Öresjö

För andra betydelser, se Öresjö (olika betydelser).

Öresjö är en insjö på gränsen mellan Trollhättans, Lilla Edets, Uddevalla och Vänersborgs kommuner.

Historia

Öresjö var bebodd redan för 7 000 år sedan. Det äldsta namnet på sjön som går att finna tros vara "Aur". Enligt en gammal sägen krävde Öresjö minst ett människoliv varje år. Folksagor berättar att spöken och hägringar synts på sjön i vargtimman.

Under den äldsta hednatiden kallades Öresjö för Vidrik Verlandssons sjö^{[källa behövs]}. Vidrik Verlandsson , son till smeden Valund "Vidriksgraven i Ucklum är Vidriks" var en mäktig herre som tjänade under Didrik, drott i Skåne han hade flera slavar han tagit från främmande land. Werlandsson härskade över sjöns Bohuslänssida som vid tidpunkten tillhörde Norge, men enligt sägen betraktade han sig som ägare av hela sjön, och skall ha varit en stor slagskämpe med flera liv på sitt samvete.

Öresjö låg före freden i Roskilde 1658 på gränsen mellan Sverige och Danmark-Norge. Här vittnas det om plundringar och övergrepp i vardagen. "De röda", som de danska knektarna kallades, kom och tog sig en ko eller en säck säd och vid flera tillfällen brändes gårdarna längs sjöns stränder ned till grunden, med fattigdom och död som följd. Med detta i åtanke kanske det inte är så konstigt att sjön och bygden fått just namnet Öresjö, vilket skall härstamma från "ör" och "Örlig" med betydelsen ofred, fejd och strid ^{[källa behövs]}. Flera av gårdarna längs sjön vittnar om tiden med namn som Örstad, Örsbo och Öregårda.

1698 inträffade det stora jordfallet i Öresjö på nyårsdagen. Det var ett av de största meteoritnedslag som inträffat i Norden under historisk tid. Jordmassor kastades upp vid dalen av Nönnings å och flera gårdar begravdes av dessa massor.

Kollereds bruk etableras under 1700-talet för att tillverka plåt, stål och spik. Här arbetade 200 öresjöbor. Ägaren var den polske baronen Coman. Under glansdagarna fraktades årligen mellan 80 000-100 000 skeppspund järn från bruket vilket ansågs som en ansenlig summa.

Under 1800-talets andra hälft och 1900-talets början fanns inga vägar runt Öresjö och de flesta transporter skedde över isen vintertid och över vattnet under vår, sommar och höst. Det lär ha inträffat många drunkningsolyckor varje år.

Likkistor roddes över sjön till dess södra ände och därifrån fortsatte färden med häst och vagn till kyrkorna, med begravningsgästerna som följe. Det lär enligt sägnen finnas många hädelser som inträffat och vållat huvudbry för många förmodligen för att hålla sina nära och kära borta från sjön sades det att man kunde råka ut för tomtar, troll eller träffa på döda som drunknat genom tiden och nu går igen.

Slottet i Öresjö

I Sveriges äldsta geografi som utgav 1773 av författaren Erik Tuneld uppges att det enligt en sägen ha legat ett konungasäte, "befäst slott", på en holme i Öresjö. Detta säte skulle ha legat kring sjöns utlopp. Om manskall spekulera i vart så kan man idag ta en titt på kartan över sjön och dess utlopp,där platser som "holmen Pettersborg" eller ön Rönneborg, fortsätter man vidare mot sjöns utlopp sågbron finns även Öreborg.

Den sjunkna kyrkklockan

I en sägen som finns med i L M Svenungssons bok om Hjärtum "en sockens beskrivning" lär det finnas en kyrkklocka "kanske från Hjärtums kyrka eller Djurhults kapell" som skall ha hamnat på botten av Öresjö då den i samband med en fejd skulle undangömmas på säker ställe. Kyrkklockan fraktades över sjön men farkosten föliste troligtvis p.g.a dåligt väder som överraskat ekipaget när det mötte vågorna på storsjön utanför Hasselbacken udde alternativt utanför Karlsholme om de kom från Hjärtumshållet.

Varg & Björn & Lo (Göpan)

Något som under senare delen av 1800-talet satt skräck i de familjer som bodde runt Öresjö. I Åke Duvefors bok om trakten och dess invånare berättas det om hur den sista björnen blev julmat åt en familj som svultitunder en ängre tid. Dagarna före julafton stötte jägaren på björnen och stack spjutet rakt i bringan på björnen. Jägaren svimmade då Björnen föll över densamme och vaknade senare upp under börnen, han skall samtidigt då ha druckigt av den döda björnens blod vilket stärkte honom och med nya krafter kunde han flå björnen. Hemma i torpet tackade jägarens hustru gud för han hört hennes böner så att familjen slapp svälta ihjäl.

Jätten Vidrik Verlandsson

Vidrik Verlandsson är i den folkliga traditionen, en av jättarna i Didrik av Bern - den historiska goterkungen Theoderik den store. Vidrik var son till smeden Veland (Velent), Edda Volund smed, och en prinsessa. Eftersom ön kallas Vidringsholmen, den norska Vidrik (och inte Didrik) att han har kallats i Lyngdal (NO). Gårdsnamn Vidringstad i kvas finns ättling med samma namn -och det kan ha gjorts legender om att detta var Vidrik Verlandssons gård?

Familjeförhållanden, Civilstånd, etc.

• Fru: Bothvild
• Son: Witige
• Far: Veland Volund (kallad av vikingarna Velint Smed)
• Mor: Konuga dottern?(villands härad i Skåne)
• Tid: Äldre Hednatiden 474 till 526
• Vapenskjöld: Hammare & Tång
• Yrke: Smed, Riddare, Bödel utsänd av "Didrik av Bern den historiske goterkongen Theodorik den store"
• Begravd: Ucklum efter strid på Grösseby gärde Gössebyn, Ucklum, Stenungsunds kommun.

Det går att läsa om denne Vidriks kamp på idag Torp Udevalla mot jätten Lång Ben Rese eller Hög Ben Rese i Didrikssagan förundas man över om han var utsänd på uppdrag att utplåna storväxta människor och tankarna går tillbaka till öresjös egen jätte vid tiden (Tore).

Jätten Tore

I Fjället som reser sig på Öresjös sydvästra del lär det ha bott jättar. En jätte skall en gång blivit mycket arg på de ringande kyrkklockorna från Hjärtums kyrka, han skall då ha gripit ett stenblock ur berget för att krossa den men föll då samtidigt död ned. Stenen som fortfarande har märken efter jättens hand skall ligga i en bergsskreva och kan enl sägen fortfarande beskådas. Ett öde i klass med vad som ska ha hänt öeriga jättar som enl historien hängdes efter att ha blivit tillfångatagna. En kännare av bygden som tidigare varit kulturchef, berättar om jätten Tore som bröt sin arm när han krossade en klocka på säteriet Ström.

Ett ordstäv säger nu att ”När Tore tvättar sig blir det regn” vilket lär betyda att det går vågor på Öresjö.