konventionen på Åland.

Under vårvintern 1809 beordrade tsar Alexander I av Ryssland ett anfall mot det egentliga Sverige. Syftet var att tvinga fram en fred vars huvudvillkor skulle bli att Finland tillföll Ryssland. Anfallet skulle ske på tre fronter; en styrka skulle gå över Kemi älv in i Västerbotten, en skulle gå över isen från Vasa till Umeå och en styrka skulle gå från Åbo över isen mot Åland. Anfallet mot Åland inleddes den 10 mars. General Pjotr Ivanovitj Bagration ledde 17 000 man över isen. Den 14 mars nådde ryssarna åter Kumlinge som de förlorat våren 1808. På Åland fanns ca 5 000 man från Västgöta-Dals regemente under befäl av Georg Carl von Döbeln. Samtidigt som ryssarna kom fram till Åland fick von Döbeln beskedet att den svenska kungen Gustav IV Adolf avsatts i en statskupp den 13 mars. Von Döbeln beslutade sig för att förhandla med ryssarna för att försena den ryska framryckningen och ge sina trupper tid att rädda sig tillbaka till den svenska fastlandet. Förhandlingarna lyckades och den 17 mars marscherade regementet över isen till Sverige. En mindre rysk styrka under Jakov Petrovitj Kulnevs befäl följde efter svenskarna. Den 16 mars brändes telegrafstationen på Signilskär och den 19 mars kom styrkan över isen till Grisslehamn. Von Döbeln förhandlade återigen med ryssarna och föreslog att man skulle sluta ett lokalt stillestånd. Stilleståndet som kom att kallas Konventionen på Åland undertecknades den 21 mars 1809. Den slog fast att ryska trupper inte fick beträda svensk jord och att ryssarna skulle lämna Åland. I gengäld lovade von Döbeln att man från svensk sida inte skulle återbesätta ögruppen. Överbefälhavaren för de ryska styrkorna i Finland, general Bogdan von Knorring, ville inte utsätta sin armé för den risk som det innebar att gå in i Sverige och accepterade erbjudandet. Den 25 mars lämnade ryssarna Åland men von Knorrings beslut gillades inte av tsaren Alexander I. Vid ankomsten till Finland avskedades von Knorring och ersattes av Barclay de Tolly som rysk överbefälhavare i Finland.

Freden i Fredrikshamn[redigera | redigera wikitext]

Konventionen på Åland gjorde att Åland inte blev skådeplats för fler strider under 1809. Den 17 september undertecknades Freden i Fredrikshamn. Efter förhandlingarna tvingades Sverige avträda Finland, östra Norrland och Åland. Åland blev därmed en del av Storfurstendömet Finland.

Bomarsundstiden[redigera | redigera wikitext]

Efter Freden i Fredrikshamn 1809 blev Åland en del av Storfurstendömet Finland och därmed även en del av det Ryska imperiet. Perioden från 1809 fram till Bomarsunds förstörelse kallas i Ålands historia för Bomarsundstiden. Hela perioden från 1809 fram till Finlands självständighet 1917 benämns i Ålands historia som "Ryska tiden".

Genom Freden i Fredrikshamn blev Åland det Ryska imperiets mest västliga utpost. Eckerö post- och tullhus uppfördes 1828 som gränsstation mot Sverige. Åland ligger nära inloppet till finska viken och Bottenhavet och nära det svenska fastlandet och Stockholm, så ögruppen var strategiskt viktig för kontrollen av Östersjön. För att bevaka detta strategiska intresse hade Ryssland en stark militär närvaro på Åland. Detta påverkade kraftigt det åländska samhället tills Parisfreden 1856 gjorde ön demilitariserad. Den ryska närvaron kulminerade när Bomarsunds fästning byggdes. Arbetet påbörjades 1832 och var Ålands största byggprojekt genom tiderna. Runt byggplatsen växte Ålands första stadsliknande samhälle upp i Skarpans. Vid denna tid utgjorde de ryska militärerna och byggnadsarbetarna en betydande andel av den åländska befolkningen. Befästningen medförde att Åland drogs in i krigshändelserna under Krimkriget. En fransk-brittisk flottstyrka anföll befästningen vid slaget vid Bomarsund 1854 för att blockera den ryska importen. Skarpans brändes ner och fästningen intogs i augusti 1854. Efter erövringen erbjöds Sverige ta över fästningen men av fruktan för den ryska reaktionen valde man att avstå. Istället beslöt fransmännen och engelsmännen att spränga fästningen, som blev totalförstörd. Vid Parisfreden skapades Ålandsservitutet. Det innebar att Ryssland inte fick befästa Åland i framtiden. Servitutet var besvärligt för Ryssland. Den ryska regeringen försökte få bestämmelserna uppluckrade, men utan resultat. Det märks till exempel när Nord- och Östersjötraktaterna avslutas 1908. Servitutet innebar att Ålands tid som militär utpost var över och slutet på Bomarsundstiden i Ålands historia.

Storfurstendömet[redigera | redigera wikitext]

Efter Parisfreden minskade den ryska militära närvaron på Åland och förhållandena blev mer lika resten av Storfurstendömet Finland. Åland förvaltades som ett härad inom Åbo och Björneborgs län. Genom en resolution 1846 hade de åländska bönderna fått rätt att importera stål och bygga egna fartyg vilket blev grunden till Åland som sjöfartsnation. Den så kallade bondeseglationen gav Åland tillträde till den internationella handeln och innebar en förändring av den åländska ekonomin och ett ökat kulturellt utbyte.

