Ålstensgatan

De snedställda vita radhusen på Ålstensgatan.

Radhusen på Ålstensgatan med fronten mot gatan.

Ålstensgatan där spårvägen korsar gatan.

Ålstensgatan är en gata i stadsdelen Ålsten i södra Bromma. Gatan sträcker sig i en rät linje från Ålstensskolan i norr till Alviksvägen och Ålstensängen, en öppen gräsyta i gatans förlängning, och fram till Mälaren i söder. Kring den norra delen finns butiker och flerfamiljshus. Vid Ålstensgatans södra del ligger de funktionalistiska radhusen.

Staden köpte marken i Ålsten år 1905 för 16 öre kvadratmetern. Enligt stadsplanen skulle radhus uppföras längs Ålstensgatan. Stadsdelen Ålsten och Ålstens villaområde började bebyggas mot slutet av 1920-talet. Omkring 1934 blev de sista villorna färdiga. Området mellan Västerled och Nyängsvägen fick dock sina villor först 1938. Till Ålstensområdet räknas också naturreservaten Ålstensskogen och Ålstensparken. Radhusen längs Ålstensgatans nedre del bebyggdes sent omsider, 1932-1933, av byggmästare Olle Engkvist efter ritningar av arkitekt Paul Hedqvist med 94 snedställda vita radhus i 12 längor i en ny enkel funktionalistisk stil med platta tak. Husen vid Ålstensgatan är K-märkta. Varje hus är något förskjutet i förhållande till grannbyggnaden så att de bildar en sicksacklinje. Varje hus har en förgård på framsidan och trädgård på baksidan. Husen är uppförda i två våningar med svagt sluttande tak.

Ålstensgatans numrering utgår från norr vid Ålstensskolan och Nyängsvägen. Ålstensgatans hela längd är cirka 750 meter. Den cirka 350 meter långa sträckan mellan Ålstensskolan och fram till de funktionalistiska radhusen från 1930-talet är Ålstensgatan en vanlig gata med flerfamiljshus i två eller tre våningar, så kallade lamellhus. Denna del av gatan är dock litet bredare än en vanlig gata och den är kantad med breda trottoarer med planterade träd. I den övriga sträckningen, vid Ålstensgatans nedre del, cirka 400 meter lång, kantas gatan på båda sidor av de funktionalistiska radhusen från 1930-talet med förgårdar, gångbanor, plantering och körbana och inramas av den ståtliga allén av poppelträd och päronträd.

Radhusen på Ålstensgatan kom senare att kallas Per-Albinhusen efter att byggmästare Olle Engkvists gode vän statsminister Per-Albin Hansson beslutat att bosätta sig där. I ett av radhusen, Ålstensgatan 40, bodde statsminister Per-Albin Hansson under många år. Vägen vid Ålstensängens västra sida söder om Alviksvägen, den korta vägen som går förbi korsningen vid Vallarestigen 4 och ner till Mälaren där tidigare Ålstens ångbåtsbrygga låg, är nu döpt till Per Albins Väg.

Ålstensgatans övre del

Bostadshus på Ålstensgatan 1-5 med bred trottoar och planteringar.

Bostadshus på Ålstensgatan 11-13 med affärer i bottenvåningen.

Bostadshus på Ålstensgatan 23-25 med sin pizzabutik i bottenvåningen och gatan kantad med alléträd.

Ålstensgatans övre del bebyggdes med lamellhus, en typ av lägre hyeshus, som uppfördes som friliggande byggnadslängor, med tillgång till uteplatser och trädgårdar. Husen byggdes mot slutet av 1920-talet och i början av 1930-talet. Husen var likartat utformade med två eller tre våningar plus en takvåning med vindskupor. Våningarna beträds från trapphus, men är ofta utan hiss. Arkitekturen ger ett enkelt och sammanhållet intryck. Färgsättningen är med ljusa pastellfärger samt brunt och orange.

Ett lamellhus kan betraktas som en sorts radhus för flerfamiljsboende. Smalhus är en variant av lamellhus. Om längan är högre än fyra våningar, kategoriseras det normalt som skivhus. Denna hustyp, lamellhusen, blev vanlig i och med modernismen under 1930-talet och arrangerades ofta i grupper ställda i rät vinkel och parallellt med varandra. Till en början byggdes dessa i en strikt funktionalistisk stil med platt tak och putsade fasader, men de kom senare att anpassas till regionala skillnader. I husens bottenvåningar flyttade butiksägare och hantverkare in och gjorde torget till ett eget lokalsamhälle. Här fanns livsmedelsaffärer, fiskaffärer, bagerier, skomakare, skrädderi, glasmästeri, sybehörsaffär, blomsterhandel, tobaksaffär och damfrisering. Numera har många av dessa specialbutiker försvunnit. I stället har det kommit butiker av annat slag. Men runt omkring Ålstenstorget på Ålstensgatan finns fortfarande en genuin småstadskänsla. Radhusen däremot skiljer sig radikalt från den omgivande bebyggelsen.

