Óengus I

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Óengus son till Fergus
Pikternas kung
Figuren av den gammaltestamentliga kung David som dödar ett lejonSt Andrews-sarkofagen anses avbilda kung Óengus. Figuren är klädd som en romersk kejsare från senantiken och bär en fibula liknande den som kejsar Justinianus I har på mosaiken i San Vitale i Ravenna.[1]
Regeringstid 732761
Företrädare Nechtan, son till Der-Ile
Efterträdare Bridei, son till Fergus
Död 761
Begravd St Andrews

Óengus, Fergus son (hypotetisk piktisk form: Onuist map Urguist;[2] forniriska: Óengus mac Fergusso, angliserat: Angus mac Fergus), var pikternas kung från 732 till sin död 761. Hans regeringstid kan rekonstrueras i viss detalj från ett antal olika källor.

Óengus blev huvudkung i Piktland efter en period av inbördeskrig i slutet av 720-talet. Under hans regeringstid underkuvades grannriket Dál Riata och kungariket Strathclyde anfölls med mindre framgång. Óengus var den mäktigaste härskaren i Skottland i över två årtionden och var inblandad i krig i Irland och England. Kungar från Óengus släkt dominerade Piktland till 839, då ett katastrofalt nederlag mot vikingar inledde en ny period av instabilitet, som slutade när Kenneth MacAlpine kom till makten.

Källor och bakgrund[redigera | redigera wikitext]

De bevarade piktiska källorna för denna period är få och begränsar sig till kungalängder, av vilka originalen utfördes i början av 720-talet,[3] och ett antal berättelser rörande grundandet av St Andrews, som då kallades Cennrígmonaid. Utanför Piktland är de främsta källorna irländska annaler, av vilka Ulster-annalerna och Tigernach-annalerna är de mest tillförlitliga. Dessa innefattar material från en annal som förvarades i klostret i Iona i Skottland. Óengus och pikterna förekommer emellanåt i walesiska källor, såsom Annales Cambriae, och oftare i northumbriska källor, av vilka de viktigaste är fortsättningen på Beda venerabilis krönika och Historia Regum Anglorum, som tillskrivs Symeon av Durham.[4]

Utvalda politiska grupper i nordligaste delen av brittiska öarna omkring 740.

Pikterna var en av fyra politiska grupperingar i nordligaste delen av brittiska öarna i början av 700-talet. Piktland sträckte sig norrut från floden Forth, inklusive Orkneyöarna, Shetlandsöarna och Yttre Hebriderna. Före vikingatiden tycks den främsta makten i Piktland ha varit kungariket Fortriu. Bland kända platser med hög status i Fortriu finns Burghead och Craig Phádraig vid Inverness. Piktland tycks ha haft endast en biskop, med säte i Rosemarkie.[5]

Från Forth söderut till floden Humber låg kungariket Northumbria. Det hade en gång varit den dominerande makten i Storbritannien och var fortfarande ett mäktigt rike, men när den gamla kungadynastin fick sitt slut med Osrics död 729 uppstod strid om tronen mellan rivaliserande familjer. Riket Mercias växande makt i söder var ett ytterligare problem för de northumbriska kungarna. Under större delen av Óengus regeringstid styrdes Northumbria av den skicklige kungen Eadberht Eating.[6]

Sydväst om Piktland fanns gaelerna i Dál Riata där kungatiteln var omstridd mellan Cenél Loairn i norra Argyll och Cenél nGabráin i Kintyre. År 723 abdikerade Selbach mac Ferchair som överhuvud för Cenél Loairn och kung av Dál Riata till förmån för sin son Dúngal, som störtades som kung av Dál Riata av Eochaid mac Echdach från Cenél nGabráin år 726. Dúngal och Eochaid var fortfarande i konflikt med varandra så sent som 731, då Dúngal brände Tarbert.[7]

Av den fjärde gruppen, britonerna i Alt Clut, senare kungariket Strathclyde, finns inte mycket spår i källorna. Kung Teudebur map Beli hade härskat från Dumbarton Rock sedan 722, och fortsatte att göra det till sin död 752 då hans son Dumnagual efterträdde honom.[8]