Mariehamn grundas[redigera | redigera wikitext]

Mariehamn grundas 1861 namnges efter Tsarens fru Maria Alexandrovna.
S/S Mariehamn, Ålands första världsomseglare.

I Bomarsund hade en del handelsmän framgångsrikt etablerat sig och efter Skarpans förstörelse uppstod behovet av en ny stad på Åland. Generalguvernören över Finland Friedrich Wilhelm Rembert von Berg gav den svenska arkitekten Georg Theodor Chiewitz i uppdrag att utarbeta en stadsplan. Den fastställdes av den ryske kejsaren och storfursten av Finland Alexander II. Tsarens fru Maria Alexandrovna gav sitt namn åt den nya staden Mariehamn som grundades 1861. Den nya staden växte långsamt och ända in på 1920-talet hade Degerby som centralort för den åländska skärgården större befolkning än Mariehamn. Mariehamns placering hade valts på grund av den djupa vik som ligger på stadens västra sida nära huvudfarleden mellan Stockholm och Åbo. Stadens djupa hamn skapade förutsättningar för den åländska sjöfartens utveckling.

År 1854 hade efter initiativ från kontraktsprosten Frans Petter von Knorring navigation införts i läroplanen vid Ålands folkhögskola i Pålsböle. År 1868 inledde en statlig navigationsskola sin verksamhet i Mariehamn. Vid navigationsskolan utbildades till en början befäl för nord- och östersjöfart. År 1874 inleddes utbildning av sjökaptener.

Staden utvecklades till en början långsamt men 1865 flyttade affärsmannen och redaren Nikolai Sittkoff sin handelsbod från Godby till Mariehamn. Han var delägare i flera fartyg och 1880 köpte han barken S/S Mariehamn som 1882 blev det första åländskt ägda fartyg som seglade jorden runt. Flera andra redare bosatte sig i Mariehamn som snart blev en ledande segelsjöfartstad med kända redare som August Troberg som även donerade stora summor pengar till staden. Trobergs donationer finansierade bl.a. Mariehamns stadskyrka som uppfördes 1927.

1800-talets ekonomiska uppsving[redigera | redigera wikitext]

Vid sekelskiftet exporter de åländska bönderna ved och fisk till främst Åbo. Albanus, Linden och Jehu är repliker av fartyg från denna tid.

Under senare hälften av 1800-talets ekonomiska uppsving blomstrade även den åländska ekonomin men den ökade handeln till trots var Åland vid denna tid en jordbrukarbygd, med fisket som den andra huvudnäringen. Haraldsby med sitt sågverk, tegelbruk och skeppsvarv var Ålands enda industriort. Lemströms kanal förstorades och försågs med stenkanter 1882. Det förkortade ångbåtsrutten mellan Åbo och Stockholm, med stopp i Degerby och Mariehamn.

1889 inleddes den så kallade Badhusepoken i Mariehamns historia i och med att Mariehamns badanstalt öppnade. Anstalten bestod av ett kurhotell med badhus och tillhörande byggnader. Den besöktes under sommarmånaderna av Sankt Petersburgs välbärgade invånare. Badanstalten kan sägas vara Ålands första turistanläggning. Den förde med sig ny arkitektur och påverkade i hög grad det lilla samhället fram till Första världskriget då turismen upphörde och hotellet brann ner 1916.

1891 grundas Tidningen Åland av Julius Sundblom. Den 1 januari 1906 bildas Ålands socialdemokrater ur en arbetarförening i Mariehamn och blir därmed det första av Ålands politiska partier.

Ålands historia under första världskriget[redigera | redigera wikitext]

Första världskriget innebar stora förändringar för det åländska samhället. Efter krigets utbrott fick Ryssland Parisfredens signatärmakter Frankrike och Englands tillstånd att bryta mot Ålandsservitutet. Åland blev en del av den befästningslinje som skulle skydda Sankt Petersburg. De första trupperna anlände på långfredagen 1915 och bestod av 300 kustartillerister och Mariehamns Västerhamn blev en bas för ryska och brittiska ubåtar.

Den tyska minkryssaren SMS Albatross på grund efter slaget vid Gotland.

I början av juli 1915 utspelades ett sjöslag söder om Åland efter att den ryska flottan kommit i kontakt med en tysk enhet som höll på att lägga sjöminor vid Bogskär. Det påföljande slaget vid Gotland kallas på engelska även "The Battle of Åland Islands".

