Örlogsflotta

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Örlogsflotta (från örlog, fornnordiskt ord för krig) är en sjömilitär styrka.

Klassificering av örlogsflottor[redigera | redigera wikitext]

Internationellt skiljer man mellan blue-water navy, green-water navy och brown-water navy.

  • Green-water navy är en flotta som har kapacitet att operera i kustområden och regionala hav, vanligen enbart beroende av flygunderstöd från landbaserat flyg. Till denna kategori hör de tyska, spanska och italienska flottorna.
  • Brown-water navy är en flotta som har kapacitet att operera i skärgårds- och kustområden. Den svenska flottan tillhör denna kategori.

Världens örlogsflottor rangordnade efter tonnage[redigera | redigera wikitext]

Rang Land Flotta
1 USA USA:s flotta
2 Ryssland Rysslands flotta
3 Kina Folkets befrielsearmés flotta
4 Japan Japans maritima självförsvarsstyrkor
5 Indien Indiens flotta
6 Storbritannien Royal Navy
7 Frankrike Frankrikes flotta
8 Sydkorea Sydkoreas flotta
9 Italien Italiens flotta
10 Brasilien Brasiliens flotta
26 Danmark Danmarks flotta
29 Norge Norges flotta
33 Sverige Sveriges flotta
54 Finland Finlands flotta

Eric Groves klassificering av världens flottor 1990[redigera | redigera wikitext]

Den brittiske sjökrigshistorikern Eric Grove, vid Salford University i Manchester,[1] är en är en av Storbritanniens ledande marina tänkare.[2] Han har genom att jämföra olika nationers örlogsflottor skapat ett klassificeringssystem som sträcker sig från första rangens mariner till den nionde rangens.[3]

Rang Benämning Beskrivning Flottor 1990 Eric Grove, The Future of Sea Power, Routledge 1990
1 Major Global Force Projection Navy
- Complete
En flotta som har kapacitet att genomföra en flottas alla sjömilitära roller i en global skala Endast USA:s flotta Sid. 237
2 Major Global Force Projection Navy
- Partial
En flotta som har kapacitet att genomföra en del av en flottas sjömilitära roller i en global skala Sovjetmarinen Sid. 237
3 Medium Global Force Projection Navy En flotta som har kapacitet att genomföra en begränsad sjömilitär operation i en global skala Storbritanniens flotta och Frankrikes flotta Sid. 238
4 Medium Regional Force Projection Navy En flotta som har kapacitet att genomföra sjömilitära operationer i en regional skala, dvs. i angränsande hav Indiens, Japans, Kinas, Italiens, Nederländernas, Tysklands, Spaniens, Belgiens, Kanadas, Australiens, Brasiliens och Argentinas flottor Sid. 238-239
5 Adjacent Force Projection Navy En flotta som har kapacitet att genomföra begränsade sjömilitära operationer i en regional skala Portugals, Greklands, Turkiets, Chiles, Perus, Taiwans, Nordkoreas, Sydkoreas, Pakistans, Israels och Nya Zeelands flottor Sid. 239
6 Offshore Territorial Defence Navy En flotta som har hög kapacitet att genomföra defensiva och polisiära uppgifter upp till 200 nautiska mil från kusten Norges, Danmarks, Sveriges, Polens, Rumäniens, Bulgariens, Jugoslaviens, Algeriets, Marockos, Libyens, Egyptens, Nigerias, Kubas, Colombias, Ecuadors, Venezuelas, Bangladeshs, Indonesiens, Malaysias, Thailands och Filippinernas flottor Sid. 239
7 Inshore Territorial Defence Navy En flotta som har kapacitet att genomföra sjömilitära operationer i kustnära farvatten Albaniens, Angolas, Bahrains, Bruneis, Etiopiens, Finlands, Jemens, Kameruns, Kuwaits, Omans, Qatars, Somalias, Singapores, Syriens och Tunisiens flottor Sid. 239-240
8 Constabulary Navy En flotta som inte har till uppgift att utkämpa ett sjökrig, utan endast att genomföra polisiära operationer Länder med större flottor som har en sådan kapacitet genom sina kustbevakningar: USA:s kustbevakning, Argentina, Kanada, Japan, Norge, Indien och Pakistan. Länder som enbart har sådan kapacitet: Burmas, Sri Lankas, Ghanas, Tanzanias, Mexicos, Dominikanska republikens, Uruguays och Irlands flottor samt Islands kustbevakning Sid. 240
9 Token Navy Flottor med en minimal sjömilitär kapacitet Resten av världens flottor Sid. 240

Historiska organisationsformer[redigera | redigera wikitext]

Förutom rena statsflottor har örlogsflottor historiskt före 1600-talet kunnat organiseras på sex andra sätt.[4]

  • Uppbådade flottor. Staten rekvirerar i krigstid civila fartyg och besättningar för att genomföra sjötransport- och sjöstridsuppdrag. Den civila besättningen förstärks med marininfanteri eller andra landtrupper. Det var den typiska medeltida örlogsflottan.
  • Ledungsflottor. Staten ålägger kustområdena att organisera och uppställa fartyg och besättningar för sjökrig. Fanns i Skandinavien och det anglosaxiska England under tidig medeltid.
  • Legoflottor. Privata entreprenörer organiserar och uppställer fartyg och besättningar för sjökrig. Medelhavets galärflottor var ofta av denna typ och den spanska högsjöflottan var före 1600-talet till större delen uppställd av baskiska entreprenörer.
  • Lokala flottor. Sjöstyrkor som organiserades av lokala områden, provinser eller enskilda hamnstäder, för att skydda sina egna intressen. Flera lokala flottor kunde samarbeta för att i krig operera som en nationell flotta, men organisatoriskt var de organiserade och finansierade av lokala intressen. Nederländerna hade, till exempel, ända till 1795 ingen nationell flotta, utan flottstyrkor organiserade av fem av de sju provinserna, av sex hamnstäder samt av Holländska Ostindiska Kompaniet och Nederländska Västindiska Kompaniet.
  • Feodala flottor. Sjöstyrkor organiserades som en del av vasallernas feodala förpliktelser och ställdes till feodalherrens förfogande. Sådana flottor har funnits på Skottlands västkust och i det normandiska Sicilien.
  • Enskilda flottor. I de flesta länder fanns före 1600-talet enbart privat organiserade sjöstyrkor som ägaren använde efter eget gottfinnande, främst för att bekämpa kommersiella konkurrenter både i freds- och krigstid.


Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.espach.salford.ac.uk/politics/staff/grove.php 2009-01-26
  2. ^ Johan Norlén, Sverige och Norge – Två små sjömakter? Självständigt arbete i krigsvetenskap, 15 hp, Försvarshögskolan 2008-03-29, s. 12 http://www.annalindhbiblioteket.se/publikationer/uppsatser/2008/chp0608/norlen_144771.pdf
  3. ^ Norlén, a.a., sid. 14
  4. ^ N.A.M. Rodgers, "The New Atlantic: Naval Warfare in the Sixteenth Century", War at Sea in the Middle Ages and Renaissance (The Boydell Press 2003)2012-04-31.

Se även[redigera | redigera wikitext]