Väg till makten[redigera | redigera wikitext]

Enligt irländska genealogier var Óengus medlem av Eóganachta, en släkt med bas i Munster. Han kom från en gren av släkten från ett område som kallades Circinn, och som vanligen förknippas med dagens Angus och Mearns.[9] Hans ungdomstid är okänd. Óengus var medelålders då han hamnade i historien.[10] Bland hans nära släkt fanns åtminstone två söner, Bridei (död 736) och Talorgan (död 782), och två bröder, Talorgan (död 750) och Bridei (död 763).[11]

Kung Nechtan son till Der-Ile abdikerade för att gå i kloster år 724 och blev fängslad av sin efterträdare Drest 726. Under 728 och 729 konkurrerade fyra kungar om makten i Piktland: Drest; Nechtan; Alpín, om vilken inte mycket är känt, och slutligen Óengus, som var anhängare till Nechtan, och kanske dennes erkände arvinge.[12]

Fyra slag som var tillräckligt stora för att bli beskrivna i irländska källor utkämpades 728 och 729. Alpín besegrades två gånger av Óengus, varefter Nechtan återkom till makten. År 729 utkämpades ett slag mellan Óengus och Nechtans fiender vid Monith Carno (traditionellt Cairn o' Mount, nära Fettercairn), där Óengus anhängare segrade. Nechtan återfick kungatiteln, troligen fram till sin död 732.[13] Den 12 augusti 729 besegrade och dödade Óengus Drest på slagfältet vid Druimm Derg Blathuug, en plats som inte har kunnat identifieras.

Percutio Dal Riatai[redigera | redigera wikitext]

Satellitbild av norra Storbritannien och Irland som visar det ungefärliga området för Dál Riata (skuggat).

På 730-talet stred Óengus mot Dál Riata, vars traditionella överherrar och beskyddare på Irland, Cenél Conaill, var kraftigt försvagade vid denna tid. En flotta från Dál Riata stred för Flaithbertach mac Loingsig, hövding över Cenél Conaill, i hans krig mot Áed Allán från Cenél nEógan, och led stora förluster år 733.[14] Dál Riata styrdes av Eochaid mac Echdach från Cenél nGabráin som dog år 733, och kungalängderna är oklara om vem, om någon, som efterträdde honom som överkung. Cenél Loairn i norra Argyll styrdes av Dúngal mac Selbaig som Eochaid hade avsatt som överkung av Dál Riata på 720-talet.

Strider mellan pikterna, ledda av Óengus son Bridei, och Dál Riata, ledda av Talorgan mac Congussa, upptecknades 731. År 733 berättas att Dúngal mac Selbaig "vanhelgade helgedomenTory Island när han släpade ut Bridei från den." Dúngal, som tidigare blivit avsatt som överkung av Dál Riata, störtades som kung av Cenél Loairn och efterträddes av sin kusin Muiredach mac Ainbcellaig.[15]

734 överlämnades Talorgan mac Congussa av sin bror till pikterna som dränkte honom.[16] Talorgan son till Drostan tillfångatogs nära Dún Ollaigh. Han verkar ha varit kung av Atholl, och dränktes på Óengus order 739.[17] Dúngal var också ett mål det året. Han blev sårad, det oidentifierade fortet Dún Leithfinn förstördes och han "flydde till Irland, för att vara utom räckhåll för Óengus."[18]

Annalerna nämner en andra kampanj av Óengus mot Dál Riata 736. Dúngal, som hade återvänt från Irland, och hans bror Feradach, tillfångatogs och sattes i kedjor. Forten Creic och Dunadd intogs. Muiredach av Cenél Loairn hade inte mer framgång, och besegrades med stora förluster av Óengus bror Talorgan, möjligen vid Loch Awe. En sista kampanj 741 ledde åter till nederlag för Dál Riata. Detta nedtecknades i Ulster-annalerna som Percutio Dál Riatai la h-Óengus m. Forggusso, "förgörandet av Dál Riata av Óengus, son till Fergus".[19] Med detta försvinner Dál Riata från dokumenten i en generation.[20]