1916 utökades den ryska militära närvaron på Åland med tre bataljoner (3000 man) ur Officersskarpskytteskolans skytteregemente och en artilleribrigad med två fältbatterier om sex kanoner var. Ryska artilleribatterier anlades i Saggö och Boxö i norr, Sålis[förtydliga], Frebbenby och Mellantorp i väster och Kungsö, Korsö, Herrö, Storklobb och Kökar i söder. Förutom de fasta batterierna fanns även två större flyghamnar, i Eckerö och GranbodaFöglö. Fältbefästningarna bestod av skyddsrum, skytte- och kulsprutevärn skyddade med spanska ryttare och sammanlagt 24 000 m taggtrådshinder. Ryska soldater inkvarterades i många gårdar men inga större motsättningar fanns mellan soldaterna och lokalbefolkningen. Den ryska garnisonen inklusive trossen och obeväpnat manskap uppgick till runt 8 000 man när den var som störst under åren 1916 och 1917. Ålänningarna själva uppgick 1916 till runt 24 700 personer. Att Åland blev ett befästningsområde ökade dock dess isolering då pass krävdes för att besöka ögruppen och haven minerades och övervakades av patrullbåtar. Före finska inbördeskriget 1918 utspelade sig inte några större krigshändelser på Åland. Den allvarligaste händelsen var då en tysk zeppelinare bombade den ryska ubåtsflottiljen i Västerhamn och sju matroser dödades den 26 juli 1916. Totalt omkom 106 man ur den ryska garnisonen under kriget, en del av dessa var militära förluster i strider men majoriteten dog på grund av olyckor och sjukdomar. Ungefär hälften omkom tillsammans med 22 civila på Rödhamnsfjärden den 14 december 1916 på S/S Skiftet gick på en sjömina. Totalt omkom runt 100 personer då fartyget sjönk på mindre än fem minuter, endast tre överlevde.

Finlands självständighet[redigera | redigera wikitext]

Ryska soldater vid revolutionärt möte i Dalkarby i mars 1917.

Under kriget sattes händelser i rörelse som skulle komma att leda till Finlands självständighet och Ålands självstyrelse. Februarirevolutionen 1917 upplevdes på Åland ungefär på samma sätt som på fastlandet, stort jubel i de ryska soldaternas kaserner och glädje också bland civilbefolkningen. Den 18 mars demonstrerade soldaterna i Mariehamn och den 19 mars hölls ett stort medborgarmöte i Mariehamns rådhus med tal av Julius Sundblom. Den 29 mars anordnades en åminnelse- och frihetsfest till de stupade ryska revolutionshjältarnas minne.

Den 20 mars föreslog garnisonens chef, överste G. Davidoff att ett speciellt organ kallat den Åländska garnisonens deputerades råd skulle bildas för att sprida upplysning om revolutionens syften. Garnisonsrådet tog på sig uppgiften att upprätthålla disciplinen. Den urholkades när soldaterna efter revolutionen tog sig allehanda dittills förbjudna friheter. Garnisonens officerare fick finna sig i att bli behandlade som soldater och några särskilt illa omtyckta officerare misshandlades av soldaterna. Det gick dock tämligen lugnt till på Åland och den enda allvarliga incidenten var då lotsen Johan Österman i Flaka blev illa misshandlad av två matroser då han vägrade låna ut sin häst. Under sommaren lämnade Davidoff garnisonsrådet och soldaternas ställning stärktes ytterligare. Under hösten förekom inbrott i källare och stölder av får, potatis och äpplen. Även i Pålsböle andelshandel gjordes inbrott. Många av ålänningarna beväpnade sig för att avskräcka soldaterna vilket fungerade i de flesta fall. Den 3 oktober blev dock tullvaktmästaren Elis Eriksson i Ytternäs skjuten av ryska soldater som han tidigare samma kväll hade kört bort från sin trädgård, när de höll på att plundra hans potatisland. I oktober började Ålandsgarnisonen radikaliseras på allvar som resultat av agitation från fastlandet. Garnisonsrådet omorganiserades till ett soldatråd och efter mönster från fastlandet tillsattes inom detta ett topporgan den så kallade Revolutionära verkställande kommittén. Kommittén ansåg att spriten var orsaken till den allt mer utbredda anarkin bland soldater, matroser och officerare och samarbetade med den åländska ordningsmakten för att ställa spritsmugglare inför rätta. I garnisonen etablerades soldatkommittéer som skulle ha till uppgift att upprätthålla ordningen men istället utbröt fejder om bytet mellan smugglarna och bevakningsmanskapet. Storstrejken i november gick tämligen spårlöst förbi Åland även om ett par husundersökningar genomfördes efter mönstret på fastlandet. Den 24 november publicerade den nya stadskommendanten N. von Naswetevitsch ett tillkännagivande i Tidningen Åland där det framgår att en organisation som representerade de finska arbetarna ansökt hos soldatrådet om dess stöd för sina strävanden. Den 6 december 1917 förklarade Finlands riksdag landet självständigt.

Åland under Finska inbördeskriget[redigera | redigera wikitext]

Antal döda på Åland under inbördeskriget
Dödsorsak Röda Vita Tyska Svenska Finska reguljära
Militära förluster 10 3 6 1 1
Källa: Ålandstidningen 11 november 2008

När Finska inbördeskriget inleddes den 28 januari 1918 genom att de röda övertog makten i södra Finland sökte sig många borgerliga bort från området. I Nystad samlades en grupp på 600 man bestående av Åbo skyddskår, Åbos högre borgarskap, bondpojkar och andra som av patriotisk iver anslutigt sig. Kåren hade samlat in pengar och köpt in en kulspruta och 120 gevär som transporterades till Nystad. Under första veckan i februari organiserades gruppen till ett truppförband med det officiella namnet Sydvästra Finlands Skyddskår men som oftast kallas Nystadskåren. Kåren hade för avsikt att ansluta sig till de vita styrkorna i Österbotten men beslutade sig för att först bege sig över isen till Åland. Nystadskåren intog de ryska artilleribatterierna på Saggö och Boxö.

