Östtysklands historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
DDR firar 40-årsdag 7 oktober 1989.
Östtyskland bildas, 7 oktober 1949

Östtyskland, officiellt Tyska demokratiska republiken, var en diktatoriskt styrd, realsocialistisk stat i Centraleuropa 1949-1990.

Östtysklands grundades utifrån den sovjetiska ockupationszonen i Tyskland och den sovjetiska sektorn i Berlin, den 7 oktober 1949. Då hade de tre västmakterna grundat Västtyskland genom att slå samman sina tre ockupationszoner. Statens historia slutade den 2 oktober 1990 då alla tillhörande territorier anslöt sig till Förbundsrepubliken Tyskland efter beslut av Östtysklands första demokratiskt valda parlament.

Förhistoria mellan 1945 och 1949[redigera | redigera wikitext]

Uppdelning av Tyskland[redigera | redigera wikitext]

Ockupationszonerna i Tyskland 1945-1991.

På grund av att de allierade under andra världskriget saknade en gemensam politik om Tyskland diskuterade de redan under kriget en uppdelning av landet. Dessa diskussioner skedde under Teheran- och Jaltakonferenserna. Efter segern möttes de allierade i juli 1945 i Potsdam och beslöt att Tyskland skulle delas i fyra ockupationszoner och Berlin i fyra sektorer. För att förvalta alla zoner skapades en gemensam kontrollkommitté.

Efter en tid uppkom stora ekonomiska skillnader mellan de västra zonerna och den sovjetiska ockupationszonen. De politiska spänningar som ledde till kalla kriget hade i Tyskland till följd att den amerikanska ockupationszonen sammanslöt sig med den brittiska zonen i januari 1947. Medan industrin i de västra zonerna fick hjälp genom Marshallplanen fortsatte Sovjetunionen med nedmonteringar av företag som krigsskadestånd. När den sovjetiska sidan fick veta att de västallierade hade för avsikt att bilda en västtysk förbundsstat lämnade det sovjetiska sändebuden den 20 mars 1948 i protest sina platser i kontrollkommittén. Den 20 juni 1948 byttes den gällande valutan i Västtyskland ut och lite senare fick även Västberlin D-mark som valuta. Tre dagar efter den västtyska valutareformen genomfördes en liknande reform för östra Tyskland.

Sovjetisk Tysklandspolitik[redigera | redigera wikitext]

Under andra världskriget hade Stalin idén att Tyskland skulle bli en sammanhängande och neutral stat efter kriget. Han förväntade sig mycket krigsskadestånd från Ruhrområdet. När det blev uppenbart att Ruhrområdet skulle komma att bli del av en annan ockupationszon utlovade Stalin först jordbruksprodukter från östra Tyskland, men denna handel blev aldrig genomförd.

Efter kriget skapades i den sovjetiska ockupationszonen en myndighet (Sovjetisk militäradministration i Tyskland, SMAD) med upp till 50 000 medarbetare, vilka reglerade alla politiska aktiviteter i östra Tyskland.

Politisk uppbyggnad[redigera | redigera wikitext]

Walter Ulbricht tillsammans med Mao och Stalin i Moskva 1949.

De första politiska aktiviteterna av tyskar efter kriget dominerades i östra Tyskland av den så kallade ”gruppen Ulbricht”. Denna grupp var sammansatt av tyska kommunister som hade emigrerat till Sovjetunionen under andra världskriget och leddes av Walter Ulbricht. Gruppens första mål var att etablera så många medlemmar som möjligt i de östtyska förvaltningarna.

En överraskning för de västallierade och för tyska politiker var, att SMAD redan i juni 1945 möjliggjorde ett system med flera olika partier och så grundades eller återskapades till exempel KPD, SPD, CDU och LDPD. Dessa partier grundade det så kallade Antifascistiska blocket, som skulle rensa alla myndigheter från nazistiska personer och organisera landets återuppbyggnad. Trots att SMAD gynnade KPD misslyckade försöket att göra det kommunistiska partiet till det bestämmande partiet i den sovjetiska ockupationszonen.