Det kan hända att Óengus var inblandad i krig på Irland, kanske stridande på Áed Alláns sida eller mot honom som allierad till Cathal mac Finguine.[21] Bevisningen för sådan inblandning är begränsad. Det som finns är Óengus son Brideis närvaro på Tory Island, vid Donegals nordvästkust, 733, nära de land som tillhörde Áed Alláns fiende Flaithbertach mac Loingsig. Mer ovisst omnämns i Irlands fragmentariska annaler närvaron av en piktisk flotta från Fortriu som strider för Flaithbertach år 733 istället för emot honom.[22]

Alt Clut, Northumbria och Mercia[redigera | redigera wikitext]

År 740 omnämns ett krig mellan pikterna och northumbrierna, under vilket Æthelbald, kungen av Mercia, drog fördel av Eadberht av Northumbrias frånvaro till att härja hans områden, och möjligen bränna York.[23] Orsakerna till kriget är oklara, men det har föreslagits att det hade samband med dödandet av Earnwine son till Eadwulf på order av Eadberht. Earnwines far hade levt i exil i norr efter sitt nederlag i inbördeskriget 705-706 och det kan hända att Óengus, eller Æthelbald, eller båda, hade försökt insätta honom på Northumbrias tron.[24]

Escomb Church, County Durham. De stenkyrkor som byggdes åt Nechtan, och kanske Óengus kyrka i St Andrews, antas ha varit liknande.[25]

Slag mellan pikter och britonerna från Alt Clut, eller Strathclyde, omnämns för år 744 och åter 750, då Kyle erövrades från Alt Clut av Eadberht av Northumbria. Slaget mellan britoner och pikter år 750 omnämns ha skett vid en plats kallad Mocetauc (kanske Mugdock, nära Milngavie), där Óengus bror Talorgan dödades.[26] Efter nederlaget 750 omnämner Ulsterannalerna "borttynandet av Óengus suveränitet".[27] Detta tros syfta på att Áed Find, son till Eochaid mac Echdach, kom till makten i hela eller en del av Dál Riata, och förkastade Óengus överherravälde.[28]

Till skillnad från den okomplicerade berättelsen om anfallen mot Dál Riata har ett antal olika tolkningar föreslagits för förhållandena mellan Óengus, Eadberht och Æthelbald under perioden från 740 till 750. Ett förslag är att Óengus och Æthelbald var allierade mot Eadberht, eller till och med att de utövade ett gemensamt styre över Storbritannien, eller ett bretwaldaskap, där Óengus tog upp tribut norr om floden Humber och Æthelbald söder därom. Detta bygger till stor del på ett förvirrat stycke i Symeon av Durhams Historia Regum Anglorum, och det har mer nyligen föreslagits att den tolkning som gjordes av Frank Stenton—att detta är grundat på ett fel i texten och att Óengus och Æthelbald inte var inbegripna i något slags samfällt överherravälde—är den korrekta.[29]

År 756 omnämns Óengus driva fälttåg tillsammans med Eadberht av Northumbria. Fälttåget beskrivs som följer:

I år 756 av Herrens inkarnation ledde kung Eadberht i det artonde året av sin regeringstid, och Unust, kung av pikterna, arméer mot staden Dumbarton. Och därav kapitulerade britterna, på den första dagen i augusti månad. Men på den tionde dagen i samma månad gick nästan hela armén som han ledde från Ouania till Niwanbirig under.[30]

Att Ouania är Govan är nu tämligen säkert,[31] men Newanbirigs läge är mindre säkert. Fastän det finns väldigt många orter med namnet Newburgh, är Newburgh-on-Tyne nära Hexham den plats som oftast föreslås.[32] En alternativ tolkning av händelserna 756 har framförts: den identifierar Newanbirig med Newborough vid Lichfield i riket Mercia. Ett nederlag där för Eadberht och Óengus av Æthelbalds mercier skulle stämma överens med påståendet i legenderna om grundandet av Saint Andrews att en kung vid namn Óengus son till Fergus grundade kyrkan där som en tacksägelse till Sankt Andreas för att ha räddat honom efter ett nederlag i Mercia.[33]