Efter uppgifter om övergrepp mot civilbefolkningen på Åland, och en begäran från åländsk lokalbefolkning, beslutade den svenska regeringen att skicka Ålandsexpeditionen 1918 till Åland. Den 13 februari anlände HMS Thor, HMS Sverige och HMS Oscar II till Eckerö. Efter att även ett rött garde anlänt till Åland på isbrytaren Murana kulminerade striderna mellan de röda och de vita i Godbyslaget den 17 och 19 februari. De röda understöddes även av artillerield från Sålis batteri. Slaget kan sägas ha slutat oavgjort. Svenskarna medlade mellan de stridande parterna och den 21 februari slöts i Mariehamn ett fredsfördrag mellan Revolutionära verkställande kommittén för ryska garnisonen på Åland och Sydvästra Finlands Skyddskår. Enligt avtalet skulle Åland utrymmas av både de ryska och de finska trupperna. Nystadskåren avväpnades och lämnade Åland den 24 februari för vidare transport till norra Finland. Den 25 februari förstärktes den svenska militära närvaron då en bataljon om tre kompanier Göta livgarde förstärkt med ett kulsprutekompani ur Vaxholms Kustartillerikår landsteg i Eckerö. De svenska trupperna besköts av ryska batterier och utrymningen av de ryska soldaterna gick långsamt.

14. Preussiska Jägarbataljonen på Åland 1918.

Sedan den vita regeringen anhållit om hjälp från Tyskland anlände den 5 mars slagskeppen SMS Westfalen och SMS Rheinland till Åland. Ombord hade de två bataljoner ur den tyska Östersjödivisionen. Efter förhandlingar med svenskarna landsteg de två tyska bataljonerna på Åland den 7 mars. Uppgiften att avhysa de ryska soldaterna (som förutom ryssar även bestod av polacker, ukrainare, ester och letter) övertogs av de tyska trupperna och den 15 mars var Åland utrymt. Även de svenska trupperna började då lämna Åland och de sista svenska soldaterna lämnade Åland i mitten av maj. De tyska soldaterna ersattes i början av september 1918 av reguljära finska soldater som fanns kvar på Åland tills slutet av januari 1922.

Ett mindre antal ålänningar deltog även i direkta strider under kriget. Bland annat som en del av Skärgårdens frikår.

Kung Väinö, hertig av Åland[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kungariket Finland

Efter inbördeskriget beslöt Finlands riksdag den 9 oktober 1918 att med stöd av 1772 års regeringsform att välja Fredrik Karl av Hessen till kung av Finland. Den nya monarken skulle få kunganamnet Väinö I och föreslogs även bli hertig av Åland . Tysklands nederlag i kriget förändrade dock situationen och Fredrik Karl avsade sig tronen i december 1918, redan innan han hade tillträtt sitt ämbete. Istället blev Finland genom 1919 års regeringsform en republik.

Tyskt slagskepp på grund vid Lågskär[redigera | redigera wikitext]

SMS Rheinland.

En mindre känd incident under kriget var då det tyska slagskeppet SMS Rheinland gick på grund under operationen på Åland. Rheinland och hennes systerfartyg SMS Westfalen anlände till Åland den 5 mars 1918. Westfalen lämnade Åland efter landstigningarna den 7 mars och den 11 april avseglade Rheinland mot Helsingfors. På grund av tjock dimma gick hon dock på grund vid Lågskär utanför Mariehamn. Två män omkom vid den kraftiga grundstötningen och fartyget åsamkades omfattande skador. Tre maskinrum vattenfylldes och det gick hål i det inre skrovet. Efter att försöken att få fartyget att flyta misslyckats anlände en flytande kran från Danzig den 8 maj. Kanonerna och en del pansar togs bort och efter att mer än en tredjedel av vikten avlägsnats lyckades man den 9 juli få fartyget att flyta . Fartyget bogserades till Mariehamn där mindre reparationer genomfördes. Den 24 juli avseglade hon med assistans av två bogserbåtar mot Kiel. Skadorna var så omfattande att Rheinland aldrig reparerades.

Ålands kamp för återförening med Sverige[redigera | redigera wikitext]

Ålands kommuner reste minnesstenen 1967 vid Ålands folkhögskola och vars text lyder: "Grunden till självstyrelsen lades 20.8.1917 då valda ombud för åländska kommuner på denna plats krävde Ålands återförening med moderlandet Sverige. - Högt skall det klinga vårt svenska språk."
Huvudartikel: Ålandsrörelsen

Fram till Finska kriget och Freden i Fredrikshamn år 1809 räknades inte Åland till det som idag kallas Finland. Utöver de sex landskap som ansetts vara delar av Finland, överläts Åland, som fram tills dess hade ansetts vara en del av Svealand,[källa behövs] och Östra Norrland till det Ryska imperiet. Fram till Finlands självständighet 1917 ansågs den svensktalande befolkningen på Åland vara "expatrierade sverigesvenskar".

När Tsarryssland efter Februarirevolutionen 1917 började falla sönder utkristalliserades Ålandsrörelsen som syftade till Ålands frigörelse från Ryssland och återförening med det gamla moderlandet Sverige. Den 20 augusti 1917 samlades representanter från Ålands alla landsortskommuner på Ålands folkhögskola i Finström på initiativ av Carl Björkman och Johannes Eriksson för en hemlig överläggning. Julius Sundblom deltog i mötet som representant för Mariehamns stadsfullmäktige. På mötet beslöt man att Åland skulle begära återförening med det gamla moderlandet Sverige. En deputation bestående av Julius Sundblom, Carl Björkman, Johannes Eriksson och Gösta Lindeman valdes för att framställa mötets hemliga budskap till de den svenska kungen och regeringen.