Ålstensskolan

Ålstensskolan.

Ålstensskolan ligger högst upp vid Ålstensgatans norra ände, men med adress Nyängsvägen 72-80. Arkitekt till skolan var Ture Ryberg. Skolbyggnaden invigdes 1929, och då hette den Ålstens folkskola. Skolan är högt belägen och från skolans aula har man en vidsträckt utsikt och kan se hela Ålstensgatan ända ner till Mälarens vatten.

Ålstensgatans spårvagnshållplats

Statsminister Per-Albin Hansson kliver av 12.ans spårvagn vid Alvik, 1940-tal. Per Albin tog dagligen tolvan in till Tegelbacken.

I augusti 1914 gick spårvagnen till Äppelviken, till Alléparken och till Klövervägen. 1919 blev Nockebybanan nummer 12 ("Tolvan"). Namnet Nockebybanan användes inte det första decenniet eftersom banan ännu inte var utbyggd till Nockeby. Den blivande Nockebybanan förlängdes sedan successivt västerut. 12:ans spårvägslinje förlängdes 1923 till Smedslätten, 1924 till Ålstensgatan hållplats (Tidigare hette den Ålstens Torg, Ålstensgatans hållplats är bara en lätt utvikning av Ålstensgatan, den är alltså inget torg.) och fram till Ålstens Gård, 1926 till Höglandstorget och 1929 till Källviken (nu Nockeby).

Historik om radhusen på Ålstensgatan

Bromma socken 1829. Där Ålstensgatan idag ligger var det tidigare ängs- och betsmarker.

Ålstensgatan med radhusen på 1930-talet.

Flygbild över Ålsten med radhusen 1936. Fotograf: Gustaf W:son Cronquist (1878-1967). Cronquist var amatörfotograf som blev känd genom sina talrika Stockholmsbilder i färg.

Där Ålstensgatan nu ligger låg det för länge sedan ett frekventerat bränneritorp vid vägskälet i den nuvarande Ålstensparken och Ålstensängen vid Ålstens gård. Pehr Bergstedt (1848-1924) var kommunalpolitiker och ägare till Ålstens gård. Han köpte Ålstens gård i Bromma, som han ägde fram till början av 1920-talet. Under Bergstedts tid hade Ålstens gård ett 60-tal kor och ett 10-tal hästar som gick och betade där Ålstensgatan idag går fram. Pehr Bergstedt var ingenjör och verkmästare vid Lars Monténs (1785-1872) fabriker för stearinljustillverkning vid Alvik. Han var starkt kommunalt engagerad och han ägde gården mellan 1892 och 1905, då den såldes till Stockholms stad. Bergstedt bodde endast sommartid i huvudbyggnaden, vilket han fortsatte med fram till 1916. I övrigt var gården utarrenderad. Gården var utarrenderad även i fortsättningen. Lantbruk drevs fram till 1923. Då styckades markerna för villabebyggelse. Bergstedt var den siste som ägde Ålstens gård.

I början av 1920-talet kom arkitekt Thure Bergentz (1892-1965) med ett skissförslag till gatans utformning. Thure Bergentz hade storslagna planer för Ålstensgatan, men dessa kom dock aldrig att genomföras. Byggandet skulle ske efter godkända ritningar och fastställd stadsplan. Bergentz fortsatte ända in på 1930-talet att komma in med flera bearbetade förslag till gatans bebyggande, men inget av förslagen visade sig vara möjligt att genomföra i verkligheten. En avgörande faktor blev kostnaden för projekten, eftersom det hade blivit dyrare att bygga. Den dyrare kostnaden för dessa visioner var troligen orsaken till att dessa projekt aldrig genomfördes. Projekten "kostade mer än det smakade".

Visionen

Ålstensgatan var ursprungligen avsedd att bli en centrumgata i stadsdelen av snarast monumental karaktär. Bostäder i radhusform skulle uppföras utefter gatan för Stockholms stads tjänstemän var det tänkt.

