Andra världskriget

Andra världskriget
Medurs från vänster: kinesiska styrkor i slaget vid Wanjialing, australisk 25 punds kanon under första slaget vid El Alamein, tyska Stuka-bombplan på Östfronten vintern 1943–1944, amerikanska flottstyrkor i Lingayenbukten, Wilhelm Keitel skriver under den tyska kapitulationen, sovjetiska trupper under slaget vid Stalingrad.
Ägde rum 1 september 1939–2 september 1945 Plats Europa, Stilla havet, Atlanten, Sydostasien, Kina, Mellanöstern, Medelhavet och Afrika Utfall seger för De allierade Resultat FN bildades, USA och Sovjetunionen blev supermakter, kalla kriget började med mera ...
Stridande
Allierade Sovjetunionen (1941–45) USA (1941–45) Storbritannien Kina (i krig 1937–45) Frankrike Polen Kanada Australien Nya Zeeland Sydafrika Jugoslavien (1941-45) Filippinerna (1941–45) Belgien (1940–45) Nederländerna (1940–45) Grekland (1940–45) Tjeckoslovakien Norge (1940–45) Brasilien (1942–45) Mexiko (1942–45) och andra	Axelmakterna och bundsförvanter Tyskland Japan (i krig 1937–45) Italien (1940–43) Ungern (1940–45) Rumänien (1941–44) Bulgarien (1941–44) Finland (1941–44) Thailand (1941–45) Irak (1941) Marionett regeringar Slovakien Kroatien (1941–45) Manchukuo och andra
Befälhavare
Allierade ledare Josef Stalin Franklin D. Roosevelt Winston Churchill Chiang Kai-shek Charles de Gaulle och andra	Axelmakternas ledare Adolf Hitler Hideki Tojo Benito Mussolini och andra
Förluster
Militära döda: 16 000 000 Civila döda: 45 000 000 Sammanlagt: 61 000 000 (1937–45) Ytterligare detaljer ...	Militära döda: 8 000 000 Civila döda: 4 000 000 Sammanlagt: 12 000 000 (1937–45) Ytterligare detaljer ...

Andra världskriget var en global väpnad konflikt som pågick från 1939 till 1945 och involverade större delen av världens nationer, vilka organiserade sig i två militära allianser, de allierade och axelmakterna. Kriget anses allmänt ha inletts den 1 september 1939 genom Tysklands invasion av Polen, på vilken Storbritannien, Frankrike och samväldet svarade med krigsförklaringar mot Tyskland. Ett flertal länder var dock vid denna tidpunkt redan i krig, som exempelvis Italien och Etiopien i det andra italiensk-abessinska kriget och Japan och Kina i det andra sino-japanska kriget.

Många av de nationer som initialt inte hade varit inblandade i kriget, anslöt sig eller drogs in i kriget i dess senare skede, vilket skedde efter Tysklands invasion av Sovjetunionen i juni 1941 och efter Japans angrepp på den amerikanska flottbasen Pearl Harbor i december 1941. Under det att första världskriget huvudsakligen ägde rum i Europa var andra världskriget ett globalt krig, i vilket få delar av världen lämnades opåverkade. Kriget medförde stora angrepp mot civilbefolkningen såsom förintelsen och användningen av atombomben. Över 60 miljoner människor dödades i andra världskriget, vilket gör detta krig till den dödligaste konflikten i mänsklighetens historia.

Kriget slutade 1945 med de allierades seger. Tyskland kapitulerade den 8 maj 1945 efter att sovjetiska styrkor intagit Berlin medan Japans kapitulation den 2 september 1945 efter atombombningen av Hiroshima och Nagasaki innebar slutet på kriget. Förenta Nationerna bildades efter kriget med syftet att främja internationellt samarbete och förhindra framtida konflikter. Kriget hade skapat två rivaliserande supermakter, USA och Sovjetunionen och banade väg för det kalla kriget och en kapprustning mellan länderna som fortskred under 46 år. Efter krigsslutet inledde de allierade en period av avkolonisering i Afrika och Asien.

Bakgrund

Första världskrigets och fredsdiktatets följder

Efter första världskrigets slut stod Tyskland som förlorare. Vid fredskonferensen i Versailles 18 januari 1919 ansågs Tyskland som ansvarigt för kriget, och ett stort krigsskadestånd utkrävdes. Tysklands försvarsmakt fick inte ha militärflygplan och stridsvagnar, flottan begränsades och armén fick uppgå till maximalt 100 000 man samt dessutom skulle Rhenlandet demilitariseras. Följderna av de hårda fredsvillkoren medförde att arbetslösheten i landet steg och fattigdomen blev utbredd.

En något förenklad beskrivning av konsekvensen av Versaillesfreden för Tyskland var att fredsvillkoren var så hårda att den väckte revanschlust, men inte tillräckligt hårda för att knäcka den tyska industrin. Bland annat fick Tyskland avträda alla sina kolonier. Vidare skars krigsmakten ner till ett minimum. Dessutom dömdes Tyskland att betala ett jättelikt krigsskadestånd och fick ta på sig hela skulden för kriget. I synnerhet det sistnämnda, den så kallade krigsskuldsparagrafen orsakade en stor bitterhet hos många tyskar. Bland extremister på högerkanten samt inom militären föddes också "dolkstötslegenden", det vill säga att orsaken till förlusten var att soldaterna blivit svikna av politikerna på hemmaplan. En av många som framförde detta var Adolf Hitler, som 1921 blev ledare för Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP), mer känt som nazistpartiet.

År 1923 drabbades Tyskland av en extrem inflation (se inflationen i Weimarrepubliken) som ruinerade många människor men landet fick 1924–1925 ordning på ekonomin och mot slutet av 1920-talet fungerade den unga demokratin relativt bra. Levnadsstandarden steg och stödet för NSDAP var ganska lågt. Snart skulle emellertid förutsättningarna bli annorlunda och Hitler ges möjlighet att vinna stöd från breda befolkningslager.

Depressionen

Den ekonomiska depressionen i början av 1930-talet medförde att Tyskland drabbades av massarbetslöshet. Krisen ledde till ett allmänt politikerförakt och tron på demokratin sjönk till bottennivåer hos många tyskar. Många såg Hitlers nazistparti som räddningen, en stark man som visste vad han ville och inte bara ägnade sig åt politiskt "käbbel". Hitler lovade att utplåna arbetslösheten och att få Tyskland på fötter igen. I riksdagsvalet 1932 blev Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) största partiet med 33,1 % av rösterna. I januari 1933 utsågs Hitler till rikskansler (regeringschef). En utbredd myt är att det var speciella grupper vilka röstade på Hitler, det var dock människor från alla samhällsklasser som valde Nationalsocialisterna. De såg i Hitler en "räddande ängel" som kunde återupprätta Tysklands ära samtidigt som han lovade en god ekonomisk framtid.

