Östersjöar

Östersjöar är en långdikt av Tomas Tranströmer från 1974, och utspelar sig bland annat i Roslagens skärgård. Om Östersjöar har sagts att dess huvudtema är gränser, öppna och slutna, då dikten skrevs under kalla krigets dagar när de baltiska staterna ännu var införlivade i Sovjetunionen och avskärmade från sina grannar på andra sidan Östersjön. Men dikten tar även upp fler temata än det kring gränser, bland annat historien om poetens mormor som växte upp ute i skärgården, samt den skapande processens mödor och mysterier.

En anmärkningsvärd passage i Östersjöar handlar om en tonsättare vilken drabbas av stroke och därefter kommer att lida av afasi. Tonsättaren slutar emellertid inte att komponera utan blir tvärtemot än mer hyllad för sina verk, vilket kan uppfattas som satiriskt. Ironiskt nog är historien frapperande lik Tranströmers egen, då Tranströmer kom att drabbas av en hjärnblödning 1990 och därefter endast med mycket stor möda har fortsatt att skriva sin säregna poesi. Andra passager i dikten antyder snabba, ofrivilliga kontakter mellan personer i olika tidsåldrar, en svårförklarlig typ av "eko" som enligt intervjuer tycks vara en del av Tranströmers egen erfarenhet.

Östersjöar anses av många vara Tranströmers absoluta höjdpunkt som poet.^{[källa behövs]}

Ett stycke ur dikten lyder:

”

30 juli. Fjärden har blivit excentrisk - idag vimlar maneterna för första gången på åratal, de pumpar sig fram lugnt och skon- samt, de hör till samma rederi: AURELIA, de driver som blom- mor efter en havsbegravning, tar man upp dem ur vattnet försvinner all form hos dem, som när en obeskrivlig sanning lyfts upp ur tystnaden och formuleras till död gelé, ja de är oöversättliga, de måste stanna i sitt element

„