β-laktamas

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

β-laktamas eller beta-laktamas är ett enzym som bryter ner beta-laktamantibiotika som penicilliner, cefalosporiner och karbapenemer. De verkar genom att bryta den reaktiva beta-laktamasringen hos dessa antibiotika. Det har upptäckts mer än 190 olika beta-laktamaser och vissa hittades innan antibiotikan började användas hos människor [1]. De har utvecklats av jordbakterier som försökt skydda sig mot de beta-laktamer som produceras normalt av mögelsvampar som Penicillium. Beta-laktamaserna delas in i fyra olika grupper (A-D) baserat på deras struktur. Dessa olika grupper tros ha uppkommit oberoende av varandra under evolutionens gång [2]

Mekanism[redigera | redigera wikitext]

Hos grupp A, C och D reagerar en serinsidokedja med den spända beta-laktamasringen och bildar en kovalent bunden förening, och kallas därför serin-beta-laktamaser. Detta är samma mekanism som beta-laktamernas mål, de penicillinbindande proteinerna utsätts för. Skillnaden är att hos målet stannar den bundna antibiotikamolekylen kvar väldigt länge, vilket inaktiverar den, medan den försvinner snabbt från beta-laktamaserna. Detta beror på att vattenmolekyler kan nå bindningen lätt hos beta-laktamaserna, och därmed hydrolysera den.

Hos grupp B finns det två zinkjoner i det aktiva sätet. Dessa aktiverar en vattenmolekyl som sedan används för att hydrolysera beta-laktamringen. Detta innebär att det inte bildas någon kovalent bunden intermediär. Dessa enzymer är den huvudsakliga anledningen till resistens mot karbapenemer som Meropenem.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Thomson KS och Moland ES. 2000. Version 2000: The new beta-lactamases of gram-negative bacteria at the dawn of the new millennium. Microbes Infect. 2:1225-1235
  2. ^ Walsh, Christopher (2003). Antibiotics: Actions, origins, Resistance. Washington DC: ASM press. ISBN 1-55581-254-6