I skissförslaget behandlades Ålstensgatan som en verklig paradgata. I ena fonden hade gatan försetts med en monumentalbyggnad, som skulle fungera som ett medborgarhus eller liknande. Det tilltänkta medborgarhuset skulle förses med föreläsningssalar och konstgallerier. Framför byggnaden var det tänkt att ha en öppen plats, där även spårvagnshållplatsen skulle ligga.

I gatans andra ände, nere vid vattnet, skulle en hamnplats anordnas. Anläggandet av en stor hotell- och turistanläggning förordades även i anslutning till denna hamnplats. Orsaken till detta omfattande arrangemang var dels att det skulle bidra till att höja områdets status, och dels till att öppna huvudstadens relation till mälarlandskapen. Detta skulle bli stadens port till Mälaren. 1920-talet var också en tid när ångbåtstrafiken fortfarande tillmättes en stor betydelse som transportmedel.

Förhistoria till byggandet av radhusen

Förutom att arkitekt Thure Bergentz från början av 1920-talet var engagerad att lösa uppgiften med Ålstensgatans radhusbebyggelse var även arkitekt Paul Hedqvist (1895-1977) sedan slutet av 1920-talet engagerad.

Till det yttre hade de tidigaste förslagen från Paul Hedqvist vissa likheter med Thure Bergentz förslag. I linje med tidens estetiska ideal hade byggnadernas karaktär en 1920-tals klassicistisk prägel. Hedqvists tidigaste förslag till Ålstensgatans utformning från 1920-talet hade påverkats av arkitekter från den nationalromantiska och den klassicistiska perioden med namn som Erik Lallerstedt, Ivar Tengbom, Ragnar Östberg och Cyrillus Johansson. Han hade kommit i kontakt med dessa arkitekter under utbildningsåren vid Tekniska högskolan och Konsthögskolan. År 1924 startade han en egen arkitektverksamhet tillsammans med kompanjonen David Dahl (1895-1974). Han anställdes vid Byggnadsstyrelsen 1925, och var från 1931 byggnadsråd. Som arkitekt ritade Hedqvist övervägande i funktionalistisk stil.

Bland medarbetare som Hedqvist samarbetade med i början av 1930-talet fanns byggmästaren Olle Engkvist (1889-1969). Olle Engkvist i sin tur samarbetade med arkitekter som Ragnar Östberg,Gunnar Asplund, Hakon Ahlberg och Backström & Reinius. Olle Engkvist var en socialt engagerad byggmästare. Han var medarbetare i den Bostadssociala utredningen 1933–1947. Han strävade efter att rationalisera byggandet, främst genom att organisera arbetet på byggarbetsplatsen effektivare. Han genomförde även utredningar om husdimensionering och byggkostnader.

Förslag till radhus

Arkitekten Paul Hedqvist och byggmästaren Olle Engkvist utarbetade tillsammans ett förslag till Ålstensgatans radhus. Hedqvist ritade för byggmästaren Engkvist. Projektet, som ansågs billigt och bra, vann snabbt gehör hos fastighetsnämnden, och det bestämdes att det skulle komma till utförande. Detta skedde 1932-1933.

För samtiden var radhusen, som Hedqvist och Engkvist presenterade, mycket moderna. funktionalism, eller modernism, som arkitekturstilen även kallas, hade vuxit fram i Europa under ett tiotal år. I Sverige hade den dock ännu inte slagit igenom. Ålstensgatan skulle bebyggas som en centralgata med stadslik karaktär. För att uppnå denna karaktär var användandet av radhus något som funktionalisterna förespråkade, eftersom radhuset snarast betraktades som den felande länken mellan den friliggande villan och flerfamiljshuset. Den rationaliserade byggprocessen låg även som en del i planeringen av området. Material kunde köpas i stora order och byggandet kunde ske med mer rationella metoder, eftersom alla enskilda radhuslägenheter gjordes identiskt lika varandra, utom med ett par undantag. Detta bidrog till att byggkostnaderna kunde pressas ned. Man strävade efter att hitta billiga, men bra material att bygga med. Byggandet av radhusen kom även att präglas av lusten att experimentera. Denna strävan gick dock till slut över kvalitén.

