Ökenråttor som husdjur
Vissa arter av ökenråttor, också kallade gerbiler, är populära sällskapsdjur där den vanligaste förekommande är mongolisk ökenråtta (Meriones unguiculatus). I fångenskap kan honorna leva två eller tre och hannarna kan bo i en mindre flock, eller två stycken. Hanar är lättare att sätta ihop än honor. Gerbiler ska inte leva ensamma.
Innehåll |
[redigera] Historik
Mongolisk ökenråtta (Meriones unguiculatus) fördes från Kina till Frankrike under 1800-talet och blev ett populärt sällskapsdjur.[1] 1935 studerades vilda gerbilerna av professor Kasugo och han fångade även ett tjugotal individer vid Amurfloden. De fördes till Japan och Kitasato-universitetet och det är från denna grupp som merparten av världens burhållna gerbiler härstammar.
De japanska forskarna korresponderade samtidigt med amerikanen Dr. Victor Schwentker om sin forskning. De första gerbilerna importerades till USA 1954 av Dr. Schwentker i forskningssyfte och han skapade en koloni ökenråttor på sin gård Tumblebrook Farm.[2] Man upptäckte hur lätthanterliga ökenråttorna var och att de var väl lämpade att hålla som husdjur. När kolonin ökat började man ge gerbiler i presenter till familjer och vänner för att ha som husdjur. 1966 importerades gerbiler även till Blackpool i England där de senare spreds över resten av Europa.[3]
I Sverige har gerbilen hållits som husdjur sedan 1960-talet. Den mongoliska ökenråttan är idag den vanligaste. 1995 importerades de första duprasi-gerbilerna till Storbritannien, och dessa har växt lite i popularitet.
[redigera] Skötsel
Ökenråttan är ett populär husdjur, bland annat då den är billig, lätt att sköta och är i det närmaste luktfria. Man har oftast ökenråttor i burar, akvarium eller terrarium. Enligt svensk lag ska två gerbiler ha ett utrymme på minst 45 liter, eller med måtten 50(längd)x 30(bredd)x 30(höjd). Då gerbiler gärna gnager och gräver i spånet så är gallerburar inte att föredra.[4]
Trots att de flesta vilda arter är nattaktiva så är de uppe på dagen också i fångenskap. Ökenråttor blir oftast mer tama ju mer man hanterar dem och är lätta att föda upp även i fångenskap. I fångenskap lever ökenråtta främst på insekter och dricker vatten ur plantor. Då gerbiler är ökenlevande djur dricker de väldigt lite men ska alltid ha tillgång till färskt vatten. Det är vanligast att man använder kutterspån som burmaterial och de äter samma mat som andra gnagare, dvs fröblandningar, dock utan för mycket solrosfrön eller jordnötter. Gerbiler äter ca 5-8 g mat om dagen.[4]
Gerbiler gnager gärna, därför är det bra att lägga ned kvistar eller toalettpappersrullar som de kan gnaga på. Man behöver även en skål med sand i buren som gerbilerna badar i för att hålla pälsen ren. Gerbilerna bör inte badas i vatten då de lätt blir nedkylda, dessutom tvättar man då bort deras egen doft och det kan skapa konflikter i flocken.[4] Gerbiler lär sig även fort och kan utan problem lära sig att använda ett hamsterhjul, med det är ej lämpligt då det kan skada deras rygg vid överdrivet användandesläpp hellre ut dem på en plan yta så de får springa av sig. Gerbiler är ofta territoriella i sin grupp och kan attackera okända individer mycket aggressivt. Därför är det viktigt att man inte sätter in en ny gerbil till flocken innan de har vant sig vid denna gerbil. Detta löser man bäst genom att ha dem i en bur som är avdelad med galler så de får lära känna varandra utan att kunna skada varandra.[5]
Det går att könsbestämma gerbilungarna efter 8-9 dagar, vilket lättast görs genom att kontrollera om ungarna har bröstvårtor vilket indikerar att det är en hona. Man kan även kolla på avståndet mellan könsöppningarna: Långt avstånd =pojke, kort avstånd = flicka.
[redigera] Arter i fångenskap
Den vanligaste arten av ökenråtta som husdjur är den mongoliska gerbilen, men det finns även andra arter som hålls som husdjur, bland annat "duprasi", eller "Tjocksvansad gerbil" (Pachyuromys duprasis), som härstammar från norra Afrika, då bland annat Egypten, Tunisien och Algeriet. De är mindre än den mongoliska i storleken, men med längre päls och en mycket kortare svans som är något tjockare än hos den mongoliska.
Andra arter som förekommer i fångenskap är Sundevall's gerbil (Meriones crassus), Persisk gerbil (Meriones persicus), Shaw's gerbil (Meriones shawi) och den busksvansade gerbilen (Sekeetamys calurus), även om dessa är väldigt ovanliga.[6]
[redigera] Pälsfärger
Hos gerbiler finns många olika färger. Det finns över 20 pälsfärger hos den mongoliska gerbilen. Nya pälsfärger framträder lite då och då hos gerbiler, oftast genom mutationer som korsats med befintliga färger.
[redigera] Genetik
Gerbilen har 7 gener som styr deras utseende och som betecknas med stora och små bokstäver. Gener finns alltid i par, där den ena genen har ärvts från modern och den andra från fadern. Gerbilens gener kan, med vissa undantag, förekomma i 2 olika varianter som gör att egenskaperna (i det här fallet gerbilens färg på pälsen) uttryckts olika. Genen kan vara antingen dominant eller recessiv, och en dominant gen ”vinner” alltid över den recessiva genen. Recessiva gener ”syns” bara ifall de finns i dubbel upplaga, medan det räcker med en dominant gen för att den ska bestämma färgen på djuret. Generna betecknas med olika bokstäver. En stor bokstav betecknar en dominant gen och en liten bokstav en recessiv gen.[7]
- A-genen ger gerbilen dess färg på magen. AA och Aa ger en vit mage, medan aa ger samma färg på magen som resten av pälsen, dock aningens ljusare.