Hitler vid makten

Från vänster, Benito Mussolini och Adolf Hitler

Väl utnämnd till rikskansler förbjöd Hitler snabbt alla partier utom NSDAP och gjorde sig själv till diktator, från och med 1934 både som regeringschef och statschef (Führer). Under åren som följde inleddes ett arbete för att återta i Versailles-freden förlorade områden. En återupprustning av landet startades och allmän värnplikt återinfördes (vilka båda stred mot Versaillesfredens diktat).

1938–1939 anslöts Österrike med Tyskland (Anschluss) och Versailles-konstruktionen Tjeckoslovakien upplöstes. De tjeckiska delarna (Böhmen och Mähren och tjeckiska Schlesien) delades mellan Tyskland, Polen och det av Tyskland beroende Protektoratet Böhmen-Mähren (se Nazityskland), medan Slovakien blev självständigt samtidig som områden med ungersk befolkningsmajoritet återfördes till Ungern.

Västmakterna protesterade (gränserna efter första världskriget var ju deras skapelse) men ville inte ha ett nytt storkrig. Inte heller Nationernas förbund (NF), FN:s föregångare, fungerade som det var tänkt (att bevara status quo). Det berodde delvis på att USA, trots huvudarkitekten och dåvarande presidenten Woodrow Wilsons önskan, aldrig gått med i organisationen utan dragit sig tillbaka. Hitler uppfattade västmakternas brist på agerande som ett tecken på svaghet och fortsatte förberedelserna för krig.

Andra områden

Under tiden blev läget allt oroligare i Ostasien. Japan hade redan i början av 1930-talet inlett en aggressiv utrikespolitik. 1931, i och med första sino-japanska kriget, införlivades Manchuriet i Japan (från och med 1932 en japansk lydstat). 1937 invaderade japanska trupper resten av Kina och andra sino-japanska kriget inleddes vilket så småningom blev en del av andra världskriget. Även här stod NF maktlöst.

I Afrika hade Italien 1936 invaderat Abessinien (Etiopien) och 1936–1939 rasade spanska inbördeskriget med inblandning från både Tyskland och Italien. Även Albanien blev invaderat och ockuperat av Italien. NF införde vissa restriktioner mot de aggressiva staterna men dessa var ej tillräckliga för att förhindra en eskalerande utveckling.

Den tyska utrikespolitiken

En av orsakerna till andra världskrigets utbrott var den aggressiva tyska utrikespolitiken under Adolf Hitlers ledning med bland annat planer på utökat tyskt territorium, så kallat Lebensraum (tyska "livsutrymme"). Den utlösande faktorn var den tyska invasionen av Polen den 1 september varpå Storbritannien och Frankrike den 3 september förklarade krig mot Tyskland i enlighet med tidigare givna löften. Härledningen av detta var Tysklands krav på en "passage" mellan det tyska Ostpreussen och Stortyskland i väst. Ostpreussen var nämligen helt avskuret av den så kallade polska korridoren, ett landområde som hade tilldelats Polen i första världskriget för att landet skulle ha tillträde till Östersjön.

Vid sidan av den aggressiva tyska utrikespolitiken bör även nämnas Japans imperialistiska ambitioner som på allvar inleddes med invasionen av Manchuriet. Även här drevs militären (Japan var i praktiken en militärdiktatur från slutet av 1920-talet) av nationalistiska mål för sin politik. Japan hade redan 1936 närmat sig Tyskland, och 1940 slöts en allians mellan Japan och Tyskland. När Japans ambitioner att skapa ett imperium i Östasien till slut kolliderade med de västerländska staterna vilka hade kolonier i området var kriget oundvikligt. Det finns en del som menar att andra världskriget redan inleddes med andra sino-japanska kriget när Japan invaderade det egentliga Kina 1937.

Till skillnad från första världskriget, då alla Europas stormakter var indragna redan efter en vecka, utvecklades andra världskriget successivt till en global konflikt där nästan samtliga stater i världen var involverade. Först när Japan attackerade USA den 7 december 1941 och Tyskland och Italien förklarade krig mot USA fyra dagar senare blev kriget verkligen en global konflikt. Japans krig mot Kina, dess krig mot USA och de europeiska kolonialmakterna och kriget i Europa vävdes nu samman.

Hade andra världskriget kunnat undvikas?

En del historiker^[vilka?] (även om de är i minoritet) menar att västmakterna också har en stor del i skulden då de hade kunnat stoppa Hitler tidigare istället för att göra eftergifter åt Tyskland. På sätt och vis var andra världskriget en fortsättning på första världskriget. De bakomliggande orsakerna till krigsutbrottet kan lätt spåras till följderna av första världskriget. Många historiker menar att de hårda villkoren i Versaillesfreden som avslutade första världskriget var ett stort misstag, och i hög grad bidrog till att Adolf Hitler fick så stort stöd.

Även om Tyskland startade det som kallas andra världskriget, så bedrev Japan och Italien redan i praktiken erövringskrig. Tyskland hade även sovjetiskt stöd när de anföll Polen, veckan innan hade de i Molotov-Ribbentrop-pakten kommit överens om hur de skulle dela upp Polen, Baltikum och Finland mellan sig.

När Hitler sommaren 1939 ställde krav på Polen var måttet rågat för Frankrike och Storbritannien och de förklarade att de skulle gå i krig om någon anföll Polen.

I Molotov-Ribbentrop-pakten delade Nazityskland och Sovjet upp östra Europa mellan sig.

Molotov-Ribbentroppakten

Hitler ville till varje pris undvika ett tvåfrontskrig och valde i detta läge att underteckna en icke-aggressionspakt med Sovjetunionen, Molotov-Ribbentroppakten, som även innehöll en hemlig del om uppdelning av Baltikum, Öst- och Centraleuropa. Fransmännen och britterna gav då Polen garantier att militärt stödja landet om Tyskland skulle anfalla.

Sammanfattning av krigsförloppet

Se Tidsaxel över andra världskriget.

Inledande fas: Tyskland och Sovjetunionen delar upp Europa mellan sig

Den 1 september 1939 inledde den tyska armén ett anfall mot Polen. Därmed hade Andra världskriget inletts - enligt de västliga allierade. (Enligt Sovjetunionen började dock det stora, "fosterländska" kriget först i juni 1941, då de själva anfölls av Nazityskland.) Den 3 september förklarade Frankrike och Storbritannien krig mot Tyskland. Europa hade återigen drabbats av ett storkrig som skulle bli mycket större och blodigare än första världskriget. Samtidigt som Polen fortfarande befann sig i krig med Tyskland i väst, invaderades Polen i öst av Sovjetunionen den 17 september i enlighet med Molotov-Ribbentroppakten. Efter ungefär fyra veckor var det polska militära motståndet brutet.

