Eka

För den svenska medeltidsätten Eka, se Ekaätten.

eka med spegel i båda ändar

Eka (även öka), är en klinkbyggd Allmogebåt. Ekor framdrivs med åror eller vrickning, även segel har kommit till användning på en del båtar som är byggda för segling. Ekans ursprung är ökstocken, en urholkad trädstam.

Numera åsyftar eka nästan uteslutande en klinkbyggd båt med akterspegel eller även med en spegel i fören, till exempel bohusjulle. Ekan har fallande stävar som bordläggningen är fäst vid. Ekans bottenform kan variera från halvrund botten till flat botten. Flatbottnade ekor kan vara försedda med spegel i båda ändar av båten, en del modeller är byggda med akterspegel samt stäv i fören. Flatekan kommer mest till användning på insjöar eller smult vatten för husbehovsfiske. En eka kan byggas rundbottnad som till exempel en blekingeeka för att användas vid kuster och skärgårdar. Storleken på ekor kan variera i längd beroende på den ursprungliga användningen. Ekor förekommer från cirka fyra till cirka åtta meters längd, de senare är byggda för segling med sprisegel, tidigare även råsegel.

Öka

Skötöka med råsegel i Husarö.

Öka har använts som namn på ekor att användas i Östersjökustens skärgård och har använts som namn och som variant av båttypen från Roslagens skärgård i norr och söderut till Östergötland och Kalmar län.

Ökor har en akterspegel med form och placering innanför stäven, den har fasta åror med tullbommar samt saknar förstärkning vid översta bordets kant (relingen). Spantens placering skiljer den från andra varianter av ekor i norr och söder.

Ökan har använts i fisket, vid stadsresor och kyrkfärder, vid transporter av folk och fä till betesholmar och för resor till grannar. Skötökorna är med breda bord klinkbyggda båtar att "segla till grunns" med och som sådana betydligt mer sjövärdiga än de mindre båtar man drog bonot eller strömmingsskötar närmare land med: Under för- och eftersommaren seglades de till grunden utomskärs för att fiskarna där skulle kunna sätta skötar (nät) efter strömming. Sköten sattes på kvällen, bonden sov i båten som var fastgjord vid skötarna. På morgonen togs sköten upp.

Ökorna fanns i ganska olika storlek och utformning. En speciell typ av öka är den korta ko-ökan med utlagda bord och någon gång i senare tid (ca 1950 och först sedan motorbåtar kommit till användning som dragare) platt i båda ändar.

Med ökor kördes kreatur ut på de minsta av gräsbevuxna kobbar medan hö på ängar hemmavid sparades till skörd för vintern. Man ser i detta likheten med inlandets fäbodvallar. Över vattnen utgjorde dock avstånden ej hinder annat än i tid, och om än mjölkning fick ske där djuren var så kom, när hö togs på öarna, såväl ökor som större båtar till användning som höbåtar och färden med last högt upp under storbomen kunde sedan gå över vidsträckta fjärdar.

Ordet finns med i svenskan sedan äldre nysvenska, och utgör en parallell till ordet "eka". Benämningen användes i offentliga handlingar i bl.a. Västervik 1852. Det finns flera typer av ökor. De kallas även skötökor, ökstockar, gavelökstockar, roddstumpar beroende på deras funktion.

Källor

Tryckta källor

• Albert Eskeröd 1970. Båtar. Från ekstock till trålare.
• Eka i Nordisk familjebok (1:a upplagan, 1881)
• Ekstock i Nordisk familjebok (1:a upplagan, 1881)
• Ernst Klein: Skärkarlsliv i Möjatrakten i Fataburen (8:e bandet, 1929). Ekor-ökor

Se även

• Snipa

Externa länkar

• Föreningen Allmogebåtar, Fjäderholmarna