- C-genen handlar om färgens jämnhet. CC, Cc(b) eller Cc(h) ger en klar och jämn färg över hela kroppen. c(b)c(b) eller c(h)c(h) ger en mörkare ton på tassar, nos, svans och öron. c(b) eller c(h) kan även som recessiva gener bleka ner pälsfärgen, då främst hos rödögda djur.
- D-genen bleker pälsens färg. En gerbil med DD eller Dd har en normalfärgad päls medan dd har en nerblekt päls.
- E-genen styr den gula färgen i pälsen. EE och Ee ger inte en gul päls medan ee ger en gul päls. Om gerbilen har många andra recessiva gener kan en gerbil ha ee utan att det gula syns.
- G-genen styr över de grå färgerna i pälsen. GG eller Gg ger en normalfärgad gerbil medan gg ger en grå pälsfärg.
- P-genen ger gerbilen dess ögonfärg. PP eller Pp ger svarta ögon medan pp ger röda ögon.
- Sp-genen styr de vita fläckar som framträder hos vissa gerbiler. Gerbiler kan ha många olika typer av vita fläckar, från bara några få, till att 50 % av kroppen är vit. Spsp-gerbiler har vita fläckar medan spsp-gerbiler inte har det. Sp-genen bleker även den naturliga pälsfärgen. SpSp är en dödlig kombination och gerbiler som får denna genuppsättning dör redan som foster, varför man bör vara försiktig om man parar två vitfläckiga gerbiler.[8]
[redigera] Hälsoproblem i fångenskap
[redigera] Tandproblem
Tänderna kan ändras vid näringsbrist eller skada som gör att de växer sig för långa och skadar gommen på gerbilen. Tänderna får då klippas ner av veterinär i omgångar. Symptom på detta är aptitlöshet, att gerbilen dreglar, viktnedgång och dålig andedräkt.
[redigera] Epilepsi
Ca 20-50 % av alla gerbiler tros ha epilepsi. Anfallen kommer när gerbilen skräms av antingen hanterande eller om de introduceras till ny miljö. Attackerna är dock oftast milda och orsaker inga bestånde men, utom i extrema fall då de kan vara fatala.
[redigera] Tumörer
Tumörer är ganska vanliga hos ökenråttor, då framförallt hos honor över 2 år. Tumörerna drabbar oftast äggstockarna eller huden och då oftast runt öronen, fötterna, magen och vid svansroten.
[redigera] Släpande svans
Gerbiler kan få hängande svansar, oftast på grund av för hårdhänt hantering, attacker från andra gerbiler eller om svansen fastnar. Oftast tappar gerbilen pälsen på svansen innan den dör och blir hängande. Men oftast läker stumpen fint och gerbilerna får inga bestående men, utöver att balansen kan drabbas. Ibland kan man behöva amputera bort svansen.
[redigera] Tyzzers sjukdom
Tyzzers sjukdom är en smittsam sjukdom som oftast beror på stress eller bakterier. Symptomen inkluderar en ojämn päls, diarré aptitlöshet och att gerbilen blir apatisk. Sjukdomen är fatal och sprider sig snabbt mellan gerbiler som har kontakt.
[redigera] Dövhet och problem med innerörat
Gerbiler kan ibland få problem med innerörat och detta syns på gerbilen, som då lutar mycket kraftigt åt sidan. Oftast är det vätska i örat som orsakar problemen, men gerbiler vänjer sig ofta vid detta och fortsätter leva som vanligt. Gerbiler som har mycket vitt (Extreme white spotting) kan bli döva, troligtvis med en koppling till bristen på pigment i och runt örat.
[redigera] Nasal dermatit
Gerbiler kan tappa hår runt nosen och munnen, ibland med öppna sår och skorpor, i värsta fall infektioner. Detta beror ofta på att burmaterialet är för grovt eller att det finns hårda, ojämna ytor i buren men kan även bero på körtlar runt nosen. Detta syns främst hos unga hanar. Om problemet åtgärdas snabbt brukar inte komplikationer uppstå. [9]
[redigera] Referenser
- ^ http://www.huisdiereninfo.nl/content/gerbils.php
- ^ Schwentker, V. "The Gerbil. A new laboratory animal." Ill Vet 6: 5-9, 1963.
- ^ ”History of the Mongolian Gerbil”. Elizabeth Arblaster, eGerbil. http://www.egerbil.com/history.html.
- ^ [a b c] ”Mongolisk gerbil”. Mari Einarsson, Svenska Gerbilföreningen. http://www.gerbilforeningen.se/.
- ^ ”Split Tank Method”. Elizabeth Arblaster, eGerbil. http://www.egerbil.com/splittank.html.
- ^ ”Duprasi, fat-tailed gerbil”. eGerbil. http://www.egerbil.com/duprasi.html.
- ^ ”Applied Genetics”. National Gerbil Society.. http://www.gerbils.pwp.blueyonder.co.uk/gerbils/applied.htm.
- ^ ”Gerbil Genetics”. Gerbil Breeding and Development.. http://www.gerbilbreeding.com/gene.htm.
- ^ ”Vet Care Gerbil”. Michigan Humane.. http://www.michiganhumane.org/site/PageServer?pagename=vetcare_gerbils&printer_friendly=1.
