Ålandsservitutet

Från Wikipedia

Ålandsservitutet av 1856 är det avtal som garanterar Ålands demilitarisering. Servitutet är ett av de avtal som utgör grunden för Ålands politiska status.

Servitutet tillkom efter Rysslands förlust i Krimkriget på initiativ av Sverige, som betraktade ett befäst Åland som ett hot. En bakgrund var Oskar I:s strävan i samband med Krimkriget att få västmakterna Storbritannien och Frankrike att kraftsamla mot St Petersburg. Sverige skulle i så fall kanske ha en chans att i ett framtida fredsslut återfå hela Finland. Resultatet blev emellertid en mindre brittisk-fransk insats i Östersjön utan något anfall mot den ryska huvudstaden. Vid den följande Parisfreden 1856 fastställdes dock Ålands demilitarisering[1] och den just uppförda stora fästningen Bomarsund sprängdes därför.[2] Ryssland försökte utan resultat att på diplomatisk väg få servitutets bestämmelser uppluckrade, bland annat i samband med avslutandet av Nord- och Östersjötraktaterna 1908.

Efter första världskrigets utbrott fick Ryssland tillstånd att befästa Åland av Parisfredens signatärmakter Frankrike och Britannien. I samband med Freden i Brest-Litovsk den 3 mars 1918 träffades en överenskommelse mellan Tyskland och Finland om att Ålandsbefästningarna skulle demoleras.[3] Efter kriget gjordes detta under svensk övervakning.

Man kan med fog hävda att Ålandsservitutet är grunden för den nuvarande långtgående åländska autonomin. Ålandsfrågans lösning 1921 byggde på Ålands särställning inom Finland sedan 1856, vilket fortsättningsvis kom att omfatta också det politiska styret samt skyddet det svenska språkets lagfästa ställning som enda språk. Även under andra världskriget befästes Åland i strid med servitutet.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin. Bd 20. Höganäs: Bra böcker. 1996. sid. 336, Ålandsfrågan. ISBN 91-7024-619-X 
  2. ^ Bomarsund. Helsingfors: Uppslagsverket Finland. Läst 19 oktober 2023 
  3. ^ Nationalencyklopedin. Bd 14. Höganäs: Bra böcker. 1996. sid. 337, Ålandskonventionen2. ISBN 91-7024-619-X