Sveriges överbefälhavare
- För den generella befattningen, se överbefälhavare. För Ö&B, se Överskottsbolaget.
| Överbefälhavaren | |
| Titel | General (eller Amiral[not 1]) |
|---|---|
| Residens | Karlbergs slott |
| Säte | Högkvarteret, Stockholm |
| Underställd | Regeringen |
| Förste innehavare | Olof Thörnell |
| Inrättat | 1939 |
Överbefälhavaren, ÖB, är myndighetschef för den svenska förvaltningsmyndigheten Försvarsmakten, som sorterar under Försvarsdepartementet. Innehavaren av ÖB-ämbetet har den högsta militära yrkesposten i Sverige. ÖB-ämbetet är den svenska motsvarigheten till det som i EU- och Nato-terminologi benämns funktionellt som försvarschef. Nuvarande ÖB är general Sverker Göranson.
Innehåll |
[redigera] Uppgifter och ansvar
Den svenske överbefälhavaren (ÖB) utses liksom andra chefer med generalsrang av regeringen. Överbefälhavarens uppgift är att leda myndigheten Försvarsmakten. Detta omfattar dels att tillse att Försvarsmakten förfogar över de förband med den beredskap som regeringen beslutat om, dels att använda de militära styrkorna för att lösa de uppgifter regeringen ställt till Försvarsmakten.
Om ett utländskt fartyg eller luftfartyg använder våld mot mål inom svenskt territorium får överbefälhavaren, i enlighet med den delegation som ges i IKFN-förordningen, besluta om att tillgripa vapenmakt. I övrigt måste regering eller riksdag fatta beslut om insats med Försvarsmakten.
[redigera] Grad
Den sittande överbefälhavaren innehar, liksom H.M. Konung Carl XVI Gustaf, den högsta officersgraden, det vill säga 4-stjärnig general eller amiral. Enligt §14 i 1809 års regeringsform, som var ikraft fram tills utgången av 1974, var Konungen högste befälhavare för krigsmakten, även om det sedan länge i praktiken var statsrådet som styrde i Konungens namn. Enligt 1974 års regeringsform som trädde ikraft den 1 januari 1975 är det Regeringen som de jure har det övergripande ansvaret för försvarsmakten. Konungens militära grader är sedan dess endast honorärtitlar.
Normalt sett är överbefälhavaren den ende svenske yrkesofficeraren med 4-stjärnig generals- eller amiralsgrad. Dock kommer tidigare överbefälhavaren general Håkan Syrén att behålla sin grad under sin tid som ordförande för Europeiska unionens militärkommitté (mellan åren 2009-2012), vilket ger Sverige för första gången två stycken aktiva 4-stjärniga generaler. [1]
[redigera] Ämbetets historik
I Sverige började man utse överbefälhavare 1939. Dessförinnan var varje försvarsgren direkt underställd Kungl. Maj:t. Den högsta gemensamma militära befattningen som fanns innan dess var chefen för Försvarsstaben. ÖB-ämbetet infördes i syfte att ha en militär chef med ansvar för de samlade militära styrkorna. Förste innehavare av ämbetet var general Olof Thörnell.
[redigera] Lista över Sveriges överbefälhavare
| # | Namn och grad | Tillträde | Frånträde
|
Försvarsgren | |
|---|---|---|---|---|---|
| 1 | General Olof Thörnell |
8 december 1939 | 31 mars 1944 | Armén | |
| 2 | General Helge Jung |
1 april 1944 | 31 mars 1951 | Armén | |
| 3 | General Nils Swedlund |
1 april 1951 | 30 september 1961 | Armén | |
| 4 | General Torsten Rapp |
1 oktober 1961 | 30 september 1970 | Flygvapnet | |
| 5 | General Stig Synnergren |
1 oktober 1970 | 30 september 1978 | Armén | |
| 6 | General Lennart Ljung |
1 oktober 1978 | 30 september 1986 | Armén | |
| 7 | General Bengt Gustafsson |
1 oktober 1986 | 30 juni 1994 | Armén | |
| 8 | General Owe Wiktorin |
1 juli 1994 | 30 juni 2000 | Flygvapnet | |
| 9 | General Johan Hederstedt |
1 juli 2000 | 31 december 2003 | Armén | |
| 10 | General Håkan Syrén |
1 januari 2004 | 24 mars 2009 | Marinen | |
| 11 | General Sverker Göranson |
25 mars 2009 | nuvarande | Armén |
[redigera] Se även
[redigera] Fotnoter
[redigera] Referenser
- ^ Haglund, Sven-Åke (5 november 2009). ”Håkan Syrén general i EU”. Försvarsmakten. http://www.forsvarsmakten.se/sv/Aktuellt/Nyhetsarkiv/Centrala-nyheter/2009/Hakan-Syren-general-i-EU/. Läst 2 januari 2010.
- ^ Braunstein, Christian (2006). Heraldiska vapen inom det svenska försvaret. Stockholm: Statens Försvarshistoriska Museer. sid. 13. ISBN 91-971584-9-6