Baltikum och Finland

Nästa fas i kriget blev den 3 oktober Sovjetunionens annektering av Litauen, Lettland och Estland. Övertagande av de baltiska länderna skedde efter överenskommelse mellan Josef Stalin och Adolf Hitler vid Ribbentrops besök i Moskva den 27 september. Därefter inleddes, den 30 november 1939, det finska vinterkriget med Sovjetunionens invasion av Finland. Finland blev till slut tvunget att acceptera de sovjetiska villkoren och fred undertecknades 1940 i Stockholm. Finland avträdde stora delar av Karelen till Sovjetunionen men till skillnad från de baltiska staterna och Polen lyckades landet värja sig tillräckligt bra för att behålla sin självständighet. Samtidigt kom Ungern, Rumänien och Bulgarien att sluta pakt med Tyskland. Sovjetunionen förklarade sig neutralt mot Storbritannien och Frankrike men var knuten till axelmakterna genom Molotov-Ribbentroppakten med tillhörande handelsavtal. I praktiken var dock Sovjetunionen militärt helt neutralt då den rysk-tyska pakten inte innebar att landet skulle stödja Tyskland militärt i händelse att den sistnämnda nationen hamnade i krig med en tredje makt.

I början av 1941 slöt Finland upp på Tysklands sida för att anfalla Sovjetunionen Finska fortsättningskriget. Kriget pågick i fyra år; den finska armén gjorde stora förluster, och tvingades till sist att sluta fred på hårda villkor den 19 september 1944 men hade trots allt lyckats behålla sin självständighet.

"Låtsaskriget"

Den 9 april 1940 invaderade tyskarna Danmark och Norge för att säkerställa att järnmalmstransporterna från Sverige inte upphörde, tyskarna förekom med nöd och näppe en Brittisk landstigning (Operation R4) och samtidigt etablera fördelaktiga flottbaser längs den norska kusten. "Operation Weserübung" blev en tysk framgång trots att man förlorade en stor del av sin flotta längs Norges västkust där bland annat den tunga kryssaren Blücher sänktes i Oslos inlopp av norskt kustartilleri. De båda nordiska länderna ockuperades.

Under tiden stod västfronten stilla (Låtsaskriget, på tyska kallat Sitz-krieg och på engelska The Phony War) medan de allierade förlitade sig på blockadvapnet som hade varit så framgångsrikt under första världskriget. Efter en kort fransk invasion av tyska gränslandet i Saarområdet, som dock inte ledde till tyska trupprörelser bort från invasionen av Polen, återvände den franska armén till sina baracker och intog en defensiv strategi bakom Maginotlinjen.

Slaget om Frankrike

Tyska trupper tågar in i Paris den 14 juni 1940

Se även: slaget om Frankrike

Adolf Hitler lät sina trupper överskrida Beneluxländernas gränser i maj 1940 (jämför med Schlieffenplanen från första världskriget). De allierade trupperna gick därefter in i Belgien för att uppta kampen på belgiskt territorium, varpå tyskarna intog delar av Nederländerna genom överraskande luftlandsättning men satte in sitt huvudanfall genom Ardennerna, ut mot Engelska kanalen. Frankrike hade inte mycket försvar då de inte hade uppgraderat sina vapen och kanoner efter första världskriget. Anfallet splittrade de allierade arméerna, som tvingades evakuera den europeiska kontinenten vid Dunkerque. När de drog sig ut ur Belgien, gick Tyskland in från öst. Frankrike stod inom kort besegrat. I detta läge, den 10 juni, hade Mussolinis Italien gått med i kriget på axelmakternas sida och gick nu till anfall mot Frankrike.

Det militära sammanbrottet ledde även till ett politiskt. Tredje franska republiken upplöstes och ersattes av den tyskvänliga Vichyregimen, medan generalen Charles de Gaulle flydde till England, där han bildade organisationen det Fria Frankrike. De franska kolonierna kom att uppdelas mellan dessa.

Slaget om Storbritannien

En observerare spanar mot skyarna över London. Sankt Pauls-katedralen i bakgrunden

Se även: slaget om Storbritannien

Den nye brittiske premiärministern Winston Churchill fortsatte dock kampen och Storbritannien uthärdade ett fruktansvärt tyskt luftkrig mot öarna. Under slaget om Storbritannien lyckades brittiska RAF, Royal Air Force, stå emot Hermann Görings Luftwaffe. Med hjälp av ny förbättrad radarteknik kunde det brittiska flygvapnet sätta in sina numerärt underlägsna flygplan vid de ställen de verkligen behövdes. Detta ledde till att Hitler tvingades skjuta upp den planerade invasionen av Storbritannien (Operation Sjölejon) på obestämd tid, då ett sådant företag bedömdes vara alltför riskfyllt utan absolut tyskt luftherravälde över Engelska kanalen och södra Storbritannien.

Mellan juni 1940 och juni 1941 såg det ytligt sett mörkt ut för de allierade. Polen, Danmark, Norge, Luxemburg, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Tjeckoslovakien, Grekland och Jugoslavien hade besegrats av axelmakterna. Till sjöss hade Kriegsmarines ubåtar övertaget med en stor mängd sänkt handelstonnage. Sovjetunionen, USA och Japan stod fortfarande utanför kriget.

Strategiskt sett var dock utgången av slaget om Storbritannien av avgörande betydelse. Den brittiska Örlogsblockaden bestod och sträckte sig från Grönland till Alexandria. Inga importvaror kunde nå Tyskland över haven. Från baser på Brittiska öarna kunde det brittiska bombflyget nå hela Tyskland.

Avgörandets tid: Tyskland anfaller Sovjet och USA dras in i kriget

Tysk offensiv 1941 mot Sovjetunionen

Utan att ha lyckats besegra Storbritannien vände Nazityskland istället krigsmaskinen österut. Ett anfall på Sovjetunionen hade förberetts till 15 maj 1941 men de tyska arméerna var först tvungna att besätta Jugoslavien och Grekland. Den tyska och italienska ockupationen av Jugoslavien bottnade i att den för axelmakterna vänliga, sittande regeringen hade avsatts. Grekland befann sig sedan hösten 1940 redan i krig med Italien, nu öppnades en ny front efter att tyska trupper tillåtits utnyttja bulgariskt territorium. Det har hävdats att dessa offensiver blev orsaken till att Operation Barbarossa sköts upp från 15 maj till 22 juni.

Operation Barbarossa

Den 22 juni 1941 satte Adolf Hitler igång Operation Barbarossa, det storskaliga anfallet på Sovjetunionen. Samtidigt anföll Finland Sovjetunionen i sitt så kallade fortsättningskrig (efter att Sovjet hade bombat ett antal finska städer). Kriget på östfronten hade börjat, Josef Stalin blev överraskad av anfallet. Trots flera underrättelserapporter om tysk uppladdning vägrade han tro att Hitler skulle bryta ickeangreppspakten och skulle anfalla, under flera dagar rådde handlingsförlamning i Kreml. Trots att Sovjet var numerärt överlägset hade överraskningen i kombination med Stalins tidigare utrensningar bland de militära befälen en negativ effekt.