Redan under andra världskriget fanns i SPD och KPD personer som hade idéer om ett gemensamt arbetarparti. Efter en rad häftiga diskussioner i de bägge partierna och ett större försök av SMAD att påverka medlemmarna i deras beslut skapades den 22 april 1946 Tysklands socialistiska enhetsparti (SED). Men vid de följande kommunalvalen i oktober 1946 fick partiet bara 47,5% av rösterna. För att minska inflytandet av de östtyska partierna CDU och LDPD utökades det antifascistiska blocket med nya partier och andra organisationer (Kulturbund, FDGB, Demokratischer Frauenbund Deutschlands) som dominerades av kommunister.

Senare bildades en folkkommitté som skulle utarbeta en författning för en ny stat. Efter att författningens text bekräftats i flera möten utropade sig folkkommittén till Östtysklands provisoriska parlament och författningen sattes i kraft. På så sätt grundades staten Deutsche Demokratische Republik.

Ekonomisk uppbyggnad[redigera | redigera wikitext]

Ekonomin i östra Tyskland påverkades i början i hög grad av sovjetiska nedmonteringar. Fram till slutet av år 1946 förflyttades utrustningen hos över 1000 företag (mest firmor som sysslade med maskinteknik, kemisk industri och optisk industri) till Sovjetunionen. Dessutom nedmonterades nästan alla andra spår och elektricitet vid östtyska järnvägslinjer. I en senare etapp tog Sovjetunionen även krigsskadestånd från den pågående produktionen trots att det var förbjudet enligt fördraget från Potsdam. I september 1945 påbörjades en reform av grundegendom. Egendom tillhörig såväl krigsförbrytare och representanter från Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) som jordägare med mer än 100 hektar land blev exproprierad utan ersättning. SMAD delade ut marken till de så kallade nybönder som självständigt skulle odla sina fem till tio hektar. På grund av att dessa nya bönder saknade verktyg var de beroende av uthyrningsstationer.

Den egentliga omvandlingen till socialistisk ekonomi påbörjades först 1952.

Utveckling mellan 1949 och 1961[redigera | redigera wikitext]

Östtyskland grundas[redigera | redigera wikitext]

Wilhelm Pieck och Otto Grotewohl vid grundandet av Östtyskland 1949.
Tyska demokratiska republiken grundas i Östberlin 1949. Margot Feist och Wilhelm Pieck.

Den 7 oktober 1949 grundades staten Deutsche Demokratische Republik, Tyska demokratiska republiken, förkortat DDR, i den sovjetiska zonen av Tyskland. Östtysklands förste president blev Wilhelm Pieck och landets förste statsminister var Otto Grotewohl. De var sedan 1946 ledare av Tysklands socialistiska enhetsparti (SED).

Efter Wilhelm Piecks död 1960 avskaffades presidentposten i DDR och Staatsrat der DDR (Östtysklands statsråd) blev istället den styrande institutionen i landet. Rådets ledare, som samtidigt var statsöverhuvud, blev Walter Ulbricht. Östtyskland var under Walter Ulbricht ett av de mest Moskvatrogna länderna i Sovjetunionens maktsfär. Den östtyska regeringen ville markera den tysk-sovjetiska vänskapen som en central del av den internationella kommunismen.

Vid valen 1950 blev alla partier trots olika protester sammanslagna i en lista som kallades Nationale Front. Listan dominerades av SED och vann under de följande åren, enligt statens statistik, alltid med omkring 99 procent.