Byggandet av radhusen

Radhusens interiörer

Den funktionsanpassade arkitekturen går också igen i byggnadernas interiörer. Husen såldes som bostadsrättslägenheter med "ordentliga utrymmen utan onödig lyx och till hyggligt pris". Radhuslägenheterna är relativt små till ytan, men innehåller trots det förhållandevis många rum och rumstyper. På entréplan finns kök och sällskapsutrymmen, såsom vardagsrum och ett litet rum som bland annat var avsett som matrum. Från bottenvåningen fanns också utgång till trädgården samt altan. På övre våningen finns tre sovrum och badrum. I källaren finns ytterligare rum som kan disponeras efter familjens behov, till exempel som allrum eller sovrum, samt tvättstuga. Varje syssla i hemmet och varje familjemedlem skulle ha en möjlighet att få ett eget rum. En nyhet, som aldrig hade setts tidigare på 1930-talet, och som Ålstensgatan stod för, var det plana taket. Det väl tilltagna takutsprånget bildar en illusion av att taket, likt en stor skiva, är lagt som ett lock på de fyra väggskivorna. Det plana taket medger en mer traditionell lösning av boendeytan, interiört i övervåningen. Genom denna lösning kan rummen möbleras ända ut till väggen och de boende behöver därför inte ta hänsyn till något snedtak.

Propagandautställning

Statsminister Per Albin Hansson vid sitt radhus på Ålstensgatan 40, foto från omkring 1933-1946.

Innan området var helt klart ordnades 1933 en propagandautställning. Genom Svenska slöjdföreningen anordnades en utställningen i radhusen. Från 1967 heter Svenska slöjdföreningen Svensk Form. Utställningen hette "Det moderna svenska hemmet" och pågick under tiden 4 mars - 26 mars 1933. Sju av husen möblerades för att locka till köp. Det var en propagandautställning för rationell bostadsgestaltning och den förevisades innan de färdigbyggda radhusen bjöds ut på marknaden i sju av de färdigställda lägenheterna (nr 74-86). Olika möbeltillverkare hade fått i uppdrag att möblera upp utställningslägenheterna med sina produkter. En informationsbroschyr, som gavs ut hette Ett nytt och bättre sätt att bo – Radhusen i Ålsten. Husen var inte helt lättsålda. Men, år 1932, när husen längs Ålstensgatan var inflyttningsklara, kostade de inte mer än 21.000 kronor. Kontantinsatsen var 3.000 kronor och årshyran 1.900 kronor. Även för 1930-talets ekonomi var detta överkomliga summor.

Per Albin Hansson

Det var först sedan statsminister Per Albin Hansson flyttat in i ett av husen, som hela radhusidén kom att omfattas med ett visst intresse och flera av de hittills tomma husen fann köpare. Per Albin Hansson flyttade in i nummer 40 och det är det enda av radhusen som är utbyggt mot trädgården. Det är med andra ord dubbelt så stort som de andra. Idag är radhuslängorna vid Ålstensgatan extremt åtråvärda. Hansson flyttade in 1933 och han trivdes uppenbarligen i sitt "folkhem", där han bodde kvar till sin död 1946.

Närmiljön

Radhusträdgård med grind och matargatan utanför.

En prunkande radhusträdgård med matargata utanför.

När radhusen stod färdiga var Ålstensgatans betydelse som centralgata redan en realitet. Gatan hade redan viss kommersiell verksamhet. Här fanns verksamheter och butiker av många slag, till exempel mjölkaffär, blomsterbutik, fruktaffär och fiskaffär. Här fanns också många hantverkare som snickare, plåtslagare, tapetserare och skräddare. Sammanlagt rörde det sig om ca 30 olika verksamheter. Ålstensgatans radhus kantas av en poppelallé.

Kring radhusen är närmiljön uppdelad i olika funktionsytor. Utanför radhusträdgårdarna finns en gata för bilar och cyklar, en gångväg och en så kallad matargata på husens baksida. Matargatan var främst avsedd för sophämtning och enskild nyttotrafik. Typiskt för funktionalism är också den ljusa, vita putsen på ytterväggarna. Väggarna skulle behandlas som en slät och ljus, skivliknande struktur utan några dekorerade ornament eller annan utsmyckning. Fönstren skulle vara stora och släppa in mycket ljus. När man betraktar radhusens gatusida är detta kanske inte helt tydligt, men det blir tydligare med de stora fönstren på gårdssidan. Fönstren skulle också ligga i liv med den ljusa väggen och därigenom understryka det skivliknande uttrycket. Liv är den lodräta begränsningsytan av en mur (murliv), en putsyta (putsliv) eller separat byggnadsdel, oavsett eventuella framskjutande eller försänkta partier. Endast fem lägenheter återstod till försäljning fyra månader efter att husen var färdigställda. Som ovan nämnts kostade husen cirka 3.000 kronor när de var nybyggda år 1932. Man kan jämföra detta belopp med nutida (ca 2011) försäljningspriser om ca 6,5 miljoner kronor.