Den tyska belägringen av Leningrad påbörjades den 21 augusti 1941 och var också en slutpunkt för den tyska offensiven på den norra delen av fronten. Efter fem månader stod tyskarna utanför Moskva. Offensiven var till en början framgångsrik. Sedan 2/3 miljoner ryssar kapitulerat i dubbelslaget vid Brjansk och Vjazma vid mitten av oktober och Kalinin fallit i ryska händer, föranledde Moskvas utsatta läge regeringen att tillfälligt flytta till Kujbysjev. Från tyskt håll hävdades, att den ryska krigsmakten var likviderad och att endast rensningsoperationer återstod. Här kom krigets första vändpunkt. Sovjeterna lyckades stoppa tyskarna framför sin huvudstad och de tyska trupperna körde fast i den begynnande ryska vintern. Förbindelselinjerna var uttänjda till bristningsgränsen och talrika sovjetiska förstärkningar anlände alltjämt till fronten.

USS Arizona på väg att sjunka i Pearl Harbor

Pearl Harbor

Den 7 december 1941 anföll Japan den amerikanska flottbasen vid Pearl Harbor på Hawaii. 2403 personer dog och 1178 skadades vid attacken. Fyra dygn efter anfallet förklarade Tyskland och Italien krig mot USA. På detta sätt drogs även USA in i kriget på de allierades sida.

Nordafrika

I den nordafrikanska öknen kämpade italienarna tillsammans med Erwin Rommel mot britterna under en serie av generaler. 1942 lyckades Bernard Law Montgomery slutligen tillfoga Rommel och hans italienska allierade ett avgörande nederlag vid el-Alamein. 1943, efter amerikanska och brittiska landstigningar i de Vichy-trogna kolonierna Marocko och Algeriet, tvingades de tyska och italienska styrkorna i Nordafrika slutgiltigt att kapitulera, efter att med viss framgång ha försvarat sig i Tunisien.

Stalingrad och vändpunkten

I slutet av 1942 ryckte framskjutna tyska trupper in i Stalingrad men blev slutligen omringade där efter en sovjetisk motoffensiv. Trots fältmarskalk Erich von Mansteins försök att bryta belägringen av Stalingrad, hölls tyskarna under befäl av fältmarskalk Paulus alltjämt instängda där. Den 2 februari 1943 kapitulerade tyskarna i Stalingrad, vilket blev ännu en vändpunkt i kriget. Paulus, som hade blivit befordrad till fältmarskalk en kort tid före kapitulationen, förväntades att begå självmord av Hitler men gav sig istället till ryssarna och visades senare upp som en trofé.

Slutfas: Axelmakternas nederlag

Sovjetisk offensiv 1943–1944

1943 utkämpades också världens största pansarslag, slaget vid Kursk, med över 2 miljoner soldater och 6 000 stridsvagnar inblandade. Detta var den sista större offensiven från axelmakternas sida. Nu skulle ett nytt mönster formas, ett av konstant reträtt på östfronten. Efter Kursk var axelmakterna alltid i reträtt på östfronten. Och genom hela kriget förbättrade röda armén sina strategier, taktiker och strukturer.

På sommaren 1944 genomförde ryssarna operation Bagration (uppkallad efter en general från 1808 års svenska krig), där tyskarna blev totalt överraskade (de hade väntat en operation mot Ukraina) och kördes ut ur Vitryssland. Röda Armén kom fram till Warszawas portar på bara någon månad.

År 1943 hade slutligen slaget om Atlanten avgjorts och stora mängder amerikanska förstärkningar och materiel transporterades över till Storbritannien. Terrorbombningarna av Tyskland kom även igång på allvar. De allierade invaderade Italien och Mussolini tvingades avgå.

Andra världskriget slutade den 2 september 1945, då Japan kapitulerade.

Den 6 juni 1944 – "Dagen D" – landsteg de allierade i Normandie och öppnade därmed en andra front mot Tyskland. Tyskarna drevs under sommaren ut ur Frankrike och framåt hösten var så gott som hela landet befriat. Vid slutet av 1944 genomförde den tyska armén sin sista stora motoffensiv mot de västallierade, den så kallade Ardenneroffensiven. Men Tysklands dagar var räknade, man kunde helt enkelt inte ersätta förlorad materiel och manskap lika mycket som de allierade kunde. Det visade sig också i slaget om Berlin då Tysklands resurser inte räckte till för att försvara sig mot Sovjetunionen.

I Stilla havet hade hårda strider rasat under hela kriget men nu stod de allierade och knackade på Tokyos dörr. USA:s president Franklin D. Roosevelt dog före krigsslutet och den nye presidenten, Harry S. Truman, gav order om att det nya vapnet, atombomben, skulle fällas över Japan, ca 200 000 människor dog de närmsta timmarna och mellan 150 000 och 200 000 ytterligare dog av svält, törst och brännskador, främst kvinnor och barn. Efter atombombningarna av städerna Hiroshima och Nagasaki samt Sovjetunionens krigsförklaring och snabba erövringar av japanska besittningar i Kina och Korea kapitulerade även Japan inför övermakten, den 15 augusti 1945 men kapitulationen skrevs på först 2 september av den japanske generalen Umezu.

Det andra världskriget var den mänskliga historiens största konflikt. Det har beräknats att 50-60 miljoner människoliv gick förlorade, däribland alla de som dog på grund av terrorn (koncentrationsläger, terrorbombningar och andra krigshandlingar). Förenta nationerna bildades den 24 oktober 1945 som följd av en konferens i San Francisco under perioden april–juni.

Andra världskriget avlöstes av kalla kriget, konflikten och maktkampen mellan främst USA och Sovjetunionen under den senare halvan av 1900-talet.

Översikt

Allierat samarbete

Mörkgrön: Allierade före Attacken mot Pearl Harbor, kolonier och ockuperade stater inkluderade. Ljusgrön: Allierade länder som gick med i kriget efter attacken mot Pearl Harbor. Blå: Axelmakterna Grå: Neutrala länder under kriget.

Storbritannien och Frankrike hade gått ut i krig mot Nazityskland två dagar efter att Nazityskland invaderade Polen 1 september 1939. Men efter att Frankrike besegrats av Tyskland 1940 stod Storbritannien i princip ensamt i kampen mot Tyskland. USA stod ännu så länge utanför kriget och även om oron i USA blev större efter Frankrikes fall var motståndet hos den amerikanska befolkningen stort mot att gå med i kriget. USA stödde ändå Storbritannien genom vapenförsäljning. Från och med våren 1941 fick britterna hjälp med bland annat vapen genom Lend-Lease Act. När USA slutligen blev indraget i kriget i december 1941 utsträcktes denna hjälp till samtliga krigförande stater på den allierade sidan.

Churchill och Roosevelt vid tecknandet av Atlantdeklarationen.

Den 9–12 augusti 1941 möttes USA:s president Franklin D. Roosevelt och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill första gången. Där utfärdade de den så kallade Atlantdeklarationen som talade om alla folks rätt till självbestämmande, en framtid där konflikter skulle lösas utan våld samt den nazistiska statens totala oskadliggörande.

