68-vänstern

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Protester i Mexico City 1968
Protester i Helsingfors mot Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien 1968

68-vänstern, eller 70-talsvänstern, utgjordes av den politiska vänstervåg som sköljde över stora delar av västvärlden åren kring 1970, med 1968 som symbolår.

Många inom vänstervågen var unga studenter, författare eller intellektuella eller på annat sätt knutna till den akademiska världen. Detta kan jämföras med protester tidigare under 1900-talet, då det främst var fabriks- och verkstadsarbetare som var ute och demonstrerade. Inom studentrevolten sågs ofta det egna handlandet som en del av en mycket större internationell samtidig kamp med gerillakamper, bondeuppror, strejker och demokratiska politiska massrörelser, oavsett om dessa i sin tur ville förknippas med vänsterrörelser eller inte. Vanligt var bland annat att man demonstrerade mot USA:s krigföring i Indokina.

Runt 1976 började vänstervågen, liksom gröna vågen, att ebba ut.[1] och andra halvan av 1970-talet ledde andra politiska strömningar till en högervåg.

68-vänstern i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Det var egentligen den andra stora vänstervågen i modern politisk historia: I Sverige sågs under rösträttsstridernas tid åren kring 1900 både liberaler och socialdemokrater som vänsterpartier. Under den "nya vänsterns" tid under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet uppstod en rad nya revolutionära vänsterpartier, många av dem genom utbrytningar från redan existerande partier. I Sverige fick många av dem beteckningen "bokstavsvänster", eftersom partinamnet ofta bestod av några bokstäver vid förkortning.

De händelser i omvärlden som framförallt förstärkte vänsterströmningarna mot slutet av 1960-talet var vietnamkriget, kulturrevolutionen i Kina och avkoloniseringsprocessen i alla de tidigare europeiska kolonier som blev självständiga från slutet av 1940-talet och framåt. Viktig var även den stadiga ekonomiska tillväxten under "rekordåren" 1948–1973, när ekonomin i västvärlden kraftigt växte, vilket gav upphov till sociala spänningar och problem kring fördelningen av det nya välståndet. Men det rörde sig inte enbart om en modernisering utan också om en kamp för frihet och rättvisa, något som var särskilt tydligt i majrevolten i Paris, där historiens första vilda generalstrejk genomfördes. Kvinnorörelsen fick ett förnyat uppsving under denna tid, och miljörörelsen växte sig stark.

I maj 1968 tvingade demonstranter den planerade Davis Cup-matchen i tennis mellan Sverige och Rhodesia att flytta från Båstad till Bandol på den franska Rivieran. Kårhusockupationen i Stockholm, där Sveriges dåvarande utbildningsminister Olof Palme försökte diskutera universitetsreformen UKAS med studenterna, främst företrädda av Anders Carlberg, avslutades efter tre dagar. Man gjorde under denna bland annat ett misslyckat försök att ockupera Operan. Utöver detta skedde inte mycket i Sverige som kunde jämföras med vad som samtidigt skedde i Paris och Prag, men den svenska opinionen påverkades knappt av de inhemska tilldragelserna.[2] Sovjetunionens krossande av Pragvåren i augusti 1968 fick till följd att Vänsterpartiet kommunisterna gjorde sitt sämsta val genom tiderna, med bara 3,0 procent i riksdagsvalet 1968. Den internationella aktivistiska studentrörelsen SDS var också verksam på de svenska universiteten. [3] Under åren 1967, 1968 och 1969 brändes studentmössor som varandes en symbol för klassamhället offentligt i Lund. [4] De nya antiauktoritära och direktdemokratiska sociala rörelser som efterträdde den traditionella folkrörelsen i Sverige uppstod vid denna tid. [5] [6]

Det etablerade samhället, inklusive de etablerade vänsterpartierna, såg med skepsis på den nya vänstern. Det fanns också en uppdelning mellan denna politiska del av vänstervågen och den sociala delen – hippierörelsen och i Sverige även den progressiva musikrörelsen, Provie och anarkisterna. De partibildande marxisterna var mindre intresserade av ett sådant samarbete, och sekteristisk småaktighet var inte ovanlig. En del av de nya vänstergrupperna hade bara ett fåtal medlemmar, medan den största organisationen, DFFG, hade hundratals lokalavdelningar över hela landet och kunde samla tiotusentals aktiva på Vietnamdemonstrationerna.

