Škocjangrottorna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Världsarv
Škocjangrottorna
Vy över berget runt ingången till grottsystemet
Vy över berget runt ingången till grottsystemet
Geografiskt läge
Koordinater 45°40′0.012″N 14°0′0″Ö / 45.66667000°N 14.00000°Ö / 45.66667000; 14.00000Koordinater: 45°40′0.012″N 14°0′0″Ö / 45.66667000°N 14.00000°Ö / 45.66667000; 14.00000
Land Slovenien
Region* Europa och Nordamerika
Data
Typ Naturarv
Kriterier vii, viii
Referens 390
Historik
Världsarv sedan 1986  (10:e mötet)
Škocjangrottorna på kartan över Slovenien
Red pog.svg
Škocjangrottorna
Škocjangrottorna på kartan över Slovenien.
* Enligt Unescos indelning.
Škocjangrottorna
Bild tagen inifrån en av grottorna
Škocjangrottorna upptogs 1986 på Unescos världsarvslista.

Škocjangrottorna (på slovenska Škocjanske jame) är ett system av kalkstensgrottor i regionen Karst i sydvästra Slovenien. Där finns doliner, omkring 5 kilometer underjordiska gångar, grottor som är mer än 200 meter djupa och ett antal vattenfall. Detta är en av världens mest berömda platser för att studera karstprocesser.

1986 fick Škocjangrottorna världsarvsstatus.[1]

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Škocjangrottorna är, framför allt, ett naturfenomen av global betydelse, rangordnade i nivå med Grand Canyon, Stora barriärrevet, Galapagosöarna, Mount Everest och andra. Rankat som en av de mest betydande grottsystemen i världen, representerar Škocjangrottorna det mest betydelsefulla underjordiska fenomenet i både karstregionen och Slovenien. Škocjangrottorna sattes också upp på Ramsarlistan den 18 maj 1999. Tillsammans med den underjordiska floden Reka, representerar den en av de längsta karstiska undderjordsvåtmarkerna i Europa.

Reka försvinner under jord vid Velika Dolina och in i Škocjangrottorna. Här flyter den sedan under jord i 34 km ut mot Adriatiska havet och dyker upp nära Monfalcone där den blir floden Timavos källa. Synen över den stora floden under regnsäsongen, då den försvinner under jord, i botten av Velika Dolina, 160 meter under marknivån, är både majestätisk och skrämmande.

Utforskningshistoria[redigera | redigera wikitext]

Limestone pools in Škocjan Caves.

Den första skriftkällan om Škocjangrottorna är från antiken (100-talet f.Kr) av Posidonius av Apamea och de är märkta på de äldsta publicerade kartorna av denna del av världen: exempelvis på Lazius-Ortelius karta från 1561 och i Mercators Novus Atlas från 1637. Det faktum att den franska målaren Louis-François Cassas (1782) anlitades för att måla en del landskapsvyer visar också att grottorna på 1700-talet ansågs vara den viktigaste naturliga kännemärkena i Triestes inland. Hans målningar vittnar att folk vid denna tid besökte bottnen av Velika dolina. Slovenska forskaren Janez Vajkard Valvasor beskrev Reka och dess underjordiska flöde 1689.

För att förse Trieste med dricksvatten, gjordes försök att följa den underjordiska floden. De djupa schakten i karsten utforskades liksom själva Škocjangrottorna. Den systematiska utforskningen av Škocjangrottorna påbörjades 1884 av en speleologigrupp. Utforskare nådde strandbanken till Mrtvo jezero (Döda sjön) 1890. Den senaste större prestationen var upptäckten av Tiha jama (Tysta grottan) 1904, då några lokala bybor klättrade upp för den sextio meter höga väggen i Müller Hall. Nästa stora händelse skedde sedan inte förrän 1990, nära 100 år efter upptäckten av Mrtvo jezero. Slovenska dykare lyckades simma igenom sughäverten Ledeni dihnik och upptäckte över 200 meter nya grottpassager.[2]

Arkeologi[redigera | redigera wikitext]

Från urminnes tider, har folk lockats till klyftan där floden Reka försvinner in i berget liksom den mystiska grottingången. Reka sjunker ner under en bergvägg; på dess topp ligger byn Škocjan efter vilken grottorna fått sitt namn. Škocjangrottornas regionalpark är extremt rik på arkeologiska fynd, vilket indikerar att platsen varit bebodd i mer än 10 000 år. Ett värdefulld mängd arkeologiska fynd i 'Mušja Jama' visar på influenser från den grekiska civilisationen, där ett grottempel fanns i slutet av bronsåldern och under järnåldern. Denna region var då, för tre tusen år sedan, en av de viktigaste vallfartsplatserna i Europa, särskilt i Medelhavsområdet, för kulter kopplade till livet efter detta och kommunikationen med förfädernas andar.[3]

Turism[redigera | redigera wikitext]

Škocjangrottornas ingång.

Det är dock svårt att avgöra när turismen till Škocjangrottorna verkligen kom igång. Enligt vissa källor, beställde regionens styrelseordförande Matej Tominc (Tomincgrottan har fått sitt namn efter honom) 1819 att göra stegen ner till botten av Velika dolina (enligt andra källor renoverades den bara). Vid detta tillfälle, mer exakt den 1 januari 1819, introducerades en gästbok. Detta datum kan otvetydigt anses utgöra starten till den moderna turismen till Škocjangrottorna.

På senare år har grottorna haft omkring 100 000 besökare per år. Idag kan besökare se delar av den underjordiska kanjonen med sammanstörtade slukhålet Velika Dolina. Hösten 2010 kommer den första delen av grottorna - grottorna Mariničeva och Mahorčičeva med det sammanstörtade slukhålet Mala dolina.[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
  1. ^ ”Škocjan Caves - Description”. UNESCO World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/list/390. Läst 2010-06-08. 
  2. ^ Andrej Kranjc: Historical overview and description of the caves (pages 42-57)
  3. ^ dr. Peter Turk: Archeology (pages: 86-97)
  4. ^ Trevor R. Shaw: Early tourists at Škocjanske jame - 18th century to 1914

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]