En följd av alliansen med Sovjetunionen blev att Stalin gick med att låta 10 000 polska svältfödda GULAG-slavarbetare och krigsfångar utvandra i mars 1942 över Persien/Iran och mellanöstern, för att senare i Montgomerys 8:e armé sättas i krig vid Tobruk (1943), Monte Cassino (1944) och slaget om Bologna (1945). Från den återstående stora mängden polska GULAG- och krigsfångar i Sovjetunionen lyckades ytterligare ca 70 000 ta sig ut ur landet och av resten bildades senare två polska folkarméer underställda rysk kommando. Vid västfronten hade Polen 228 000 soldater 1945.

Churchill ogillade egentligen Stalin och den politik han stod för men efter att Nazityskland angripit Sovjetunionen 1941 inleddes ett nära samarbete mellan britterna och ryssarna. Båda parter förband sig att inte sluta separatfred, utan tillsammans besegra den gemensamma fienden. USA:s roll kan trots att landet formellt var neutralt fram till anfallet på Pearl Harbor sägas vara allierad eftersom de försåg de andra allierade med stora kvantiteter vapen, råvaror och livsförnödenheter. Strax efter nyår 1942 utformade amerikaner och britter den strategi som skulle besegra axelmakterna. Tyskland, som ansågs vara den farligaste motståndaren, skulle besegras först. Största resurserna skulle således läggas på att besegra Hitler innan alla resurser riktades mot Japan. En rad andra länder (vid sidan om de tre stora plus Kina) åtog sig nu att gå i krig mot axelmakterna. Det slutliga målet med kriget var axelmakternas villkorslösa kapitulation.

Sovjetunionen som redan innan USA:s inträde i kriget tagit emot omfattande hjälp från USA fick nu ännu mer hjälp från amerikanarna med både vapen och livsmedel. Visserligen var inte vapenbiståndet i närheten av de enorma volymer som den ryska industrin producerade från och med 1943 men den anses ändå ha bidragit starkt till den ryska krigsinsatsen. Av ännu större betydelse var de leveranser av råvaror, livsmedel, lastbilar och lokomotiv som amerikanarna sände.

Operation Overlord, Dagen-D, den 6 juni 1944 vid Omaha Beach.

Churchill besökte Stalin i Moskva sommaren 1942 för att förankra de västallierades strategi för att vinna kriget. Stalin var inte nöjd och krävde att en västfront skulle upprättas så fort som möjligt genom en invasion i Frankrike. Det var krav som han envist reste resten av 1942 och 1943. De västallierades svar var att de inte var redo för ett så stort företag än. Viss tillfredsställelse fick Stalin sommaren 1943 då amerikaner och britter invaderade Sicilien och södra Italien och därigenom skapade en europeisk sydfront. Sovjetunionens diktator var ändå inte nöjd då den stora majoriteten av den tyska krigsmakten fortfarande opererade i Sovjetunionen.

De tre stora bland de allierade – Roosevelt, Stalin och Churchill – möttes första gången i Irans huvudstad Teheran 28 november – 1 december i Teherankonferensen. Där fick Stalin löfte om att en västfront skulle upprättas i maj följande år Operation Overlord. Landstigning skulle ske även i Sydfrankrike och ryssarna skulle ungefär samtidigt inleda stora offensiver på Östfronten. Stalin blev också lovad att Sovjetunionens gräns efter kriget skulle flyttas längre västerut. Detta gick ut över Polen som i sin tur skulle kompenseras med att få tidigare tyska områden längre västerut. Relationen mellan Stalin och Churchill var spänd, däremot kom diktatorn bra överens med Roosevelt som Stalin hade stor respekt för. Stalin själv blev under kriget mycket populär i USA och kallades av amerikanarna för "Uncle Joe".

Något möte mellan de tre stora förekom inte under 1944. Däremot drogs under året planerna upp för den nya internationella fredsorganisation som efter kriget skulle ersätta Förenta nationerna. Världsbanken och Internationella valutafonden grundades också.

"De tre stora": Winston Churchill, Franklin D. Roosevelt och Josef Stalin vid Jaltakonferensen på Krimhalvön

Den 4–11 februari 1945 möttes Roosevelt, Stalin och Churchill igen i Jaltakonferensen. Tyskland var i praktiken besegrat och förhandlingarna gällde nu hur efterkrigstidens Europa skulle se ut. De enades om att Tyskland efter kriget tills vidare skulle delas i fyra ockupationszoner. Stalin krävde att det besegrade Tyskland skulle demilitariseras och betala ett enormt krigsskadestånd. Någon enighet nåddes inte här utan frågorna sköts på framtiden. De enades dock om att Sovjetunionen skulle gå med i kriget mot Japan 3 månader efter att Tyskland kapitulerat. Sovjetunionen lovade också att bli medlem i FN som grundades i San Francisco i slutet av april 1945.

Nästa stora möte var Potsdamkonferensen 17 juli – 2 augusti. Kriget i Europa var över men fortfarande hade inte Japan kapitulerat. Roosevelt hade avlidit och efterträtts av Harry S. Truman. Även Churchill var borta efter att ha förlorat parlamentsvalet. Ny brittisk premiärminister var labourledaren Attlee. Frågorna var densamma men någon enighet om en långsiktig lösning på Tysklandsfrågan kom inte, något fredsavtal blev det inte heller. De tre allierade enades dock om att rättegångar skulle hållas mot ledande nazistiska krigsförbrytare (Nürnbergprocessen). Motvilligt accepterade britter och amerikaner att Polens nya gränser skulle bli permanenta. Som avtalats redan i Jalta förklarade Sovjetunionen krig mot Japan 8 augusti, exakt 3 månader efter att Tyskland kapitulerat. Japan kapitulerade 15 augusti (kapitulationen undertecknades 2 september) efter att Hiroshima och Nagasaki förstörts av atombomber. Japan blev efter kapitulationen ockuperat av de allierade. Ett gemensamt allierat råd skulle styra landet men i praktiken var det USA och general Douglas MacArthur som styrde landet och Japan återfick sin självständighet först 1951. Även här hölls rättegångar mot de främsta krigsförbrytarna.

För USA:s del avslutades andra världskriget först klockan 12.30 (lokal tid) den 28 april 1952, i samband med att USA:s utrikesminister Dean Acheson överlämnade ratifikationsurkunderna till det japanska fredsfördraget, som då trädde i kraft. Därmed upphörde det formella krigstillståndet mellan USA och Japan.

De neutrala staternas situation

När kriget inleddes i början av september 1939 var bara fyra stater direkt inblandade i kriget, förutom Tyskland och Polen även Storbritannien och Frankrike. Merparten av världens stater förklarade sig vara neutrala, inklusive USA som efter första världskriget bedrivit en isolationistisk politik. Sovjetunionen var fram till sommaren 1941 neutralt mot västmakterna men angrep Polen (se Molotov-Ribbentroppakten) i slutet av september 1939 och senare på hösten Finland – finska vinterkriget. Gentemot Japan skulle Sovjetunionen förbli neutrala fram till början av augusti 1945.