Avresan försenades dock och deputationen anlände till Stockholm först den 27 januari 1918. Med sig hade deputationen en namninsamling till stöd för kravet på återförening med Sverige undertecknat av 7 097 ålänningar (motsvarande 96 % av den myndiga befolkningen) [3] Sverige hade den 4 januari erkänt Finlands självständighet och i svaret till deputationen den 2 februari förklarade den svenska kungen att en lösning på frågan skulle nås i samförstånd med Finland.

Finland fritt och Åland svenskt[redigera | redigera wikitext]

Före avfärden till Sverige hade Julius Sundblom i december 1917 som redaktör för Tidningen Åland formulerat Ålandsrörelsens devis "Finland fritt och Åland svenskt". Efter Finlands självständighet och det Finska inbördeskrigets utbrott tvingas Julius Sundblom att gå under jorden och kunde inte återvända till Åland förrän vid Valborg samma år.

Ålands län bildas[redigera | redigera wikitext]

Från finländsk sida var man inte beredd att tillmötesgå ålänningarnas krav på återförening med Sverige utan man ville behålla Åland genom att ge ögruppen en viss grad av självstyre inom Finlands gränser. En inofficiell Ålands-kommitté bildades för att hitta en kompromisslösning i Ålandsfrågan. Det första steget blev att avskilja Åland från Åbo och Björneborgs län och därmed överföra en del av beslutsrätten till Åland och lägga grunden för självstyret. Den 13 juni 1918 beslutade Finlands senat avskilja Åland från Åbo och Björneborgs län och därmed skapades Ålands län. Hjalmar von Bondsdorff blev Ålands förste landshövding.

Konflikten med Finland[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Ålandsfrågan
Sveriges sjöförsvarsminister Erik Palmstierna förespråkar att Sverige ska ingripa militärt för att få Finland att avstå Åland.

Efter att de svenska trupperna lämnat Åland och Ålands län grundats fanns återigen en skepsis till vad som är den bästa lösningen för Åland. I Sverige förespråkar bland annat sjöförsvarsministern Erik Palmstierna att Sverige ska ingripa militärt för att få Finland att avstå Åland. Efter ett besök hos Erik Palmstierna i Stockholm beslutar Julius Sundblom att sätta upp ett åländskt landsting för att representera Åland. Landstinget bildades och triumviratet Björkman – Eriksson – Sundblom kom att stå i ledningen för Ålandsrörelsen och för det åländska styret under ett par decennier framåt.

Landstinget var olagligt och Ålands landshövdingen Hjalmar von Bonsdorff uttalade hot mot separatistledarna [4]. Konflikten med von Bonsdorff handlade även om censur där Sundblom vägrade låta de finländska representanterna diktera vad som skulle tryckas i Tidningen Åland.[5] I syfte att propagera för den finlandssvenska uppfattningen i Ålandsfrågan utkom under ett halvt års tid 1919 veckotidningen Ålands Posten. Ålands lösgörande från Finland motarbetades energiskt av finlandssvenska diplomater och jurister som Carl Enckell och Robert Hermanson, vilka fruktade att den svenska minoritetens ställning i Finland därigenom skulle försvagas. I december 1918 kräver Sveriges regering att en åländsk folkomröstning ska hållas, i vilken frågan om nationell tillhörighet ska avgöras. Den finska regeringen avfärdar kravet, eftersom den finländska ståndpunkten är att Åland är en del av Finland. Samtidigt ordnades dock en folkomröstning i Repola öster om den finska gränsen. Efter att befolkningen röstade för att tillhöra Finland ockuperades området av den finska armen. Efter Fredsfördraget i Dorpat 1920 drog sig de finska trupperna tillbaka från Repola och det angränsande Porajärvi i östkarelen. Finska soldater fanns dock kvar på Åland fram till 1922.

Den 30 december 1918 enades Sverige, Finland och Tyskland om att förstöra befästningsanläggningar från den ryska tiden. Under andra halvåret 1918 reser en åländsk delegation runt i Europa för att väcka internationell opinion för Ålands anslutning till Sverige. I januari 1919 reser en tremannadeputation bestående av Erikson, Sundblom och Johan Jansson till fredsförhandlingarna i Versailles för att framställa ålänningarnas sak. Vid hemkomsten till Åland i mars 1919 publicerar delegaterna ett manifest som förespråkar förening med Sverige. Den finländska senaten avvisar den 11 juni 1919 Sveriges begäran om folkomröstning. Den 19 juni svarar Sveriges regering - med hänvisning till den nationella självbestämmanderätten att ålänningarna själva måste tillåtas välja. Den svenska ståndpunkten blir att frågan ska avgöras i samband med fredskonferensen i Versailles. Under 1919 anordnades dock på Åland en folkomröstning, där 9 735 av Ålands 10 196 röstberättigade män och kvinnor uttalat sig för återförening med Sverige.

