15 Eunomia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
15 Eunomia  15 Eunomia symbol.svg
Upptäckt[1]
Upptäckt av A. de Gasparis
Upptäcktsplats Neapel
Upptäcktsdatum 29 juli 1851
Beteckningar
MPC-beteckning 15 Eunomia
Småplanetkategori Asteroidbältet
Epok 27 augusti 2011
Aphelium 3,14274907 AU
470 148 568 km
Perihelium 2,1453941 AU
320 946 390 km
Halv storaxel 2,644071571 AU
395 547 477 km
Excentricitet 0,1886021
Omloppstid 1 570,392588 d (4,30 år)
Medelhastighet i banan 18,314 km/s
Medelanomali 2,1397°
Inklination 11,73526°
Longitud för uppstigande nod 293,2197°
Periheliumargument 97,67313°
Fysikaliska data
Dimensioner 330×245×205[3] km
255,33[2] km
Massa 2,53±0,54×1019[4]kg
3,14±0,10×1019[5]kg
Medeldensitet 3,7[5] g/cm³
Siderisk rotationsperiod 6,0827[6] h
Polekliptisk latitud 355°[6]
Polekliptisk longitud -65°[6]
Albedo 0,2094[2] geometriskt
Yttemperatur
   Kelvin
min medel max
~166 260
Spektraltyp S[6][2]
Skenbar magnitud 7,9-11,24
Absolut magnitud (H) 5,28
Q space.svg
Hitta fler artiklar om astronomi med Astronomiportalen

15 Eunomia är en stor asteroid. 15 Eunomia var den 15:e asteroiden man upptäckte. Den upptäcktes av Annibale de Gasparis i Neapel den 29 juli, 1851 som blev den fjärde asteroiden han upptäckt. Eunomia namngavs efter en mindre gudinna inom den grekiska mytologin.

Eunomia är den största asteroiden i Eunomiagruppen.

Fysiska egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Likt andra medlemmar i gruppen så består ytan troligen av silkiater och lite nickel-järn och är ganska ljus. Kalciumrika pyroxener och olivin tillsammans med nickel-järn metall har man upptäckt på Eunomia's yta. Spektroskopiska studier visar att Eunomia har regioner med skiftande sammansättning. En stor region är dominerad av olivin, medan på den ena hemisfären har en basaltisk sammansättning. Denna sammansättning tyder på att himlakroppen under solsystemets början kan ha haft ett magnetiskt inre.

Alla dessa olika sammansättningar återfinns på alla asteroider i Eunomiagruppen. Intressant att nämna är att de små kropparna i gruppen har mer pyroxen på ytan, och innehåller mycket få metalliska (M-typ) asteroider

Måne ?[redigera | redigera wikitext]

Undersökningar av ljuskurvor 1985 tolkades som att man funnit en måne till Eunomia.[7] Senare observationer med rymdteleskopet Hubble utesluter inte att Eunomia kan vara en dubbelasteroid men att det också går att tolka resultaten som att Eunomia har en oregelbunden form.[3]

Eunomia i fiktionen[redigera | redigera wikitext]

Ett kapitel i Boris Strugatskys roman Space Apprentice (1962) utspelar sig på asteroiden. En vetenskaplig station borrar i asteroiden för avancerade experiment.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Discovery Circumstances: Numbered Minor Planets (1)–(5000)", IAU, Minor Planet Center. 13 februari 2009
  2. ^ [a b c d] ”JPL Small-Body Database Browser on Eunomia” (på engelska). NASA, JPL. Arkiverad från originalet den 15 september 2011. http://www.webcitation.org/61i6zmsJs. Läst 15 september 2011. 
  3. ^ [a b] P. Tanga; D. Hestroffer; A. Cellino; M. Lattanzi; D. Di Martino and V. Zappala (2003). ”Asteroid observations with the Hubble Space Telescope FGS II Duplicity search and size measurement for 6 asteroids.” (PDF). Astronomy & Asstrophsics. sid. 401, 733-741. doi:10.1051/0004-6361:20030032. http://www.aanda.org/index.php?option=article&access=standard&Itemid=129&url=/articles/aa/pdf/2003/14/aa3023.pdf. 
  4. ^ G. Michalak (2001). ”Determination of asteroid masses II. (6) Hebe), (10) Hygiea, (15) Eunomia, (88) Thisbe, (444) Gyptis, (511) Davida, (704) Interamnia” (PDF). Astronomy & Astrophysics. sid. 374, 703-711. doi:10.1051/0004-6361:20010731. http://www.aanda.org/index.php?option=article&access=standard&Itemid=129&url=/articles/aa/pdf/2001/29/aa10228.pdf. 
  5. ^ [a b] Yu. Chernetenko; O. Kochetova och V. Shor. ”Masses and densities of minor planets”. http://www.ipa.nw.ru/PAGE/DEPFUND/LSBSS/engmasses.htm. Läst 5 oktober 2008. 
  6. ^ [a b c d] M. Kaasalainen; J. Torppa and J. Piironen (2002). ”Models of Twenty Asteroids from Photometric Data” (PDF). Icarus. sid. 159, 369-395. doi:10.1006/icar.2002.6907. http://www.rni.helsinki.fi/~mjk/IcarPIII.pdf. 
  7. ^ ”Other Reports of Asteroid/TNO Companions”. http://www.johnstonsarchive.net/astro/asteroidmoonsq.html. Läst 13 september 2008. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]