Riksintresseområde

Sedan 1987 är Ålstensgatan ett riksintresseområde för den svenska kulturminnesvården (Stockholms län, AB 117, Ålstensgatan, Stockholm). Riksintresse för kulturmiljövården är ett begrepp som avser riksintressen med värdefulla kulturmiljöer som skyddas enligt den centrala svenska miljölagstiftningen, 3 kap 6 § Miljöbalken. Hit hör de cirka 1.700 områden i Sverige som är av riksintresse för kulturmiljövården. Husen vid Ålstensgatan är K-märkta. Motiveringen är att Ålstensgatans tidiga funktionalistiska radhus bildar en väl sammanhållen gatumiljö. Sociala motiv och rationell byggmetod har här förenats med formala arkitektoniska krav till ett arkitekturhistoriskt märkligt pionjärområde.

Bildgalleri Ålstensgatan

• 

  Ålstens gård. Axel Gauffin, Överintendent på Nationalmuseum, framför sitt hem vid Ålstens Gård 1957.

• 

  Ålstensskolan. Närbild av skolgården och den välbekanta skolklockan på husväggen.

• 

  Ålstensgatan 1-5 med bred trottar och planteringar. I adventstider pryds den höga granen med elektrisk belysning.

• 

  Ålstensgatan 7-9 med bred trottoar och vackra trädplanteringar.

• 

  Ålstensgatan 11-13 med affärer i bottenvåningen och torgliknande plats utanför samt 12:ans spårvagnshållplats.

• 

  Ålstensgatan 22 med Ålstens Glasmästeri & Ramaffär i källarvåningen.

• 

  Ålstensgatan 22 med den vackra skylten vid glasmästeriet.

• 

  Ålstensgatans radhus med poppelallén.

• 

  Ålstensgatans radhus.

Källor

• Johan Engström, Ålstensgatan och funktionalismen, Brommaboken 1994, sidorna 65-77.
• Åke Eriksson, Brommaliv, P A Norstedt & Söners förlag, Stockholm, 1977, ISBN 91-1-773242-5.
• Edvard Bolin, Bromma – en kulturhistorisk vägvisare 1979, utgiven av Bromma Hembygdsförening, 1979, text Edvard Bolin, bild Lennart af Petersens.
• Bengt Lindberg, Brommabygden, 1957.
• Christian Reimers och Gerd Reimers, Hus och människor i Bromma, från Alvik till Nockeby, Bokförlag Vinghästen AB, Vinghästvägen 11, 161 40 Bromma, 1994, ISBN 91-630-2817-4.
• Nils-Gustaf Stahre, Per Anders Fogelström, Jonas Ferenius, Gunnar Lundqvist (1992). Stockholms gatunamn. Monografier utgivna av Stockholms stad (Andra, utökade upplagan). ISBN 91-7031-042-4.
• Kulturstig 2, Bromma hembygdsförening, Vandring mellan Alvik och Ålsten.
• Sveriges Arkitekter, Per Albins radhus, Folklig statsminister i folkhemsfunkis.

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Ålstensgatan
  Bilder & media
• Pehr Bergstedt, ägare av Ålstens gård 1892-1905.
• Lista över riksintressen för kulturmiljövården, Stockholms län
• Folkhemmet Om Per Albin Hansson och det svenska folkhemmet. Folkhemmet är ett fundamentalt begrepp i den svenska socialdemokratins historia och som avser den svenska socialdemokratiska politikens nationella vision, bland annat välfärdssamhället, särskilt under mitten av 1900-talet.
• Olle Engkvist, en driven byggmästare Rävjägarn: Villa Engkvist i Västberga revisited, Gio Pontis italienska kulturinstitut, Dessa stora och eleganta järnfönster, Kvinnornas hus där på Kungsklippan, Engkvists villa Eldtomta av Markelius, Olle Engkvists Hässelby Familjehotell, Abessinien i Hjorthagen, Djurgården, Takvåning av Backström och Reinius, Olle Engkvist, en driven byggmästare, Flotta Villa Engkvist på Västberga Allé.
• Västberga All+slonolsson.blogspot.se/2010/02/det-moderna-hemmet-svenska.html Det moderna hemmet, Svenska slöjdföreningens propagandautställning i Ålsten.