Folkupproret 17 juni 1953[redigera | redigera wikitext]

Den 17 juni 1953 skedde arbetarupproret i Berlin och andra östtyska städer: Arbetare demonstrerade mot den utkrävda tioprocentiga produktionshöjningen, för bättre villkor, kortare arbetsdag och fria val. En miljon arbetare deltog i aktionen. Redan samma eftermiddag slogs upprorsmakarna brutalt ned av sovjetiska militära styrkor. Cirka 50 personer dödades och 10 000 protesterande dömdes till fängelsestraff.

Utrikespolitik[redigera | redigera wikitext]

Kort efter DDR:s grundande slöt staten fördrag med andra stater i Östblocket. I juli 1950 fastslogs Oder-Neisse-linjen som gräns mellan Polen och Östtyskland. I september blev DDR medlem i Comecon, som var den östeuropeiska motsvarigheten till Europeiska gemenskapen. SMAD omvandlades 1953 till kommissariat och 1955 blev myndigheten upplöst efter att Sovjetunionen hade erkänd DDR som suverän stat.

Kontakter till andra stater förhindrades av Västtyskland genom Hallstein-doktrinen. Västtyskland hotade dessa stater med avbrott av alla kontakter om de skulle sluta fördrag med DDR. Efter att Västtyskland 1954 blev medlem i Västeuropeiska unionen anslöt sig Östtyskland ett år senare till Warszawapakten.

Östtyskland var internationellt knutet till Warszawapakten och Comecon. Man hade dessutom tillgång till EG genom den innertyska handeln med Västtyskland som under 1970-talet öppnades upp för ökad handel med väst. Under 1960-talet började DDR engagera sig i Afrika och skickade militära rådgivare till Afrika och Mellanöstern. Den östtyska arméns engagemang utomlands överträffades inom östblocket bara av Sovjetunionen och Kuba.

Typiskt för DDR var kombinera handelspolitik med militär- och infrastrukturprojekt. För DDR var detta också ett sätt att lösa de ekonomiska problemen genom byteshandel som kan liknas vid kolonialhandeln där DDR bytte vapen och lastbilar mot kaffe och andra råvaror med länder som Vietnam, Moçambique och Angola. DDR kom också att utbilda personer från dessa länder och många kom till DDR som gästarbetare.

Till skillnad från Västtyskland med sin Wiedergutmachungspolitik ersatte inte DDR offer för nazismen materiellt. DDR med få undantag gav inte tillbaka förmögenheter och fastigheter som varuhus och fabriker. Istället gav DDR extra sociala förmåner som tidigare pension och förtur till universitet för barn till offer för nazisterna. I DDR fokuserade man mer på de som varit med i den egna motståndsrörelsen i historiensynen och inte de som fallit över för förintelsen och rasismen i Nazityskland. Man gjorde skillnad på "offer" och "aktiva kämpar mot fascismen".[1]

Utvecklingar i samhället[redigera | redigera wikitext]

För återuppbyggnaden av landet behövdes alla medborgare. Därför var det viktigt att inkludera alla kvinnor i den pågående processen. Det skapades daghemsplatser för små barn och även de yngre skolbarn fick handledare som var ansvariga för barnen när dagens egentliga skoltid var över. Hela skolsystemet omvandlades till den så kallade Polytechnische Oberschule som alla barn studerade vid i över tio år. För att skola barnen politiskt skapades organisationerna Pionierorganisation Ernst Thälmann och FDJ.

Ekonomisk politik[redigera | redigera wikitext]

Från och med 1951 organiserades industrin efter en femårsplan som liknade planekonomi som i Sovjetunionen. Ansvarig för utformningen och kontrollen av dessa planer var en plankommission. 1958 avskaffades alla livsmedelskort. 1959 fanns det tecken på att den pågående femårsplan inte skulle uppfyllas och därför skapades tillfälligt en sjuårsplan. Ett större antal sovjetiska aktiebolag köptes tillbaka och omvandlades till folkägt företag (Volkseigener Betrieb).