Andra världskriget skulle visa sig orsaka mycket stora problem för de mindre länderna. Båda parter i kriget visade sig hysa obefintlig respekt för att mindre stater ville stå utanför kriget. Europeiska länder som Sverige, Finland, Norge, Jugoslavien, Nederländerna, Luxemburg, Belgien, Spanien, Portugal och Schweiz förklarade sig neutrala i krigets inledning. Samtliga stater utom Portugal, Spanien, Sverige och Schweiz blev indragna i kriget. Även de baltiska staterna blev indragna. I samtliga fall beroende på att nämnda länder blev angripna. I Sveriges fall kan landets roll under finska vinterkriget beskrivas som "icke krigförande". (se vidare Sverige under andra världskriget)

USA hade förklarat sig neutralt men gav trots detta som nämnts omfattande militärt bistånd till Storbritannien från och med 1940 och från hösten 1941 även till Sovjetunionen. President Franklin D Roosevelt ansåg att landet måste gå med i kriget men hade svårt att ändra det amerikanska folkets inställning till kriget. Först efter det japanska anfallet mot Pearl Harbor 7 december 1941 vände opinionen. Huruvida USA skulle engagera sig i både det asiatiska och europeiska kriget "löstes" 11 december då Tyskland och Italien förklarade krig mot USA.

Sovjetunionen var alltså neutralt i kriget även om man exporterade stora mängder olja, legeringsmetaller, gummi (importerat för ändamålet) och spannmål till Tyskland under krigets första två år. Västmakterna tog Stalins invasion av Polen, som var västs allierad, och Finland som en förtäckt allians med Hitler och planerade ett tag till och med att gå i krig med Sovjetunionen. Man umgicks med planer på att bomba Baku och skicka en armé till Skandinavien för att hjälpa Finland. Först efter att Tyskland invaderade Sovjetunionen 22 juni 1941 slöts en allians med britterna och efter USA:s inträde även med amerikanarna. De latinamerikanska staterna var från början neutrala men med några få undantag engagerade de sig så småningom i kriget på de allierades sida.

Spanien och Portugal förblev neutrala hela kriget. Det kan tyckas överraskande att de inte ställde upp för Tyskland då landets regimer ideologiskt stod mycket närmare Nazityskland än de västerländska demokratierna. I Spaniens fall kan det emellertid sannolikt förklaras av att landet var "utmattat" efter tre års blodigt inbördeskrig. I Portugals fall så var landet traditionellt allierat med Storbritannien och kom senare att stöda allierade ansträngningar genom att tillåta militärbaser på Azorerna.

Schweiz neutralitet var visserligen garanterad av alla stormakter men det torde knappast hindrat Hitler att invadera landet om han ansett det nödvändigt.

Turkiet förklarade sig neutralt och förblev så under nästan hela kriget.

Iran var i princip neutralt tills det blev ockuperat sensommaren 1941 av Sovjetunionen och Storbritannien som båda var intresserade av att säkra transportvägen över Kaukasus för att skicka Lend-lease till den förra. 1943 förklarade Iran krig mot Tyskland och gick därmed in i Andra världskriget på de allierades sida.

Gerillaaktiviteter

På många ställen bakom fronten och på alla sidor fanns beväpnade irreguljära enheter, gerilla eller partisaner. Till dem kopplas störningen av en ockupation av en segerrik armé men också många grymheter och brott mot krigets lagar.

På den allierade sidan finns många välkända exempel: Den aktiva motståndsrörelsen i Danmark var till exempel anledningen till att Danmark av de allierade våren 1945 erkändes som stridande part mot Nazityskland. I Norge utfördes ett lyckat attentat i Rjukan där tyskarna framställde tungt vatten för att kunna bygga atombomber.

De mest kända är Titos partisaner i Jugoslavien och partisanerna i Sovjetunionen. I båda fallen band de upp stora tyska truppstyrkor. Četnici var en annan motståndsrörelse som utgjordes av serbiska nationalister som dock periodvis krigade även mot Titos styrkor.

I Polen har partisanförband verkat under hela kriget. Warszawaupproret 1943 i Warszawas ghetto och Warszawaupproret 1944 fick båda en mycket blodig upplösning, det sista med att stora delar av staden lades i ruiner och upp till 200 000 civila dödsoffer.

I Frankrike fanns det olika motståndsrörelser, bland annat en kommunistisk, som dock alla samlades under gemensam ledning underställda det Fria Frankrike från 1943. Motståndsrörelsen i västländerna fick efterhand stöd på olika sätt från de allierade styrkorna.

Men även på andra sidan fanns motståndsrörelser även om de är mindre kända - som i Baltikum och Ukraina mot Sovjet eller i Tyskland (Werwolf) under de allierades ockupation.

Dessa aktiviteter bekämpades skoningslös på alla sidor, med avrättningar och hämnd på civilbefolkningen.

Civilbefolkningen

I alla stora internationella konflikter före andra världskriget hade antalet stupade soldater alltid varit större än antalet civila offer. I andra världskriget var förhållandet det motsatta och det är ett mönster som upprepats sedan dess, i alla konflikter, och har till och med förstärkts ytterligare. Av cirka 60 miljoner dödsoffer (möjligen så många som 70 miljoner) var "bara" cirka 19 miljoner stupade soldater (döda krigsfångar oräknade). Resten var civila. Massbombningar mot städer, tortyr, slavarbete, våldtäkter, svält, massavrättningar och ren utrotning orsakade ett ofattbart lidande för civilbefolkningen i de drabbade länderna.

1940–41 regnade bomberna ner över de engelska städerna under Blitzen och tiotusentals människor omkom. Från och med 1943 var förhållandet det omvända. Nu angrep allierat flyg tyska städer i en bomboffensiv utan motstycke, i slutet av kriget var samtliga tyska storstäder helt sönderbombade och hundratusentals civila hade dödats. Över Japan var situationen liknande. Terrorbombningarna mot de japanska städerna kulminerade först med atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki. "Little Boy" och "Fat man", bomberna som släpptes över Hiroshima och Nagasaki dödade tillsammans omedelbart 130 000–150 000 människor. Senare skulle hundratusentals människor avlida av brännskador och olika strålningsrelaterade skador och sjukdomar. Än idag så föds det barn med utvecklingsstörning/missbildningar på grund av atombomberna. (se vidare atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.)

Lik i koncentrationsläger, andra världskriget.