Konflikten med Finland trappades allt eftersom upp. Från finskt håll erbjuder man ålänningarna utvidgat självstyre inom Finlands gränser genom självstyrelselagen som antas i Finlands riksdag 1920. Den utvidgad självstyrelsen avvisades kategoriskt av ålänningarna. Finlands statsminister Rafael Erich kommer till Åland för att tala allvar med öborna som inte vill ha självstyrelse och den finska regeringen utfärdar en arresteringsorder på Björkman, Eriksson och Sundblom, anklagade för högförräderi. Då Eriksson befinner sig i Stockholm kan endast Björkman och Sundblom häktas. Efter fem veckor i häktet släpps de åtalade fria tills vidare, men domen den 2 september blir fällande. Efter starka internationella påtryckningar benådas de båda av regeringen i oktober, efter fem månader i häktet och fällande domar i Åbo hovrätt och i Högsta Domstolen.[6]

Nationernas förbund avgör Ålandsfrågan[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Ålandsmodellen
Nationernas förbund avgör Ålandsfrågan och gör Åland självstyrt, neutraliserat och demilitariserat.

Den brittiska regeringen uppmanade Nationernas förbund att behandla Ålandsfrågan. En internationell juristkommission kom fram till att demilitariseringsavtalet från 1856 fortfarande gällde och att Nationernas förbund var behörigt att besluta i frågan. Ålandsfrågans lösning kom att bli en kompromiss där ingen av de tre parterna i konflikten, Finland, Sverige och Åland blev helt lottlösa. Den 24 maj 1921 tillerkände Nationernas förbunds (NF) råd vid sitt möte i Genève Finland suveräniteten över öarna, Sverige garanterades Ålands demilitarisering och Åland fick självstyre. Ålands självstyrelse innebar att Finland måste garantera ålänningarnas svenska språk och kultur. Sverige accepterade beslutet under protest. Sveriges statsminister Hjalmar Branting sade sig inte kunna acceptera beslutet, men deklarerade samtidigt att Sverige inte tänkte genomdriva sina krav med militära medel.

Ålands neutralisering och demilitarisering[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Ålands demilitarisering

1856 års konvention ersattes den 20 oktober 1921 av en internationell överenskommelse om Åland neutralitet, som undertecknades av Sverige, Finland, Estland, Lettland, Polen, Tyskland, Danmark, Storbritannien, Frankrike och Italien. I konventionen lovade Finland att inte befästa öarna eller uppföra militära anläggningar. En demilitariserad zon upprättades. I krigstid skulle denna zon vara neutral och som skydd mineras av Finland. Vid en konflikt skulle Nationernas förbunds råd besluta om åtgärder och meddela förbundets medlemmar. Finland fick dock försvara Åland vid ett plötsligt anfall. Sovjetunionen protesterade mot överenskommelsen, och betonade i att Sovjetunionen inte erkände konventionens bestämmelser. Konventionen trädde ändå i kraft den 6 april 1922. Sveriges statsminister Hjalmar Branting protesterade men förklarade att Sverige inte skulle agera militärt i frågan.

Ålands självstyrelse[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Ålands självstyrelse
Ålands första flagga komponerades till den stora sångfesten i Mariehamn 1922, men förbjöds 1935 av finländska myndigheter.

Efter Nationernas förbunds råd beslutat att Åland skulle tillhöra Finland men att Finland måste garantera ålänningarnas svenska språk och kultur accepterade även ålänningarna det självstyre som Finland erbjudit Åland vilket i praktiken innebar slutet för Ålandsrörelsen och tanken på återförening med Sverige.

Den 9 juni 1922 sammanträdde Ålands landsting till sitt första plenum. Julius Sundblom blev Ålands landstings talman, Johannes Eriksson blev vice talman och Carl Björkman blev Ålands första Lantråd.

Därmed övertog landstinget lagstiftnings- och förvaltningsbehörigheten på flera områden från finska staten och Ålands län. Den 9 juni blev därefter Ålands självstyrelsedag. Landstinget som numera benämns Ålands lagting tog aldrig till sig benämningen Ålands län utan använder istället termen det självstyrda landskapet Åland för att beskriva sitt behörighetsområde.

Världens största segelfartygsflotta[redigera | redigera wikitext]

Segelfartyget Pommern ligger än idag förtöjt i Mariehamn.

Då de flesta redare från 1920-talet och framåt började övergå till ångfart kunde redaren Gustaf Erikson köpa upp segelfartyg billigt och fick under mellankrigstiden världens största segelfartygsflotta.[7] Utbrottet av andra världskriget 1939 gjorde att trafiken måste avbrytas och många segelfartyg lades upp i Mariehamn. Efter kriget rustades vissa fartyg så som Pamir och Viking upp och sattes i trafik igen men segelfartygens tid var förbi och 1949 gjorde de sista åländska segelfartygen Pamir och Passat sina sista resor.

Den åländska segelfartygsepoken finns dokumenterad vid Ålands sjöfartsmuseum som invigdes 1949.

År 1952 donerade ättlingarna till Gustaf Erikson segelfartyget Pommern till Mariehamns stad. Hon förtöjdes i Västerhamn, intill Ålands sjöfartsmuseum och 1957 öppnades hon för allmänheten som museum. Hon är det enda återstående fartyget i världen av sin typ som ännu flyter och är bevarat i sitt ursprungsskick.

Ålandsplanen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Ålandsplanen

Som en följd av Ålandsfrågan förblev relationerna mellan Sverige och Finland spänd fram till dess att det internationella läget började förändras i mitten av 1930-talet. Oro för att Åland skulle hamna under tysk eller sovjetisk kontroll förde Sverige och Finland samman. I upptakten inför andra världskriget väcktes frågan om Ålands befästning. Finland och Sverige hade långtgående planer på att befästa Åland enligt Stockholmsplanen.

