Representationsreformen

Representationsreformen beslutades av riksdagen 22 juni 1866 och innebar ståndsrepresentationens avskaffande och att 1810 års riksdagsordning ersattes med 1866 års riksdagsordning.

Reformen avsåg ersätta ståndsrepresentationen med två separata kamrar, Första kammaren, vald av landstingen och Andra kammaren, vald i direkta folkval och med en kortare mandatperiod än Första kammaren, men avsåg inte förändra kungens och riksdagens inbördes förhållande, men innehöll två nyheter, som påverkade maktbalansen.

• Det ena var att lagtima riksdag sammanträder varje år istället för
  • vart tredje år enligt 1723 års riksdagsordning,
  • bara när konungen så finner lämpligt enligt 1772 års regeringsform,
  • vart femte år (1809–1844) och
  • vart tredje år (1844–1866).
• Den andra var, att kungen fick rätt att med anbefallande av nyval till båda eller endera kammaren upplösa lagtima riksdag före utgången av den stadgade mandatperioden.

Med avseende på formerna för riksdagsarbetet utgick 1866 års riksdagsordning från, att inga andra ändringar skulle ske i 1810 års riksdagsordning än sådana, som föranleddes av tvåkammarsystemets införande. Beredningen av riksdagsärendena skulle ske i för kamrarna gemensamma utskott och den därav beroende samtida behandlingen i kamrarna ingick såsom ett moment i den likställighet mellan kamrarna, som utgjorde en ledande grundsats i 1866 års riksdagsordning och som hade sin förebild i förhållandet mellan de forna riksstånden.

Andra kammaren hade dock genom sitt större ledamotsantal en övervikt vid de gemensamma voteringarna, som inget stånd hade haft vid voteringarna i de förstärkta utskotten, i vilka alla var lika starkt representerade. Med undantag av frågor, som kunde bli föremål för gemensam omröstning, gällde emellertid, att kamrarna hade absolut veto mot varandra.

Som en effekt av reformen avskaffades Adelsståndet i Sverige och ersattes av korporationen Sveriges ridderskap och adel.

Förarbeten

Sverige var vid mitten av 1800-talet en av få kvarvarande ståndsriksdagar, och hade hamnat i bakvattnet av den politiska förändringen som präglat Europa sedan franska revolutionen. År 1830 hade Carl Henrik Anckarsvärd tillsammans med Johan Gabriel Richert lagt fram skriften Förslag till national-representation om en tvåkammarriksdag där den ena kammaren valde den andra, efter det norska systemet. Deras målsättning var att öka folkets stöd för adeln och minska regeringens makt genom att en representationsreform där folket skulle kunna ge adeln sitt breda stöd. Förslaget fälldes i riksdagen år 1844-1845, men i samband med detta bildades reformvännernas sällskap.

År 1848 instiftades Reformvännernas sällskap i Stockholm i syfte att arrangera "reformbanketter" över hela landet och lägga fram petitioner till kungen, och den 19 april lade man fram en peition med 1900 namnunderskrifter för en representationsreform. Den 2 maj lade regeringen genom Oscar I fram ett förslag till representationsreform som fick namnet 1848 års kungliga representationsförslag. Förslaget hade stora likheter med Anckarström och Richerts förslag från 1830. Detta var i samband med revolutionerna 1848 och oron för en revolutionär utveckling i Sverige var stor, och adeln sökte en folklig förankring till sin makt. Reformmötena i Örebro som inleddes år 1849 var ett resultat av reformrörelsens tidigare arbete och genomfördes på Anckarströms egendomar, men det första mötet avslog det kungliga förslaget (som dock gillades av Anckarström). Reformmötet ogillade förslaget eftersom majoriteten ville ha ett enkammarsystem snarare än det av kungen föreslagna tvåkammarssystemet. Det kungliga förslaget avslogs slutligen av riksdagen år 1850.