Sankt Andreas-kulten[redigera | redigera wikitext]

Historien om grundandet av kuststaden St Andrews, ursprungligen Cennrígmonaid, är inte samtida och kan innehålla många påhitt. De irländska annalerna rapporterar att "Tuathalán, abbot av Cinrigh Móna" har avlidit år 747, vilket gör det säkert att St Andrews hade grundats före den tidpunkten, troligen av Óengus eller av Nechtan son till Der-Ilei.[34] Det antas allmänt att St Andrews-sarkofagen utfördes på uppdrag av Óengus.[35] Senare generationer kan ha sammanflätat denne kung Óengus med 800-talskungen med samma namn.[36] Valet av David som modell är, som Alex Woolf noterar, lämpligt: David var också usurpator.[37]

Sankt Andreas-kulten kan ha kommit till Piktland från Northumbria, liksom kulten av Sankt Petrus som hade gynnats av Nechtan, och i synnerhet från klostret i Hexham som var tillägnat Sankt Andreas. Denna synbara förbindelse med den northumbriska kyrkan kan ha efterlämnat skriftligt vittnesbörd. Óengus, liksom hans efterträdare och antagna släktingar Caustantín och Eógan, är framträdande omnämnd i Liber Vitae Ecclesiae Dunelmensis, en lista över ungefär 3 000 gynnare som fick böner lästa för sig i religiösa institutioner som hade förbindelser med Durham.[38]

Död och eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Óengus dog år 761, "troligen över sjuttio år gammal, … den dominerande personen i politiken i norra Storbritannien"[39] Hans död rapporteras i den vanliga korthuggna stilen av annalskrivarna, förutom den som fortsätter efter Beda i Northumbria, möjligen med hjälp av en källa från Dál Riata, som skrev:

Óengus, kung av pikterna, dog. Från början av sin regeringstid ända fram till slutet utförde han blodiga brott, som en tyrannisk slaktare.[40]

Enligt kungalängderna i den piktiska krönikan efterträddes han av sin bror Bridei. Hans son Talorgan blev senare kung och är den förste sonen till en piktisk kung som man känner till har blivit kung.[41]

Följande irländska prosadikt från 800-talet från Book of Leinster förknippas med Óengus:[42]

God den dag då Óengus tog Alba,

bergiga Alba med dess starka hövdingar;
han förde strid till befästa städer,

med fötter, med händer, med breda sköldar.[43]

Att utvärdera Óengus är problematiskt, inte minst eftersom annalkällorna ger mycket lite information om Skottland under de följande generationerna. Hans synbara förbindelser med Irland är ytterligare ett av de många argument som utmanar idén att "gaeliseringen" av östra Skottland började under Kenneth I:s tid. Det finns goda skäl att tro att processen började före Óengus regeringstid.[44] Många av de piktiska kungarna fram till Eógan mac Óengusas död 839 tillhörde Óengus familj, i synnerhet Fergus söner på 800-talet, Caustantín och Óengus.[45]