Ålänningarna reagerade starkt mot förslaget och Julius Sundblom motsatte sig, i motsats till Carl Björkman, åländsk värnplikt. Björkman befarade att en stundande internationell konflikt kunde leda till ockupation av de obefästa Åland medan Sundblom menade att risken för ockupation var större om Åland befästes.[8] Ett bondetåg till stöd för en fortsatt demilitarisering kom att markera ett starkt stöd för Sundblom och efter ett misstroendevotum mot Björkman i november 1938 framstod Sundblom åter som segrare.[9]

Ålandsplanen stoppades dock främst på grund av Sovjetunionens motstånd.

Åland under andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Åland, Hogland och Kronstadt var av stor strategisk betydelse under andra världskriget.

Före andra världskrigets utbrott var Åland demilitariserat. Det fanns inte soldater eller befästningar på Åland och ålänningarna var befriade från värnplikt.

finska vinterkriget bröt ut flyttades skyndsamt soldater från Finland till Åland för att avvärja en eventuell rysk landstigning. På Finlands självständighetsdag 1939 grundades en åländsk hemvärnsorganisation som fick namnet Ålands Hemvärn. Enligt stadgarna skulle hemvärnet endast verka under krigstillståndstiden och endast på Åland. Över 1 800 anslöt sig och fick vapenutbildning. Runt 800 organiserades som stridsenheter och de övriga bildade lokala skyddskårer. Ålands hemvärn bidrog till att en del finska soldater som skickats till Åland i krigets inledningsskede istället kunde flyttas till andra fronter.

Efter finska vinterkrigets slut demolerades befästningsanläggningarna och Åland blev återigen demilitariserat.

I inledningen av fortsättningskriget militariserades Åland genom Operation Kappsegling. I samband med startskottet för Operation Barbarossa den 22 juni 1941 inleddes också Operation Kappsegling. I överskeppningen deltog över 20 transportfartyg som till sitt skydd hade Finlands två pansarskepp Ilmarinen och Väinämöinen samt de tre kanonbåtarna Uusimaa, Hämeenmaa och Karjala. Över 5000 man samt artilleri sattes redan samma kväll iland i Mariehamn, efter att under färden resultatlöst blivit attackerade av sovjetiskt flyg. Sovjetunionen hade efter vinterkrigets slut gjort upp en liknande plan, men något landstigningsförsök genomfördes aldrig från deras sida.

Efter några månader började man dock successivt förflytta trupperna till den egentliga fronten i öster, emedan Sovjets utrymning av Hangöbasen och de tyska truppernas framryckning i de baltiska staterna reducerade Sovjetunionens inflytande över Östersjön och risken för en landstigning minskade. Efter fortsättningskriget tömdes området på all militär och Åland är sedan dess igen demilitariserat.

Åland skonades i huvudsak från krigshandlingarna under andra världskriget. En tysk invasion av Åland planerades under namnet Operation Tanne West. Invasionen var planerad att sammanfalla med anfallet mot ön Hogland i september 1944 men genomfördes aldrig.

Åland får egen flagga[redigera | redigera wikitext]

1954 erkänns Ålands flagga.

1948 blir Åland en egen valkrets i riksdagsvalet. Ålands riksdagsledamot övervakar att riksmyndigheterna uppfyller sin del av självstyrelseuppgörelsen och tillvaratar Ålands intressen inom utrikesförvaltningen, statsbeskattningen, domstolarna, tullväsendet och större delen av civil- och straffrätten. En milstolpe i utvecklingen av Ålands självstyrelse var den reviderade Självstyrelselagen 1951 som bland annat gav Åland rätten att anta en egen flagga. 1954 erkänns Ålands flagga och Ålands flaggas dag firas för första gången.

Passagerarfärjorna[redigera | redigera wikitext]

1959 inledde en ny era i den åländska sjöfarten då den moderna färjetrafiken mellan Mariehamn och Sverige inleddes. Trafiken gjordes lönsam genom försäljning av skattefria varor. 1960 startade Eckerölinjen färjelinjen Eckerö–Grisslehamn och mellan 1960 och 1966 kördes snabbtrafik mellan Mariehamn och Stockholm med bärplansbåten H/S Sirena, men då passagerarna till stor del valde rutten för upplevelsen och inte för att komma fort fram, blev den ingen succé. 1966 bildade tre rederier tillsammans Viking Line och 1971 grundades rederiet Birka Line. Till en början förekom även en omfattande gränshandel och på 1970-talet kallades till exempel Åland "Billiga Biffens Land". Gränshandeln minskade dock i omfattning i takt med att den svenska kronan devalverades.

1966 grundas Ålands Penningautomatförening som driver det lagliga spelmonopoletÅland.

Mariehamn moderniseras[redigera | redigera wikitext]

Självstyrelsegården är det självstyrda Ålands parlaments och administrationsbyggnad och invigdes 1978.

Mariehamn fyllde 100 år 1961 inkorporerades områden från Jomala kommun och landarealen växte från 3 till 11,6 km². Under 1960-talet revs många av de gamla trähusen i staden och mer tidsenliga hus byggdes i stället. Längs med Österhamn planerades byggandet av Ålands administrativa och kulturella centrum. Byggnadsprojektet kallat Projekt 77 bestod av uppförande av Ålands museum, Självstyrelsegården och Hotell Arkipelag.