Säkerhetstjänsten[redigera | redigera wikitext]

1950 grundades ett Ministeriet för statssäkerhet (MfS), mer känt som Stasi, som fungerade som Östtysklands säkerhetstjänst. Dess förste ledare blev Wilhelm Zaisser.

Efter folkupproret 1953 anklagade enhetspartiets ledning Stasi för misslyckandet. Därför degraderades ministeriet under två år till underavdelning till ett annat ministerium. Wilhelm Zaisser blev först avskedad från enhetspartiets centralkommitté och senare även utesluten från partiet. Vid ministeriets återskapande bildades en avdelning för utlandsspionage.

Utvandring[redigera | redigera wikitext]

Fram till 1956 lämnade 1,72 miljoner personer landet. För att stoppa denna process ändrades rättsnormen så att resor till Västeuropa blev svårare. Den så kallade republikflykten blev straffbar.

Trots allt ökade utvandringen fortfarande. Till exempel lämnade många bönder, som inte ville vara medlemmar i ett statligt kooperativ, landet. Enbart i september 1960 registrerade Västberlin 20 968 invandrare från Östtyskland. Dessa personer som lämnade landet hade oftast en bra utbildning och saknades därför i den östtyska ekonomin. Till slut byggdes den 13 augusti 1961 Berlinmuren, som gjorde utresan nästan omöjlig.

Utveckling mellan 1961 och 1970[redigera | redigera wikitext]

Berlinmuren 1986, med klotter på västsidan.

Berlinmuren[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Berlinmuren

Berlinmuren började uppföras under natten mellan den 12 och 13 augusti 1961. Då började över 14 500 östtyska soldater, poliser och arbetare bygga muren genom de centrala delarna av Berlin, lägga ut taggtråd runt Västberlin en bit in på östtyskt territorium och göra vägarna mellan den västra och östra delen av staden opasserbara. Efter att Berlinmuren var färdigbyggd utsändes order att flyktingar skulle skjutas. Östtyska och västtyska gränsposter hamnade i mindre strider på grund av de första flyktingar som dog vid gränsen. Senare placerade Östtyskland minor på sin sida av gränsen.

1962 införde Östtyskland värnplikt för att förbättra situationen i Nationale Volksarmee (NVA) genom att utöka antalet soldater i armén. På grund av större protester från kyrkliga institutioner inrättades 1964 en tjänst utan vapen som kallades byggsoldat (Bausoldat).

Den 21 september 1964 dog Otto Grotewohl och hans efterföljare som ledare av ministerrådet blev Willi Stoph. I april 1968 hölls valen för en ny författning. Resultatet blev 94,5% positiva röster. I författningen klargjordes SED:s ledande roll i landet och man såg sig som en en socialistisk stat av tysk nation. Vidare strävade man i den nya författningen efter normala relationer och samarbete mellan de två tyska staterna. Sovjetunionen uppskattade inte Ulbrichts val och började nu föra fram Honecker som favorit.

Ibland skedde mindre strider på Östtysklands territorium, huvudsakligen i luften, med Västblockets flygplan, som var på väg till Västberlin.

I augusti 1968 fick den sovjetiska armén organisatorisk hjälp av NVA när den invaderade Tjeckoslovakien efter Pragvåren, men de östtyska trupperna deltog inte själva vid nedslagningen av folkupproret.

Stabilitet och kris 1971-1980[redigera | redigera wikitext]

Willy Brandt och Willi Stoph i Erfurt 1970.
Palast der Republik

Närmanden till väst[redigera | redigera wikitext]

Från 1970 förbättrades relationerna genom den nya östpolitiken under Willy Brandt som ersatte den tidigare politiken knuten till Hallsteindoktrinen. DDR hade svarat Hallsteindoktrinen med Ulbrichtdoktrinen. Västtyskland erkände nu Östtysklands statsrättsligt och undertecknade Grundlagsfördraget. Länderna upprättade nu ständiga representationer (Ständige Vertretungen) i Östberlin och Bonn. Det innebar också större möjligheter för kontakter mellan öst- och västtyskar och transportavtal, Transitabkommen, följde. 1987 besökte en östtysk ledare, Erich Honecker, för första och enda gången officiellt Västtyskland.

