Återanvändning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Väggar på två jordskepp tillverkade av flaskor, burkar och bildäck

Återanvändning innebär att en produkt som anses vara förbrukad i sin situation flyttas till en ny situation där den kan tjäna ett syfte. Vanligtvis sker återanvändning utan någon bearbetning. Återanvändning är generellt det mest miljövänliga och enklaste sättet för samhället att ta vara på saker som ägaren vill få bort.[1] Vid återanvändning används produkten igen, utan ändringar av design eller material, till skillnad från återvinning som innebär att produktdesignen förstörs och att man endast tar vara på materialet för att tillverka nya produkter.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Återanvändning av prylar har varit en självklarhet i många samhällen före industrialiseringen där gamla prylar såldes, gavs bort, lagades eller ändrades så att de fick en ny funktion. Det moderna samhällets utbud av trendiga, lättillgängliga, säkra och billiga prylar har för många ändrat uppfattningen om återanvändning; från att vara en nödvändighet till kuriosa. Systematisk återanvändning av glas och plastflaskor var tidigare god i Sverige, men har numera till stor del ersatts av flaskor som tar mindre material i anspråk och kan återvinnas.

Problem med återanvändning[redigera | redigera wikitext]

En av svårigheterna med återanvändning är hur man kan försäkra sig om produktens kvalitet. Återanvändning på traditionellt industriellt sätt är svårt därför skrotet som finns att tillgå ofta är olikartat eller i begränsade kvantiteter.

För hemmabruk kan de flesta förpackningar rengöras och användas igen, till exempel glasburkar, plastlådor, plastpåsar, skokartonger, plåtburkar. Kläder kan skänkas eller säljas till andra människor, husgeråd, möbler kan säljas på en loppmarknad och apparater kan man plocka reservdelar från. En stor del byggnadsmaterial som dörrar och virke har en betydligt större potential att återanvändas än vad som nu är fallet i Sverige.

Ett problem med den svenska lagstiftningen är att återvinningscetraler har ansvar för att förstöra sakerna för att hindra återanvändning, ett beslut som grundar sig på känslor för återanvändning. Därför är det förbjudet att plocka till exempel reservdelar från kasserade föremål på en återvinningscentral eller i ett soprum. All legal återanvändning bygger på att givaren skänker eller säljer de prylar han vill ha bort till en annan person eller ett företag.

Stockholms Stad uppmuntrar till återanvändning i skriften ”Klimartsmart i hemmet” (2009), som ett sätt att minska koldioxidutsläpp.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Jörgen Eklund: Föreläsning Arbetsmiljö, KTH, 2010-02-08

Se även[redigera | redigera wikitext]