Trefassystem

Från Wikipedia
(Omdirigerad från 3-fas)
Hoppa till: navigering, sök
3-fasspänningar. Faserna är inbördes förskjutna 120 grader. Notera att summan av spänningarna i varje punkt är = 0. De tre faserna betecknas ofta med L1, L2 och L3.
Generering av trefasspänningar
De grundläggande 3-faskopplingarna. Vid D-koppling finns endast huvudspänningar tillgängliga

Trefassystem är ett system av tre sinusformade växelspänningar med samma amplitud och som är inbördes fasförskjutna med 120 grader (360°/3 = 120°).

I Sverige kan man på förbrukarsidan i det allmänna nätet mäta 400 volt mellan faserna (huvudspänning) och 230 volt mellan fas och neutralledare (fasspänning).

Historik[redigera | redigera wikitext]

Den ryskfödde ingenjören Michail Dolivo-Dobrovolskij skall ha arbetat med tre fasförskjutna växelströmmar redan 1888 och året senare tillverkat en trefasig induktionsmotor. 1959 fastslogs att Dolivo-Dobrovolskij var trefassystemets uppfinnare[1]. Uppfinnaren Jonas Wenström fick svenskt patent år 1890 på trefassystemet[2].

Nikola Tesla var dock den som beskrev funktionen med roterande magnetfält redan 1882, samma år som han konstruerade den första kommutatorlösa växelströmsmotorn. Tesla fick sina amerikanska patent på bland annat en- och flerfasiga system 1888 och det fanns då flera distributionsnät uppbyggda i New York.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Trefassystemet används mestadels till elmotorer och då i första hand inom industrin. För till exempel en asynkronmotor bildar statorlindningarna genom de 120 grader förskjutna fasspänningarna ett roterande magnetfält vilket orsakar rotorns rotation.

Man kan dela upp faserna i ett trefassystem och få ut tvåfassystem eller enfassystem där det senare är det för hushållen vanliga systemet. I hushållen kan dock trefasanslutningar förekomma för bland annat spisar, bastuugnar och tvättmaskiner.

Ett vanligt förekommande kontaktdon för trefas i hushåll är Perilex.

Grundläggande kopplingar[redigera | redigera wikitext]

En fördel med trefassystem är att de tre strängarna i en spänningskälla eller de tre lindningarna i en belastning kan förbindas med varandra så att antalet ledare reduceras. Det finns två grundläggande slag av trefaskopplingar: Y-koppling och D-koppling.

Y-koppling[redigera | redigera wikitext]

Tre av ledarnas eller lindningarnas sex uttagsändar är förbundna till en så kallad neutralpunkt (nollpunkt enligt äldre benämning).

Enligt Kirchhoffs första lag är summan av strömmarna i en grenpunkt noll. Neutralpunkten i ett trefassystem är ett exempel på en sådan grenpunkt. Från neutralpunkten går det att ta ut en fjärde ledare, den så kallade neutralledaren (nolledare enligt äldre benämning). Neutralledaren har ett antal viktiga uppgifter, bland annat att begränsa risken för fara vid ett fel. Neutralledaren gör det också möjligt att ansluta belastningar enfasigt i ett trefassystem. Y-koppling kallas även stjärnkoppling.

D-koppling[redigera | redigera wikitext]

Vid D-koppling är ledarnas eller lindningarnas alla sex uttagsändar förbundna enligt bilden till höger. Som förbindningssätt för en spänningskälla är D-kopplingen den mest använda för högspänningar då en fjärde ledare inte behövs i systemet. För större belastningar är kopplingssättet vanligt även vid lågspänning eftersom för samma ström i en belastningssträng används huvudspänning i stället för fasspänning.

D-koppling kallas även triangelkoppling eller deltakoppling (Δ-koppling).

Linjeströmmar och fasströmmar[redigera | redigera wikitext]

Strömmar i ett trefassysytem

Om vi utgår från en D-koppling enligt figuren till höger, så kallas \ I_1, I_2, I_3 för linjeströmmar och \ I_{12}, I_{23}, I_{31} kallas fasströmmar.

Sambanden mellan strömmarna är

\ I_1 = I_{12} - I_{31}
\ I_2 = I_{23} - I_{12}
\ I_3 = I_{31} - I_{23}

Summeras ekvationerna erhålls

\ I_1 + I_2 + I_3 = 0

Detta samband gäller alltid för treledarsystem oavsett belastningens symmetri. För en Y-koppling är linjeströmmarna desamma som fasströmmarna.

Om inget annat anges är det linjeströmmen som avses när man talar om trefasström.