Samtidigt hade man 1970 inlett förhandlingar mellan Västtyskland och Östtyskland i Erfurt vilka ledde till Grundfördraget som fastställde ländernas relationer och möjliggjorde ett betydligt större utbyte. Staterna tolkade Grundfördraget delvis olika, till exempel var Östtyskland inte utomlands för Västtyskand medan Östtyskland såg Västtyskland som utomlands. Västtyskland erkände en suveränitet för DDR men inte fullt ut, till exempel gällande medborgarskapet. Det ledde också till att både Öst- och Västtyskland blev medlemmar i FN 1973. Bakgrunden till förändringen var Willy Brandts tillträde som kansler 1969 och den nya östpolitik (Neue Ostpolitik) som inleddes av SPD/FDP under mottot "Wandel durch Annäherung".

1970-talets normalisering ledde till återförening av familjer och till att stora västtyska ekonomiska satsningar gjordes genom handel med Östtyskland. Västtyskland levererade till exempel Volkswagen Golf förmånligt och senare kom miljardkrediter att ges från västtysk sida till Östtyskland.

Honecker ny ledare[redigera | redigera wikitext]

Leonid Brezjnev och Honecker vid partikongressen samma år som Honecker blev ny ledare.

3 maj 1971 avsattes Walter Ulbricht och ersattes av Erich Honecker. Honeckers första tid som ledare gav intryck av moderniseringar av landet och en ökad yttrandefrihet. Detta fick ett tydligt slut i samband med att man utvisade vissångaren Wolf Biermann (Die Ausbürgerung) i samband med att han uppträdde i Västtyskland 1976. Ett annat exempel var behandlingen av dissidenten Robert Havemann som sattes i husarrest.

1974 följde en ny författning som gick emot författningen från 1968. Nu ströks stycke om DDR som en socialistisk stat av tysk nation och istället var DDR nu arbetarnas och bönders socialistiska stat. Man strök också alla texter som tog upp en tysk återförening som mål.[2]

Kaffekrisen[redigera | redigera wikitext]

DDR var en bristekonomi vilket visade sig i den så kallade kaffekrisen i slutet av 1970-talet. Det stora kaffedrickandet gjorde kaffe till en av landets stora importprodukter. När världspriset på kaffe höjdes innebar det ett stort problem för DDR som helt enkelt inte hade råd och kaffe blev en bristvara. Istället började man introducera blandkaffe, Mischkaffee. Till detta var skickandet av västpaket var omfattande, varje år skickades 25 miljoner paket och totalt 1000 ton kaffe och fem miljoner kläder från Västtyskland till DDR. Efterhand löstes krisen när kaffepriser gick ner igen och DDR skapade handelsavtal med Vietnam. Det visade de struktuella och ekonomiska problem som DDR hade.[3] DDR drabbades även vid samma tid av en energikris när man inte lyckades få fram tillräckligt med kol från de inhemska gruvorna.

Östtysk identitet[redigera | redigera wikitext]

Karl Marx-monument från DDR-tiden i Chemnitz.

Under 1970-talet skedde även en ändring att ske i den egna självbilden i DDR. Under landets första år hade man distanserat sig från den tyska historien med några undantag. Symboler för Preussen förstördes som de gamla Junkerhusen och Berlins stadsslott sprängdes 1950. Statyn över Fredrik den storeUnter den Linden togs bort. SED fokuserade istället på facklig kamp under industrialiseringen, Thomas Müntzer och Matrosupproret 1918 i samband med Tyska novemberrevolutionen samt personer som Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg (Spartacusförbundet).