Den mängd information som har överlevt rörande Óengus jämfört med andra piktiska kungar, hans gärningars natur och geografiska utbredning och hans regeringstids längd sammanfaller till att göra kung Óengus till en av de mest betydelsefulla härskarna under den tidiga medeltiden på Brittiska öarna.[46]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Se Charles Edwards, "'The Continuation of Bede'"; Yorke, Conversion, s. 236–237; Henderson, s. 105ff. För liknande bilder, se Henderson & Henderson, s. 130–132.
  2. ^ Forsyth diskuterar de olika formerna av Óengus namn, och ger också Ungus(t) som en alternativ piktisk form.
  3. ^ M. O Anderson, Kings and Kingship, s. 88–102. Refererad i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04
  4. ^ De flesta källorna är samlade i Early Sources of Scottish History (ESSH) och Scottish Annals from English Chroniclers (SAEC), redigerade av Alan Orr Anderson.
  5. ^ Bland biskopar under början av 700-talet fanns Curetán, Fergus och Brecc. Anderson, ESSH, s. 221; Yorke, Conversion, s. 153–155. Översikter över norra Storbritannien finns i D.W. Harding, The Iron Age in Northern Britain: Celts and Romans, Natives and Invaders (2004), och Leslie Alcock, Kings & Warriors, Craftsmen & Priests in Northern Britain AD 550–850 (2003). Foster, Picts, Gaels and Scots (2005), utesluter södra Skottland och norra England.
  6. ^ Bland översikter över Northumbria finns David Rollasons Northumbria, 500-1100: Creation and Destruction of a Kingdom (2003) och Nick Highams The Kingdom of Northumbria AD 350-1100 (1993).
  7. ^ John Bannerman, Studies in the History of Dalriada (1974) är standardverket om Dál Riata.
  8. ^ Anderson, ESSH, s. 240–241 & 243. Refererad i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04 "Rotri, kung av britonerna", vars död är omnämnd i Annales Cambriae s.a. 754, har ibland uppfattats som en kung av Alt Clut, men detta ställa syftar på Rhodri Molwynog ap Idwal, kung av Gwynedd.
  9. ^ Forsyth, "Evidence of a lost Pictish source", s. 27–28. Genealogin finns i handskriften Rawlinson B 502, ¶1083.
  10. ^ Woolf, "Carnifex tyrannus", s. 36.
  11. ^ Yorke, Conversion, s. 49–50, 54 & 288–289 diskuterar rekonstruktionen av släktskapen mellan sena piktiska kungar. Talorgan är en hypokoristisk form av Talorg; Anderson, ESSH, s. 253, not 2. Refererad i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04
  12. ^ För beskrivningar av händelser från 724 till 729, se Anderson, ESSH, s. 221–227. För Óengus som Nechtans anhängare, Henderson, s. 155–156; Woolf, "Carnifex tyrannus", p.36.
  13. ^ Woolf, "AU 729.2". Refererad i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04
  14. ^ Woolf, "Carnifex tyrannus", s. 36; Anderson, ESSH, s. 229–230. Refererad i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04
  15. ^ Anderson, ESSH, s. 227–229. Refererad i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04
  16. ^ Anderson, ESSH, s. 232 & corrigenda, s. xviii. Refererad i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04
  17. ^ Talorgan var släkt med Nechtan och kallas år 713 hans bror, vilket kan betyda halvbror, fosterbror eller svåger. Anderson, ESSH, s. 214 & 236.
  18. ^ Anderson, ESSH, s. 232. Refererad i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04
  19. ^ AU 741.10, tillgänglig här.
  20. ^ Anderson, ESSH, pp. 182 & 232–238; Woolf, "Carnifex tyrannus", s. 36–37; M.O. Anderson, Kings and Kingship, s. 184–186. Vem som ledde Dál Riata 741 är oklart: de söner till Fiannamail ua Dúnchado som nämns i Ulster-annalerna kan vara orelaterade, och omnämnandet av Alpín, son till Crup, som ibland tolkas som samma person som den Alpín som störtades 729, kan vara felplacerat.
  21. ^ Woolf, "Ungus". Refererad i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04
  22. ^ Anderson, ESSH, s. 227–228; Woolf, "Carnifex tyrannus", s. 36. Refererad i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04 Som redan nämnts säger de flesta irländska annaler att Flaithbertach hade stöd av en flotta från Dál Riata.
  23. ^ Anderson, SAEC, s. 55–56. Refererad i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04