Utvecklingen ledde till starkare motsättningar mellan stadens och landsbygdens intressen. I Mariehamn bildades i slutet av 1960-talet de politiska partierna Frisinnad Samverkan och Mittenliberalerna och som en motkraft till staden bildades Landsbygdens och Skärgårdens valförbund (LoS) för att tillvarata landsbygdens och skärgårdens intressen. 1975 bröt sig en grupp liberaler ur Landsbygdens och Skärgårdens valförbund och gick ihop med Mittenliberalerna i Mariehamn för att 1978 bilda Liberalerna på Åland. Inför landstingsvalet 1979 ombildades Landsbygdens och Skärgårdens valförbund till Åländsk Center.

Åland får utökat självstyre[redigera | redigera wikitext]

1970 blev Åland medlem i Nordiska rådet. 1984 gavs de första åländska frimärkena ut. 1988 tillsätts Ålands landskapsstyrelse för första gången enligt parlamentariska principer. År 1993 revideras Självstyrelselagen igen och Ålands självstyrelse utökas ytterligare. 1992 grundas Ålands fredsinstitut och 1993 blir Posten Åland ett självständigt postverk.

Daleraffären[redigera | redigera wikitext]

Avsikten var inte att Dalern skulle ersätta den finska marken utan att den skulle fungera som spelmark, samlarmynt och lokalvaluta.

Den 20 mars 1991 lanserade Ålands Penningautomatförening, PAF, en spelmark kallad Dalern. Dalern skulle vara ett gångbart handelsmynt inom landskapet Åland och därmed fungera som en lokal valuta. Lanseringen skulle ske 26 april och orsakade en historisk kris mellan det självstyrda landskapet Åland och den finska staten. Finlands regering och Finlands Bank uppfattade lanseringen som ett åländskt utbrytningsförsök och vidtog kraftfulla motåtgärder. Tullen försökte beslagta den första leveransen bestående av 5000 mynt och postverket kallade postchefen på Åland till förhör inför poststyrelsen i Helsingfors. Finlands Bank förbjöd alla banker att sälja åländska daler. Ålands landshövding Henrik Gustafsson begärde ett yttrande från Justitiekanslern som uppfattade Dalern som ett kamouflerat försök att införa ett åländskt penningsystem och skickade ärendet vidare till Högsta förvaltningsdomstolen som förbjöd dalerutgivningen. Ålands landskapsregering stödde PAF:s lansering av Dalern varpå Ålands socialdemokrater väckte misstroende mot lantrådet Sune Eriksson i Ålands lagting.

PAF valde i sista stund att stoppa distributionen av mynten den 26 april efter att det självstyrda Ålands egen polismyndighet meddelat att de skulle ingripa för att stoppa mynten. Några dagar senare meddelade JK att man inte tänkte ingripa i Daleraffären men Finlands Bank fortsatte att hota med rättsliga åtgärder trots att centralbanken inte har någon formell funktion i sammanhanget. I juni uppmanade JK centralkriminalpolisen att utreda PAF:s och Ålands landskapsregerings agerande i Daleraffären. PAF:s styrelse, sittande landskapsregering och flera tjänstemän misstänktes för falskmynteri. Utredningarna lades dock ner efter att Finlands Bank erbjudit PAF en generös lösning på affären. Finlands Bank köpte alla mynt, smälte ner dem och tillverkade jubileumsmynt till 70-årsfirandet av Ålands självstyrelse.

Åland i EU[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Åland och EU

Åland anordnade en egen folkomröstning om medlemskap i Europeiska unionen den 20 november 1994. En majoritet av ålänningarna röstade för medlemskap och 1995 blev Åland en del av Europeiska unionen. Vid inträdet i EU erkändes Ålands status som autonom region inom Finland och Åland fick ett separatavtal. Ålands undantag inom Europeiska unionen gäller dels EU-medborgarskapet, dels EU:s lagar.

EU godkände Ålands egna medborgarskapsbegrepp, Åländsk hembygdsrätt. Genom separatavtalet är Åland inte heller med i EU:s momsunion (som inkluderar alkoholskatter med mera),[10]. Detta innebär att handeln mellan Åland och övriga EU, inklusive övriga Finland, i detta hänseende betraktas som import eller export. Detta fick som följd att det fortsättningsvis är tillåtet med taxfree-försäljning på resor till och från Åland och att den för Åland viktiga färjetrafiken säkrades. Då det även är tillåtet med taxfree-försäljning på vid flygresor till och från Åland avgår finska inrikesflyg till Åland från flygplatsens internationella terminal och Mariehamns flygplats har en taxfree avdelning.

Åland under 2000-talet[redigera | redigera wikitext]

2002 ersatte euron den finska marken som valuta i Finland och på Åland.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ålands landskapsregering, Museibyrån
  2. ^ Edgren, Törnblom (1993), s. 404
  3. ^ Eriksson (1961: 25)
  4. ^ Isaksson (1988:116-117)
  5. ^ Salminen (1979: 70-71)
  6. ^ Salminen (1979: 118-123); Isaksson (1988: 139-150); Eriksson (1961: 54-55)
  7. ^ Biografi på nätsidan för Finska klubbens stiftelse i Nystad på finska
  8. ^ Salminen (1979: 189)
  9. ^ Isaksson 1988: 238-239)
  10. ^ ”Artikel 6 i Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt”. EUR-Lex. 2006-11-28. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:32006L0112:SV:NOT. Läst 2009-01-21. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]