Årsgång

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Att gå årsgång var i Sverige en urgammal sed att genom nattliga vandringar försöka få kännedom om kommande tilldragelser under följande året. I Småland levde seden kvar ända in på 1800-talets början. De nätter, som bättre än andra lämpade sig för årsgång, var Tomasmässonatten, julnatten, Stefansmässonatten, nyårsnatten och trettondagsnatten, men även midsommarnatten och än mer Lucianatten ansågs fungera i sammanhanget. Vandringen avslutades alltid vid någon kyrkogård.

Årsgångaren borde inte ha sett eld under samma dags lopp. Personen måste vara fastande och besjälad av djupt allvar; han eller hon fick inte hälsa på en mötande, inte tala eller skratta. Om personen såg gravar kastas upp på kyrkogården, betydde det att en farsot var på väg. Fick han eller hon se små män (dvärgar eller nissar) bära sädeskärvar, eller såg personen möss dra hölass, ansåg man att man kunde vänta god årsväxt. Hörde personen det huggas i skogen eller såg han eller hon väpnade män rida på vägarna, betydde det att det väntade krig.

När någon sålunda på regelrätt vis hade gått årsgång i sju år, mötte han eller hon den sista natten en ridande man, som hade en runkavle i munnen. Var då årsgångaren nog modig och stark att rycka till sig denna kavle, blev personen med ens tillika en "klok" – han hade vunnit kunskap om alla förborgade ting och kunde se in i framtiden, utan att någonsin mer behöva göra någon årsgång.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Årsgång, 1922.

Om traditionen att gå årsgång och om spelet Year Walk, en intervju med en svensk forskare: http://www.quadrapheme.com/year-walkmyths-and-monsters/