  24. ^ Woolf, "Carnifex tyrannus", s. 37. Refererad i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04 Angående Earnwine, se Kirby, s. 150; Yorke, Kings and Kingdoms, s. 90.
  25. ^ Foster, Picts, Gaels and Scots, s. 89. Refererad i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04
  26. ^ Anderson, ESSH, s. 238–239; Anderson, SAEC, s. 56. Refererad i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04
  27. ^ Anderson, ESSH, s. 240.
  28. ^ Woolf, "Carnifex tyrannus", s. 38; M.O. Anderson, Kings and Kingship, s. 186–187. Refererade i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04 Anteckningen för 752 i Tigernach-annalerna, som anger "slaget vid Asreth i Circinn", anses vara felplacerad.
  29. ^ Woolf, "Carnifex tyrannus", s. 38; Anderson, SAEC, s. 56. Refererade i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04
  30. ^ In the year of the Lord's incarnation 756, king Eadberht in the eighteenth year of his reign, and Unust, king of Picts led armies to the town of Dumbarton. And hence the Britons accepted terms there, on the first day of the month of August. But on the tenth day of the same month perished almost the whole army which he led from Ouania to Niwanbirig. Efter Forsyth, s. 29. Se även Anderson, SAEC, s. 57.
  31. ^ Forsyth, s. 29–30; Woolf, "Carnifex tyrannus", s. 39. Refererade i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04
  32. ^ Kirby, s. 150.
  33. ^ Woolf, "Carnifex tyrannus", s. 39–40. Denna version av legenden om St Andrews grundande ges i M.O. Anderson, Kings and Kingship, s. 258–260. Refererade i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04
  34. ^ Anderson, ESSH, s. 238; Forsyth, s. 21–22; Foster, "Discovery", s. 42–43; Woolf, "Ungus". Den senaste studien, Yorke, Conversion, förespråkar Óengus. Refererade i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04
  35. ^ Henderson, s. 155–156; MacLean, s. 200–201; Woolf, "Ungus". Det är mindre säkert vems kvarlevor sarkofagen innehöll. Woolf och MacLean argumenterar för Óengus medan Henderson föredrar Nechtan mac Der Ilei. Clancy, "Caustantín", förespråkar en tidpunkt på 800-talet. Refererade i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04
  36. ^ Foster, "Discovery", s. 42; Broun, s. 80–81. Refererade i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04
  37. ^ Woolf, "Carnifex tyrannus", s. 40. Refererad i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04
  38. ^ Forsyth, s. 25–26; Yorke, Conversion, s. 167. Refererade i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04 Óengus är listad som nummer 43, Caustantín som nummer 80 och Eógan som nummer 100.
  39. ^ "aged probably more than seventy, ... the dominating figure in the politics of Northern Britain". Forsyth, s. 21. Refererad i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04
  40. ^ Forsyth, s. 22; Anderson, ESSH, s. 244; Anderson, SAEC, s. 57; Woolf, "Carnifex tyrannus", s.37. Refererade i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04
  41. ^ Yorke, Conversion, s. 49. Refererad i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04 Kungasöner blev kungar oftare på 800-talet, men det var inte förrän på 1000-talet som kungar efterträddes av sina avkomlingar snarare än sina bröder eller kusiner.
  42. ^ Forsyth, s. 27–28.
  43. ^ Forsyth, s. 27–28. Refererad i Óengus I of the Picts i engelskspråkiga Wikipedia, läst 2007-08-04 Översättning från engelska av redaktören.
  44. ^ Nechtan son till Der-Ilei och hans bror Bridei tros ha haft en gaelisk far, Dargart mac Finguine av Cenél Comgaill. Se Clancy, "Nechtan"; Yorke, Conversion, s. 54–55.
  45. ^ Broun, passim; Woolf, "Carnifex tyrannus", s. 40. För motargument see Bannerman, passim. Argumenten jämförs i Yorke, Conversion, s. 49–50, 54 & 288–289.
  46. ^ De mest långtgående påståendena görs i de berättelser som uppger att Óengus var delad Bretwalda med Æthelbald, såsom Charles-Edwards, Forsyth och Yorke. Andra, såsom Broun och Woolf, gör mindre långtgående påståenden, men gör Óengus till en av de mäktigaste piktiska kungarna och den dominerande kraften i norra Storbritannien. För Óengus betydelse på en kulturell och konstnärlig nivå se Henderson & Henderson, s. 12; MacLean, s. 200–201.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Där anges följande som källor:

Primärkällor[redigera | redigera wikitext]

se även Externa länkar nedan för onlineupplagor.
  • Anderson, Alan Orr, Early Sources of Scottish History AD 500 to 1286, Volume One. Omtryckt, med korrigeringar av Marjorie O. Anderson, Stamford: Paul Watkins, 1990. ISBN 1-871615-03-8
  • Anderson, Alan Orr, Scottish Annals from English Chroniclers A.D. 500–1286. London: D. Nutt, 1908.
  • Beda Venerabilis, Ecclesiastical History of the English People. Översatt av Leo Sherley-Price, reviderad av R.E. Latham, red. D.H. Farmer. London: Penguin, 1990. ISBN 0-14-044565-X

Sekundärkällor[redigera | redigera wikitext]

  • Anderson, Marjorie Ogilvie, Kings and Kingship in Early Scotland. Scottish Academic Press, Edinburgh, reviderad upplaga 1980. ISBN 0-7011-1604-8
  • Bannerman, John. "The Scottish Takeover of Pictland and the relics of Columba" i Dauvit Broun och Thomas Owen Clancy (red.) Spes Scotorum: Saint Columba, Iona and Scotland. Edinburgh: T. & T. Clark, 1999 ISBN 0-567-08682-8
  • Broun, Dauvit. "Pictish Kings 761–839: Integration with Dál Riata or Separate Development" i Sally Foster (red.) The St Andrews Sarcophagus: A Pictish masterpiece and its international connections. Dublin: Four Courts Press, 1998. ISBN 1-85182-414-6
  • Charles-Edwards, T.M., "'The Continuation of Bede', s.a. 750: High-Kings of Tara and 'Bretwaldas'", i Alfred P. Smyth (red.), Seanchas: Studies in Early Medieval Irish Archaeology, History and Literature in Honour of Francis J. Byrne, Dublin & Portland: Four Courts Press, 2000. ISBN 1-85182-489-8
  • Clancy, Thomas Owen. "Caustantín son of Fergus (Uurgust)" i M. Lynch (red.) The Oxford Companion to Scottish History. Oxford & New York: Oxford UP, 2002. ISBN 0-19-211696-7
  • Clancy, Thomas Owen, "Nechtan son of Derile" i M. Lynch (red.) op. cit.
  • Foster, Sally. "Discovery, Recovery, Context and Display." i Sally Foster (red.) op. cit.
  • Foster, Sally. Picts, Gaels, and Scots: Early Historic Scotland. Second edition, London: Batsford, 2004. ISBN 0-7134-8874-3
  • Forsyth, Katherine. "Evidence of a lost Pictish source in the Historia Regum Anglorum" i Simon Taylor (red.) Kings, clerics and chronicles in Scotland, 500–1297: essays in honour of Marjorie Ogilvie Anderson on the occasion of her ninetieth birthday. Dublin: Four Courts Press, 2000. ISBN 1-85182-516-9
  • Henderson, George & Isabel Henderson. The Art of the Picts. London: Thames and Hudson, 2004. 0-500-23807-3
  • Henderson, Isabel. "Primus inter Pares: the St Andrews Sarcophagus and Pictish Sculpture" i Sally Foster (red.) op. cit.
  • Kirby, D.P. The Earliest English Kings. London: Unwin Hyman, 1991. ISBN 0-04-445692-1
  • MacLean, Douglas. "The Northumbrian Perspective" i Simon Taylor (red.) op. cit.
  • Woolf, Alex. "AU 729.2 and the last years of Nechtan mac Der-Ilei" i The Scottish Historical Review, Volume 85, Number 1. Edinburgh: Edinburgh University Press, 2006. ISSN 0036-9241
  • Woolf, Alex. "Dún Nechtain, Fortriu and the geography of the Picts" i The Scottish Historical Review, Volume 85, Number 2. Edinburgh: Edinburgh University Press, 2006. ISSN 0036-9241
  • Woolf, Alex. "Onuist son of Uurguist : tyrannus carnifex or a David for the Picts ?" i David Hill & Margaret Worthington (red.) Aethelbald and Offa : two eighth-century kings of Mercia (British Archaeological Reports, British series, no. 383). Oxford: Archaeopress, 2005. ISBN 1-84171-687-1
  • Woolf, Alex. "Ungus (Onuist), son of Uurgust" i M. Lynch (red.) op. cit.
  • Yorke, Barbara. The Conversion of Britain: Religion, Politics and Society in Britain c. 600–800. London: Longman, 2006. ISBN 0-582-77292-3

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]