Medan de tyska ockupanterna var relativt återhållsamma i Västeuropa, inklusive Norden, förutom mot den som råkade vara jude, rom eller tillhörde motståndsrörelsen, så var förhållandet det rakt motsatta i Östeuropa. Förutom den totala utrotningen av Europas judar, romer och aktiva kommunister, planerade Hitler och hans hantlangare också en drastisk minskning av de slaviska befolkningsgrupperna i Östeuropa. I Polen och Sovjetunionen skulle den civila befolkningen (judar och romer oräknade) antingen förslavas, deporteras bortom Uralbergen eller masslikvideras. Medan Sovjetunionen var det land som hade de allra högsta totala dödstalen var Polen ännu hårdare drabbat i förhållande till folkmängden. Av cirka 35 miljoner invånare dog cirka 6 miljoner, nästan var sjätte invånare. Av dessa var cirka 3 miljoner judar, nästan 90 % av Polens judiska befolkning.

Hiroshima efter atombomben

Även i Ostasien och Stilla havet innebar kriget fruktansvärda umbäranden för civilbefolkningen. Någon motsvarighet till Hitlers "Endlösung" (förintelsen) fanns inte (åtminstone inte lika systematisk) men den japanska krigföringen var ändå oerhört brutal och tog föga hänsyn till Genèvekonventioner. Värst drabbades Kina där 10 miljoner civila föll offer för japansk terrorkrigföring, svält, med mera.

Tabell över antalet döda i respektive land

Andra världskriget är det blodigaste kriget i historien. Totalt beräknas kriget ha krävt 50–65 miljoner liv – att bedömningarna skiljer sig åt så pass mycket beror på att osäkerheten är stor över hur många civila kineser som dog. En del anser att det kan vara så många som 20 milj. De flesta beräkningarna idag anger antalet döda totalt till 56–60 miljoner. Andra världskriget var den första riktigt stora internationella konflikten där antalet civila dödsoffer var mycket större än antalet stupade soldater.

Tabellen nedan upptar de stater som hade de största förlusterna. När det gäller antalet stupade tyska soldater uppgår antalet till ca 5,3 miljoner om österrikare, och döda krigsfångar räknas in. Därtill tillkommer åtminstone 1 miljon frivilliga, tvångskommenderade med flera. Ett mindre antal civila amerikaner dog i kriget, de flesta vid attacken mot Pearl Harbor som leddes av Japan.

Land	Totalt antal dödsoffer	Militära dödsoffer
Sovjetunionen	28 100 000	14 000 000
Tyskland	4 600 000	4 000 000
Japan	2 700 000	2 120 000
Kina	20 000 000	3 800 000
Polen	5 600 000	240 000
Storbritannien	452 000	382 600
Italien	455 000	300 000
Jugoslavien	1 027 000	446 000
Frankrike	567 000	217 000
USA	418 000	416 000
Finland	97 000	95 000

• Cirka 6 000 000 judar – ingår i mycket stor utsträckning i ovanstående siffror.

• Anmärkning: Ovanstående siffror angående antalet döda tyskar inkluderar inte de civila som dödades eller dog när de flydde undan den framryckande Röda armén. Siffror varierar från 200 000 ända upp till 2 miljoner.

Frederna

Tyskland 1947, ockuperat, delat och annekterat

Decenniet som följde efter andra världskrigets slut slöts efterhand fred med de länder som krigat mot de allierade (undantaget Japan och Sovjetunionen).

I freden i Paris 1947 slöts fred med Italien, Finland, Ungern och Rumänien. De berörda länderna fick avträda landområden. Italien fick även avträda sina kolonier. Finland fick acceptera gränserna från freden efter Fortsättningskriget och förbjöds även att inneha vissa vapensystem, till exempel u-båtar.

Österrike återfick sin självständighet först 1955 med några inskränkningar. Landet måste lova att aldrig ingå i någon militärallians och att aldrig ansluta sig till Tyskland igen. Dessutom förbjöds Österrike att inneha vissa vapensystem.

Med Tyskland slöts däremot aldrig någon permanent fred. Först i och med kalla krigets slut, Sovjetunionens upplösning och Tysklands återförening inträdde kunde ett fredsfördrag undertecknas, i samband med vilket Tyskland formellt accepterade de Allierades annektering av den östra fjärdedelen av Tyskland. År 1949 hade USA modifierat krigstillståndet med Tyskland men avskaffade det ej då man ville bibehålla legala rättigheter att ha trupper i Tyskland. USA och flera andra länder avskaffade formellt krigstillståndet med Tyskland 1951 som substitut för ett formellt fredsfördrag, Sovjetunionen gjorde likaledes 1955.

Japan och de västallierade slöt fred 1951 och samtidigt återfick landet sin självständighet. Japan fick bland annat avträda Formosa till Chiang Kai-sheks nationalistregim på ön (som USA då betraktade som Kinas legitima regim). Ögrupperna Kurilerna och ön Sachalin fick Japan avträda till Sovjetunionen. Fortfarande har emellertid inget fredsfördrag undertecknats mellan Japan och Ryssland.

Krigets följder

Stalin, Truman och Churchill vid Potsdamkonferensen.

Tyska barn som deporterats från de delar av östra Tyskland som höll på att annekteras av Polen anländer in Västra Tyskland, augusti 1948.

Berlinmuren, en av kalla krigets symboler, revs 1989.

Andra världskriget började som ett europeiskt krig som utvidgades vartefter, och från och med december 1941 var det ett globalt krig i och med USA:s intåg i kriget. I krigets efterdyningar följde flera stora förändringar på den världspolitiska scenen. Före kriget hade Storbritannien med sitt jättelika kolonialimperium varit den ledande stormakten men trots att det tillhörde de ledande segrarmakterna hade kriget tärt hårt på dess resurser. Frankrike hade före kriget räknats som Europas ledande militärmakt men denna uppfattning hade tyskarna ändrat på redan i början av kriget.

Efter krigets slut framträdde istället två särklassiga supermakter, USA och Sovjetunionen. Den amerikanska industrin var oskadad och stod nu för halva världens BNP. Den nyvunna positionen som världens mäktigaste stat innebar att USA:s roll i världspolitiken blev helt annorlunda än innan. Sovjetunionen hade bara 20 år tidigare varit ett utfattigt jordbruksland men hade också till följd av kriget uppnått status som supermakt. Det förfogade över världens största armé och kontrollerade hela Östeuropa. Framgången hade dock skett till ett oerhört högt pris i mänskligt lidande.

