Öster Silvbergs gruva

Varphögar vid Öster Silvbergs gruva.

Öster Silvbergs gruva är en sulfidmalmsgruva som ligger i Silvbergs socken i Säters kommun. Gruvan är nedlagd men väl synlig än idag genom öppna vattenfyllda gruvhål och stora efterlämnade varphögar. Silverbergs gruva ingår i kulturslingan Silverringen, som gör Dalarnas bergslagshistoria turistiskt tillgänglig och besökaren får en möjlighet att följa järnets och silvrets väg från gruva till hammare.

[redigera] Historik

Namnet Silvberg, "silbergheno" förekommer redan 1354 i ett privilegiebrev. Vissa källor hävdar att texten från 1354 syftar på Väster Silvberg som är ett gruvområde som ligger några mil västerut. Silvret utvanns ur silverhaltig blyglans. Det fanns även guld. Guldhalten uppgick till 10-15% av silvret. Smältningen utfördes bland annat vid Jönshyttan. Senare undersökningar har visat att storgruvan varit 220 meter djup. Gruvan köptes under början av 1700-talet av Christiernin och Fredrik Rothoff. Under 1700-talets slut och 100 år framåt bröts huvudsakligen svavelkis i Öster Silvberg, något som de svaveldoftande varphögarna i området vittnar om. Vid 1800-talets slut stängdes verksamheten och gruvan vattenfylldes.

För brytning av zinkmalm och svavelkis under åren 1915 till 1920 togs driften upp igen och gruvan pumpades fri från vatten, vilket tog två år. Då byggdes även en linbana. Fram till 1920-talet pågick verksamheten och linbanan revs 1931. Totalt framställdes 91,3 kg silver under åren 1630 till 1920. Gruvans storhetstid var på 1400-talet och i början av 1500-talet då Gustav Vasa tillmätte gruvan stor betydelse.

[redigera] S:t Nicolai kapell och ödekyrkogård

S:t Nicolai kapell ligger i anslutning till silverggruvan och uppfördes förmodligen på 1400-talet och byggdes om under 1500-talet. År 1854 revs kapellet då det hotade att falla samman. Kapellets timmer blev byggnadsvirke till gruvan och grundstenarna användes till att mura upp en rödfärgsugn. Altarskåp och träskulpturer från 1400-talet förvaras i Dalarnas museum. Grunden till kapellet och ödekyrkogården restaurerades 1942. Av de många gravhällar och gravstenar som fanns är bara två kvar, dels en gravhäll i gjutjärn från 1663 och en gravsten efter brukspatronen Jonas Arnberg (1722-1795).