Samtidigt kom armén Nationale Volksarmee redan 1956 att i sina uniformer gå i preussisk tradition. Under 1970-talet togs ett beslut vid den nionde partikongressen i maj 1976 som markerade en kursändring. Nu kom DDR att istället försöka knyta an till hela historien för att därmed legitimera sig självt och se Västtyskland som en historisk parentes i den tyska historien. Statyn över Fredrik den store återfördes till Östberlin och projekt för att restaurera gamla historiska byggnader tog vid. Nu kom även Honecker att referera till Preussen i sin tal.[4]

Kriser och slutet 1981-1990[redigera | redigera wikitext]

Ekonomisk stagnation[redigera | redigera wikitext]

Under 1970-talet stagnerade planekonomin alltmer och finansiella kriser följde under hela 1980-talet. De statsägda företagen, VEB (Volkseigener Betrieb), förmådde inte att modernisera sin verksamhet och hade allt svårare att vara med på den internationella marknaden som såg ett östblock som gick samma dåliga ekonomi till mötes som Östtyskland där den sovjetiska ekonomin var på väg mot kollaps.

Statsbudgeten gick officiellt under många år i "balans". I november 1989 sattes för första gången en ordentlig statistisk genomgång av Östtysklands ekonomi samman. Inkomsterna budgetåret 1989 räknades till 6,3 miljarder mark och utgifterna till 18,1 miljarder mark. Staten hade alltsedan 1972 haft ett ständigt stigande underskott som 1989 hade sprungit upp i 150 miljarder mark. Landet drogs under samma tid med enorma lån från Världsbanken, den västtyska staten och andra västkreditorer samt hade en egen hemlig byrå som arbetade med att sälja kulturföremål till västerländska konstsamlare.[källa behövs]

I mitten av 80-talet startade en ny våg av utreseansökningar. 1984 flyttade 40 900 personer från DDR till Västtyskland. De som ville flytta tog sin tillflykt till den västtyska ambassaden i Prag eller den ständiga represenationen i Östberlin.

Östtyskland och Olof Palme[redigera | redigera wikitext]

Efter mordet på Sveriges statsminister Olof Palme 1986 sände Östtyskland en delegation till begravningen i Stockholm. Kort därefter började Erich Honecker och Erich Mielke diskutera huruvida Östtyskland skulle kunna uppmärksamma Olof Palmes minne på något sätt.[källa behövs] Resultatet blev en fredsmarsch i Olof Palmes namn.

"Olof-Palme-Friedensmarsch für einen atomwaffenfreien Korridor" inleddes den 1 september 1987Olof-Palme-Platz i Stralsund. 150 prominenta gäster, däribland många svenskar, var inbjudna. Hederstalare under den tio dagar långa marschen söderut mot Dresden var Olof Palmes änka Lisbet Palme som höll ett fredstal inför 20 000 åskådare.

Östtyskland tillsatte också en egen mordutredning, bara timmar efter att Sveriges statsminister hade mördats. Efter åtta månaders utredning hade Stasi ringat in en misstänkt Palmemördare, den iranske flyktingsmugglaren Amir Heidari. Stasis hemliga Palmeutredning avslöjades den 15 september 2007. Fram till dess hade den svenska Palmegruppen inte känt till den. Även svenska Palmeutredare hade utrett Amir Heidari under 1980-talet, men han visade sig ha alibi för mordnatten.[5]

Ökat missnöje[redigera | redigera wikitext]

Massdemonstration i Berlin 4 november 1989.
Kadetter ur Volkspolizei inväntar öppningen av Brandenburger Tor 22 cecember 1989.

Under 1970- och 80-talen stagnerade den sovjetiska ekonomin och med den hela östblocket; Östtyskland var ett av de länder i öst som drabbades hårdast av den ekonomiska nedgången eftersom landets militär och statsapparat kostade mer att driva än vad landet i praktiken hade råd med. Östtyskland hade också levt över sina tillgångar genom stora projekt som Palast der Republik.