Huvudspänning och fasspänning[redigera | redigera wikitext]

Samband mellan effektivvärden för huvudspänning och fasspänning

Av figuren till höger framgår att sambandet mellan effektivvärden för huvudspänning och fasspänning kan skrivas

\ U_h = \sqrt{3}\cdot U_f

vilket gäller under förutsättning att lasten är symmetrisk.

Effekt i trefassystem[redigera | redigera wikitext]

Den skenbara effekten S är sammansatt av den aktiva effeken P och den reaktiva effekten Q
Trefaseffekt. Summan av effekterna från de tre faserna är konstant
Transformator för trefas. Varje fas har ett eget par av lindningar

I system med växelspänning förekommer skenbar effekt vilken har enheten voltampere (VA). Den är sammansatt av aktiv- och reaktiv effekt enligt visardiagrammet till höger.

För ett symmetriskt belastat trefassystem (alla faserna har samma last) beräknas den skenbara effekten som

S=3\cdot U_f\cdot I_l = \sqrt{3} \cdot U_h \cdot I_l = \sqrt{P^2 + Q^2}

där

\ U_h = Huvudspänningens effektivvärde (V)
\ U_f = Fasspänningens effektivvärde (V)
\ I_l = Linjeströmmens effektivvärde (A)
\ I_f = Fasströmmens effektivvärde (A)
\ P = Aktiv effekt (W)
\ Q = Reaktiv effekt (var)

Den aktiva respektive reaktiva effekten beräknas som

P=\sqrt{3} \cdot U_h \cdot I_l \cdot \cos \varphi
Q=\sqrt{3} \cdot U_h \cdot I_l \cdot \sin \varphi

där

\varphi = fasskillnaden mellan ström och spänning

Den sammanlagda effekten från de tre faserna i ett trefassystem är konstant (vid symmetrisk belastning av de tre faserna) vilket innebär att när effekt dras från ett trefassystem fås alltid samma totala effektuttag, oberoende av var i en period spänningar och strömmar befinner sig vid tillfället. Detta gör att elmotorer får en jämnare gång.

Olika belastning av faserna[redigera | redigera wikitext]

I det allmänna fallet har inte alla tre faserna samma belastning. Trefasiga elektriska kraftsystem är dock i allmänhet så utnyttjade och uppbyggda att matningsspänningarna i olika belastningspunkter håller sig tämligen konstanta under normala driftsförhållanden. Förklaringen är bland annat att spänningsreglering äger rum. Näten är även utan spänningsstyrning ganska styva vilket innebär att de har små inre spänningsförluster fram till belastningspunkterna. Man kan därför anse att matningsspänningarna i de olika belastningspunkterna bildar en symmetrisk styv (konstant) trefasspänning. Däremot är det vanligt att anslutna belastningar inte är symmetriska varvid vi talar om snedbelastning.

Transformationerna Y till Δ och Δ till Y[redigera | redigera wikitext]

Omvandlingarna används för att åstadkomma ekvivalens för nätverk med tre terminaler. För ekvivalens, måste impedansen mellan två terminaler vara densamma för båda nätverken.

Transformation från Δ-last till Y-last för en trefaskrets[redigera | redigera wikitext]

Δ-last till Y-last
\begin{align}
  Z_1 &= \frac{Z_b Z_c}{Z_a + Z_b + Z_c} \\
  Z_2 &= \frac{Z_a Z_c}{Z_a + Z_b + Z_c} \\
  Z_3 &= \frac{Z_a Z_b}{Z_a + Z_b + Z_c}
\end{align}

Ekvationerna gäller för både komplexa och reella impedanser.

Transformation från Y-last till Δ-last för en trefaskrets[redigera | redigera wikitext]

Y-last till Δ-last
\begin{align}
  Z_a &= \frac{Z_1 Z_2 + Z_2 Z_3 + Z_3 Z_1}{Z_1} \\
  Z_b &= \frac{Z_1 Z_2 + Z_2 Z_3 + Z_3 Z_1}{Z_2} \\
  Z_c &= \frac{Z_1 Z_2 + Z_2 Z_3 + Z_3 Z_1}{Z_3}
\end{align}

Ekvationerna gäller för både komplexa och reella impedanser.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Trefas växelström”. Tekniska Museet. http://www.tekniskamuseet.se/elkraft/snilleblixtar/trefas.htm. Läst 2007-04-16. 
  2. ^ Bergström och Nordlund, Lars. Ellära- Kretsteknik och fältteori. Naturaläromedel. sid. 283. ISBN 91-7536-330-5 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]