Under tio år var frågan vilande, men Louis de Geer var övertygad om att en förändring var nödvändig och skickade därför den 16 juli 1861 en promemoria till kungen, Karl XV med följande argument:

• Ståndsrepresentationen är föråldrad. Alla länder i Europa utom England har infört en- eller tvåkammarriksdag. Den måste reformeras i enlighet med den nya europeiska statsrätten.
• Folket ogillar prästståndet, i synnerhet på grund av beskattningsrätten.
• Bråket mellan de två partierna (de Geer menar antagligen att bönderna och borgarna på sin sida utgör ett parti och adeln och prästerna å sin sida ett annat) gör landet svårt att styra, eftersom alla frågor blir partifrågor.
• De enda alternativ som finns är att reformera representationen omedelbart eller mera gradvis.
• Den viktigaste förändringen är att införa allmänna val.
• Ett tvåkammarsystem är det bästa för Sverige, ty ett enkammarsystem skulle kunna leda till förhastade beslut.

De Geer avslutade med att förklara att han tänkte arbeta för reformen, och om regeringen inte stödde honom i detta skulle han att avgå som justitiestatsminister. Kungen blev oroad och skickade greve Henning Hamilton till de Geer för att förmå honom att ändra ståndpunkt. Efter att i Paris ha samtalat med Napoleon III som sagt att en liberalisering av representationen var nödvändig för skandinavismen (Norge och Danmark hade vid denna tidpunkt redan avskaffat ståndrepresentationen), av vilken Karl XV var en anhängare, ville kungen att frågan skulle drivas parallellt med den skandinaviska tanken, vilket de Geer dock inte accepterade. Kungen avskedade emellertid inte de Geer som därför fortsatte med sina planer.

I januari 1862 började de Geer offentligt debattera representationsformen, och senare detta år författade han en proposition som han bad kungen att yttra sig över. Kungens kritik sammanställdes med synpunkter från andra riksdagsmän och en komplett formulering baserad på 1810 års riksdagsordning och 1848 års kungliga representationsförslag utarbetades av de Geer, expeditionschefen på justitiedepartementet Arendt Dreijer och justitierådet Edvard Carleson, varefter det presenterades för stadsrådsberedningen. Kungen godkände efter visst motstånd att förslaget lades fram för Sveriges ståndsriksdag i mitten av januari 1863.

När det nya representationsförslaget framlades 1863 bordlades det planenligt för slutgiltigt beslut år 1865. Under riksdagen 1863 debatterades det inte mycket, men under 1864 och 1865 skrevs det otaliga artiklar i dagspress, pamfletter och böcker både för och emot förslaget.

Riksdagsbeslutet

Riddarhussalen i Riddarhuspalatset där det slutgiltiga beslutet om representationsreformen togs.

Riksdagen år 1865 började måndagen den 18 oktober. Förslaget debatterades liviligt innan det lades fram för beslut av rikets ständer den 4 december. Bondeståndet och borgarståndet var för förslaget och biföll det samma dag. Prästerståndet sköt upp sitt beslut till dess adeln fattat sitt avgörande beslut, då det var känt att adeln var splittrad i frågan och prästerna helt emot förslaget.

Efter en fyra dagar lång debatt i riddarhuspalatset bifölls förslaget efter votering med röstsiffrorna 361 för och 294 emot, alltså med 67 rösters övervikt. Flera riksdagsmän reserverade sig mot beslutet, däribland Henning Hamilton och Karl Göran Mörner. Efter detta biföll även prästerståndet förslaget, utan votering. Förslaget trädde i kraft först sedan ständerna samlats i rikssalen och tillkännagivit sitt beslut för kungen, vilket skedde först ett halvår senare, den 22 juni 1866. Vid detta tillfälle tog rikets ständer avsked av kungen för alltid.

Se även

• Sveriges ståndsriksdag
• Reformmötena i Örebro
• Sveriges historia 1809–1866
• Louis De Geer (1818–1896)
• Riddarhuset, "överhuset"
• Tvåkammarriksdag infördes 1866
• Karl XV, regent 1859-1872

Länkar

• 1866 års riksdagsordning på riksarkivet

Denna artikel eller detta avsnitt är helt eller delvis baserat på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.