Detta resulterade i bland annat matbrist och problem för landets industrier som inte underhölls och halkade efter i utvecklingen. Med åren resulterade nedgången i ett allt större missnöje bland det östtyska folket. Antalet som ansökte om utresetillstånd ökade och samtidigt växte oppositionen i landet. Men trots påtryckningar och alarmerande rapporter från sina rådgivare vägrade Honecker att gå med på någon form av förändring, och nedgången fortsatte. Sovjetunionens nya ledare Michail Gorbatjov öppnade vis samma tid upp för reformer i det sovjetiska samhället, något som de konservativa ledarna i DDR ignorerade.

Vändpunkten[redigera | redigera wikitext]

Under sommaren och hösten 1989 började allt fler östtyskar att fly landet via Ungern som öppnat sin gräns mot Österrike. Samtidigt började det östtyska folket visa sitt missnöje med demonstrationer på måndagar med de största i Leipzig. Det som blivit känd som die Wende startar. 18 oktober 1989 avsätts Erich Honecker efter höstens våg av demonstrationer. Dessa har blivit allt mer omfattande sedan Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov förklarat att sovjetisk militär inte skulle försöka stoppa några demonstrationer. Honecker ersätts av Egon Krenz.

Günter Schabowski ger direktivet att gränspasseringar skall tillåtas till Västberlin.

9 november 1989 återger politbyråmedlemmen Günter Schabowski vid en kaotisk presskonferens generalsekreterarens Egon Krenz direktiv att gränspasseringar skall tillåtas till Västberlin, men gränsvakterna som inte informerats om nyordningen släpper igenom folk utan de restriktioner som planerats av statsledningen. I glädjeyran börjar berlinarna riva muren, och därmed är Östtysklands öde beseglat

Återföreningen[redigera | redigera wikitext]

  • 18 mars 1990 hålls de första och sista fria valen i Östtysklands historia. CDU segrar stort genom att lova en snabb återförening med Västtyskland. Lothar de Maizière (CDU) blir Östtysklands sista regeringschef. 1 juli 1990 ingår Västtyskland och Östtyskland en valutaunion. Västtysklands D-Mark ersätter Mark som Östtysklands betalningsvaluta. Växlingskursen för sparpengar upp till 4000 Östmark hålls med 1:1 mellan de två valutorna för att medborgarna ska kunna ha råd att handla västerländska produkter. För belopp över 4000 Östmark gavs endast halva beloppet i D-Mark.
  • 12 september 1990 undertecknas Två plus fyra-fördraget mellan de två tyska staterna och andra världskrigets segrarmakter Frankrike, USA, Sovjetunionen och Storbritannien. Därmed är de sista hindren för en tysk återförening röjda ur vägen och Tyskland får det fredsfördrag som aldrig blev av efter kriget och som återställer landets fullständiga suveränitet. Vissa motprestationer ingick, bland annat tilläts inte Nato öva i före detta Östtyskland, krigsmakten får inte uppgå till mer än 370 000 man och Tyskland förbinder sig att inte skaffa ABC-vapen
  • 3 oktober 1990 upphör Deutsche Demokratische Republik att existera som stat, och fem nya förbundsländer samt östra Berlin tillförs Förbundsrepubliken Tyskland

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Deutsche Wiedergutmachungspolitik” (på (tyska)). Tyskspråkiga Wikipedia. http://de.wikipedia.org/wiki/Deutsche_Wiedergutmachungspolitik. 
  2. ^ DDR- Grundriss der Geschichte, Hermann Weber, Fackelträger, Hannover 1991
  3. ^ http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_the_German_Democratic_Republic
  4. ^ http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_East_Germany
  5. ^ Spanade i hemlighet”. Expressen. 15 september 2007. http://www.expressen.se/nyheter/1.841008/spanade-i-hemlighet.