I Sverige var dock vänsteruppsvinget i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet inte enbart en rörelse vid universitet och gymnasier. En viktig impuls kom från LKAB-konflikten 1969–1970, vilken följdes av en strejkvåg bland LO-grupper som kulminerade med skogsarbetarstrejken 1975.

De ideologiska strömningar som var starkast var maoismen, trotskismen och till viss del eurokommunismen och den så kallade Nya vänstern. Protester mot Sovjetunionens intåg i Tjeckoslovakien 1968 var en av utgångspunkterna för 68-vänstern och avståndstagandet från sovjetkommunismen var ett framträdande drag, även om det också inom andra delar av vänstervågen fanns en mer försonlig syn på den. Vid VM i ishockey 1969 i Stockholm fanns protesterande på läktaren som av politiska skäl hejade på Tjeckoslovakien i matcherna mot Sovjetunionen. Tjeckoslovakien vann båda VM-matcherna mot Sovjetunionen, men Sovjetunionen vann ändå VM-serien (slutspel i utslagsform tillämpades inte vid denna tid).

Betydelsefulla händelser[redigera | redigera wikitext]

Mode och livsstil[redigera | redigera wikitext]

Ett avståndstagande från så kallad "borgerlig livsstil" blev en del av 68-vänsterns signum, och alla gamla traditioner och stilideal i samhället skulle avskaffas på alla områden.

Långt hår, skägg, och det man såg som arbetarklassens kläder, till exempel murarskjortor och näbbstövlar, blev ett mode bland de vänsterengagerade. Palestinasjalen blev en symbol för sympati med förtryckta folk. I modebranschen blev det då nystartade designföretaget Mah-Jong stilbildande.

Billigt rödvin blev en populär dryck vid vänsterns fester, vilket gav rörelsen öknamnet "rödvinsvänster", ofta bordlösa tillställningar med korsade ben på golvet under långa diskussioner om marxistisk ideologi. Man ville leva i sexuell frihet, och olika typer av storfamiljer och bostadskollektiv blev ett ideal. Många i vänsterrörelsen blev också engagerade i Gröna vågen. Många uttalade sin beundran för Che Guevara. Boken Maos lilla röda lästes ofta.

Musikaliskt lyssnade man gärna på tidiga Bob Dylan, Joan Baez och andra protestsångare från USA med engagemang i freds- och medborgarrättsrörelsen. Under denna tid uppstod också den svenska proggen med samhälls- och kapitalismkritiska texter. Nationalteatern, Hoola Bandoola Band, Peps Persson, Arbete & Fritid är några exempel. Företeelser som ABBA, dansband och Melodifestivalen ("schlager") föraktades, då de betraktades som kommersiella. Ronny Åströms Klibbiga toner från Den ensamma människan 1976, illustrerar inställningen.

Magnus Uggla har i låten Hand i hand från albumet Välkommen till folkhemmet 1983 beskrivit stereotypen av 68-vänstern.

Organisationer inom den svenska 68-vänstern[redigera | redigera wikitext]

Framträdande personer inom den svenska 68-vänstern[redigera | redigera wikitext]

Jan Myrdal, 2007.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ 20:e århundrades När Var Hur, Bernt Himmelstedt, Forum, 1999
  2. ^ Hägg (2005), s. 250-251
  3. ^ Johansson, Sven-Olof: Året var 1968. Stockholms Universitet, Stockholm 1997.
  4. ^ Salomon/Blomqvist(red):’’Det röda Lund’’. Universitetshistoriska Sällskapet, Lund 1998. Sid. 35.
  5. ^ Östberg, Kjell: ’’1968 när allt var i rörelse’’. Prisma 2002. Sid. 9ff, sid. 61-143.
  6. ^ Jmf: Lindorm, PE(red): ’’Panorama 68’’. AB 1968, s. 121-127.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Per Ahlmark, Vänstern och tyranniet, Det galna kvartsseklet, Timbro 1994.
  • Arvidsson, Håkan: Vi som visste allt : minnesbilder från 1960-talets vänsterrörelse. Atlantis 2008.
  • Lundberg, Svante, Månsson, Sven-Axel, Welander, Hans: Demonstranter. En sociologisk studie. Pan 1970.
  • Utanför systemet. Vänstern i Sverige 1968-78. En antologi. Stockholm 1978.
  • Lundberg, Svante: 68:or En politisk generation. Symposion 1993.
  • Östberg, Kjell: 1968 när allt var i rörelse. Prisma 2002.