Polen fick sitt territorium starkt reducerat med en folkomflyttning från de östra regionerna som togs över av Sovjetunionen till nya västra och norra områden som togs över från Tyskland, som följd, samtidigt som den tyska befolkningen fördrevs. De områden som förlorades av Polen till Sovjetunionen hade till stor del erövrats av Polen på 1920-talet under Polsk-sovjetiska kriget 1919-1921 och bebodes till övervägande del av ukrainare och vitryssar men även av upp till 4 miljoner polacker. Fram till 1950 hade 2,1 miljoner av dessa polacker bosatt sig i de före detta tyska områdena inom Tysklands 1937 års gränser, där upp till 10 miljoner tyskar hade bott innan deras fördrivning västerut under åren 1944 - 1950. Från Polsk sida anser man att de västallierade svek Polen genom att överlåta gränsdragningen till Stalin – Polenfrågan avhandlades bakom ryggen på den Polska regeringen och fick bara liten uppmärksamhet av USA och Storbritannien vid Teheran och Jalta – Sovjet fick fria händer och styrkeförhållandena vid kriget slut skulle bestämma gränserna för den sovjetiska kontrollen. Slutligen fastställdes landets nya gränser vid Potsdamkonferensen. På liknande sätt blev även de andra länderna i det blivande östblocket hanterade med ett antal folkrättsliga frågetecken då alla beslut togs utan att länderna ens tillfrågades. Tjeckoslovakien överläts till Hitler vid Münchenkonferensen och sedan efter kriget till Stalin. Den officiella avsikten hos de västallierade att låta demokratiska fria val avgöra de öst- och centraleuropeiska ländernas politiska framtid fullföljdes inte. Rättslig uppgörelse med nazisternas brott fick en klar punkt på efterkrigsagendan, både inom öst och västblocket, medan brott begångna av den sovjetiska makten och de östeuropeiska lydstaterna under lång tid var tabu, till exempel Katynmassakern, massdeporteringar till GULAG och terror av NKVD och dess underställda nationella säkerhetsstyrkor.

Tyskland förlorade cirka 25 % av sitt förkrigsterritorium, varifrån miljontals fördrevs, de flesta kvinnor och barn. Vid ett möte i Potsdam sommaren 1945 delade Förenta staterna, Frankrike, Storbritannien och Sovjetunionen upp Tyskland i ockupationszoner. Sovjetunionen överlämnade riksdelarna öster om Oder till Polen och lade självt beslag på området runt Königsberg. Riksdelen Ostmark blev åter Österrike som återupprättades som självständig stat 1955. Delvis som en konsekvens av Morgenthauplanen och delvis som en konsekvens av fransk önskan om ett svagt Tyskland genomfördes omfattande nedmontering av tung industri. Ruhrområdet ställdes under internationell kontroll, Elsass-Lothringen togs över av Frankrike och det kolrika Saarland bröts loss från Tyskland och gjordes till ett franskt protektorat. Visserligen hävdade de västallierade att den slutliga gränsdragningen skulle vänta tills ett fredsavtal kunde träffas med Tyskland men i praktiken fick man acceptera fait accompli i och med att 12–14 miljoner tyskar fördrevs från östra delen av Tyskland med omnejd. (antalet döda som en konsekvens av fördrivningen, möjligtvis den största etniska rensningen i modern historia, är svårt att uppskatta men anges vanligtvis till mellan 0,5 till 2 miljoner).

Storbritannien blev i efterhand något av en förlorare, trots att landet förklarat krig mot Nazityskland bara två dagar efter invasionen i Polen 1939 och tillsammans med USA och Sovjetunionen kunde diktera Tysklands kapitulationsvillkor vid krigets slut. De kommande decennierna avvecklades nästan hela kolonialväldet och eran som jordens mäktigaste stat var över. Över huvud taget bidrog kriget starkt till att samtliga stormakters kolonialvälden i Afrika och Asien efterhand avvecklades.

Den stora koalitionen mellan USA, Sovjetunionen och Storbritannien bröts snabbt efter kriget, då Nazityskland inte längre fanns som en gemensam fiende för Sovjetunionen och de västallierade. Inom några år hade det så kallade kalla kriget inletts och Europa delats politiskt, inklusive Tyskland: ett block nära allierade med USA och ett annat block med sovjetiska lydstater i Östeuropa. Det kalla kriget ledde till en våldsam kapprustning mellan de två supermakterna och gav upphov till mängder med andra konflikter globalt sett, som till exempel Koreakriget, Vietnamkriget och kriget i Afghanistan 1979-1989^{[källa behövs]}. Kalla kriget upphörde först med de europeiska kommunistregimernas fall i slutet av 1980-talet.

Viktiga inslag

• Nazityskland – Ekonomisk depression, judeförföljelser, upprustning
• Massakern vid Babij Jar
• Danmark under andra världskriget – tysk invasion
• Norge under andra världskriget – tysk invasion, Vidkun Quisling, kungen i London
• Katynmassakern
• Nanjing-massakern
• Maginotlinjen
• Operation Blå
• Operation Husky – Invasionen av Sicilien; upprättandet av en Europeisk sydfront
• Operation Seelöwe
• Operation Weserübung
• Blitzen
• Förintelsen
• Operation Overlord
• Pearl Harbor – USA går med i kriget
• Enigma – kryptering
• Manhattanprojektet
• Hiwi – kollaboratörer som hjälpte Nazityskland
• Trinitytestet – världens första kärnvapentest
• Motståndsrörelser under andra världskriget
• Operation Market Garden
• Warszawaupproret 1943 – det judiska upproret
• Warszawaupproret 1944
• Jaltakonferensen
• Kriget i luften – under kriget kom flygvapnet att ha stor betydelse
• Bombningarna av Tokyo 9-10 mars 1945
• Wisła-Oder-offensiven
• Slaget vid el-Alamein
• Slaget om Guadalcanal
• Slaget vid Iwo Jima
• Slaget vid Königsberg - Tysklands östra utpost i dåvarande Ostpreussen. Viktigt för Sovjet i slaget om Ostpreussen
• Slaget vid Kursk – av Tyskland också omnämnd Operation Zitadelle
• Slaget om Nordkalotten
• Slaget om Monte Cassino
• Slaget om Okinawa
• Slaget vid Rzjev 1942-1943 En av Röda armens segrar under kriget
• Slaget om Saipan
• Slaget vid Stalingrad
• Slaget vid Suomussalmi
• Enhet 731 – japanska krigsförbrytelser
• Lista över personer i andra världskriget
• Pansarvapnet under andra världskriget

Se även

• Första världskriget
• Röda armén
• Schutzstaffeln – ofta förkortat SS
• Teherankonferensen
• Jaltakonferensen
• Potsdamkonferensen
• Västfronten under andra världskriget
• Östfronten under andra världskriget
• Motståndsrörelser under andra världskriget
• Danmark under andra världskriget
• Frankrike under andra världskriget
• Italien under andra världskriget
• Japan under andra världskriget
• Norge under andra världskriget
• Polen under andra världskriget
• Sverige under andra världskriget
• Operation Foxley
• Tidsaxel över andra världskriget
• Andra världskriget i Europa

Litteratur

Se lista över litteratur om andra världskriget

Källor

• Händelser man minns – en krönika 1920–1969, fil dr Harald Schiller 1970
• Nationalencyklopedin, 2007
• Nyström H, Nyström Ö, Perspektiv på historien A; 2001

Externa länkar

Andra världskriget-portalen

• Andra världskriget så man förstår av Christer Bergström
• Tomas Andersson Odén, Massmedia under mellankrigstiden och andra världskriget, 14:e nordiska konferensen för medie- och kommunikationsforskning
• Stort arbete om andra världskriget på Krigsforum
• www.worldwar-2.net – En stor samling av resurser med bland annat dag för dag information för alla fronter (engelska)