AIM-9 Sidewinder

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
AIM-9 Sidewinder
Aim-9l.jpg
AIM-9L Sidewinder
Typ jaktrobot
Ursprungsland  USA
Servicehistoria
Brukstid 1956-idag
Produktionshistoria
Produktionsperiod 1953
Antal tillverkade 110 000
Varianter Se varianter
Specifikationer
Längd 2,85 m
Vikt 91 kg
Spännvidd 630 mm
Diameter 127 mm
Stridsspetsvikt 9,4 kg
Målsökare Infraröd målsökare
Prestanda
Maxhastighet Mach 2,5

AIM-9 Sidewinder är en värmesökande jaktrobot med kort räckvidd av amerikanskt ursprung. Roboten har fått namnet Sidewinder efter en amerikansk skallerorm (sidvindare, Crotalus cerastes) som använder värmesyn för att hitta sina byten. Roboten togs i tjänst av US Navy i mitten av 1950-talet och varianter av den finns fortfarande i tjänst. USA:s flygvapen ersatte sin värmesökande jaktrobot AIM-4 Falcon med Sidewinder efter dåliga erfarenheter med Falcon under Vietnamkriget.

AIM-9 Sidewinder har en infraröd målsökare som styrs mot värmekällor. Det betyder att det krävs bra väder samt att den i princip bara kan användas mot ett fientligt plans baksektor. När det anfallande flygplanet nått ett gynnsamt läge för anfall aktiverar piloten robotens målsökare, och när roboten har låst på målet hörs en ton i pilotens hörlurar och roboten kan avfyras. Det fientliga planet kan för att undgå att träffas göra kraftiga undanmanövrar eller använda motmedel i form av värmefacklor. Skjutavstånden varierar med höjden; högre höjd innebär mindre luftmotstånd. På hög höjd är skjutavståndet cirka 3 000 meter. AIM-9 Sidewinder flyger med överljudsfart och betraktas som en korthållsrobot.

AIM står för Air Intercept Missile, "luftgenomskjutarrobot".

Sovjetisk kopia[redigera | redigera wikitext]

I samband med den andra krisen i Taiwansundet 1958 exporterade USA AIM-9B till Taiwan. Taiwans flygvapen förfogade F-86 Sabre som var tydligt underlägsna Folkrepubliken Kinas MiG-17. För att snabbt förstärka Taiwans flygvapen så överförde USA ett par dussin av den helt nya AIM-9B tillsammans med personal som kunde modifiera flygplanen så att dessa kunde bära robotarna. Den 24 september 1958 fick robotarna sitt elddop och en första MiG-17 sköts ner. Den 28 september träffades en kinesisk MiG-17 av en Sidewinder som inte exploderade, det kinesiska flygplanet landade senare med den oexploderade roboten i flygkroppen. Utifrån denna robot som överlämnades till Sovjetunionen, kopierades den som Vympel K-13.[1]

Varianter[redigera | redigera wikitext]

  • AIM-9A prototyp
  • AIM-9B den första produktionsvarianten som började användas 1956. Målsökaren bestod av en okyld blysulfid sensor bakom en glasnoskon. Detta gjorde att målsökaren var okänslig för mål svalare än utblåset på en jetmotor vilket begränsade roboten till att användas mot ett fientligt plans baksektor. Roboten var från börja tänkt att användas mot bombplan som endast manövrerade måttligt, vilket gjorde användningen mot i luftstrid mot MiG-17 på låg höjd något av en utmaning. Trots begränsningar som en maximal lastfaktor på 2g vid avskjutning och en målsökare som gärna låste på solen, uppnådde den resultat i form av 28 nedskjutningar mot 175 avfyrade robotar mellan 1965 och 1968.[2]
  • AIM-9C variant utvecklad för flottans F-8 Crusader med en Semiaktiv radarmålsökare. Endast tillverkad i cirka 1000 exemplar av Motorola mellan 1965 och 1967, var av många senare byggdes om till antiradarroboten AGM-122 Sidearm.[2]
  • AIM-9D var ett svar på de begränsningar i prestanda som AIM-9B som US Navy tidigt såg och kom att bli den första i flottans gren av Sidewinder-familjen. Största skillnaden var kvävgaskylning av blysulfid sökaren vilket ökade känsligheten. Svepfrekvensen hos sökaren ökades från 70 Hz till 125 Hz och materialet i noskonen byttes från glas till magnesiumfluorid, vilket hade betydligt högre genomsläpplighet för långvågig IR-strålning. Nosen fick även en mer aerodynamisk elliptisk profil. Kylningen av målsökaren tillhanda hölls med hjälp av en sex liters kvävgasflaska i robotlavetten LAU-7. Produktionen startade i slutet av 1950-talet och cirka 1000 robotar byggdes av Ford Aerospace.[2]
  • AIM-9E var US Air Force svar på bristerna hos AIM-9B men på grund av att man var involverad i flera robotprojekt samtidigt så dröjde förbättringarna av Sidewinder längre än hos flottan. Målsökaren förbättrades med hjälp av ett Peltierelement som kylde blysulfid sökaren. Nosen fick en konisk profil och gjordes i magnesiumfluorid. Canardvingarna fick en dubbeldelta form med rektangulära spetsar. I övrigt behölls stridsspetsen och raketmotorn. Totalt 5000 byggdes om från AIM-9B.[2]
  • AIM-9G var en vidare utveckling av AIM-9D för flottan. Den gav möjlighet att peka målsökaren i riktning mot målet innan avskjutning utan att behöva peka hela roboten samt flygplanet som bar den.[2]
  • AIM-9H var i stort sett en AIM-9G men med elektroniken uppbyggd med halvledare i stället för radiorör vilket dramatiskt ökade tillförlitligheten. Detta då tidigare versioner hade haft problem vid upprepade hangarfartygs landningar. Mer än 3000 byggda.[2]
  • AIM-9J var en förbättring av AIM-9E för flygvapnet med delar av elektroniken uppbyggd med halvledare och kraftigare styrservon. Totalt 6700 byggdes om från AIM-9B[2]
AIM-9L
  • AIM-9L var den första Sidewindern som inte var begränsad till att endast kunna skjutas mot mål bakifrån. Lärdomarna från Vietnamkriget och Oktoberkriget var att de tidigare Sidewinder varianterna fungerade dåligt vid strider på låghöjd på grund av bakgrunds värmestrålningen från marken och mål som manövrerade kraftigt. Roboten är i stort sett en AIM-9H med ny målsökare och nytt zonrör. Målsökaren har en indium-antimon (InSb) detektor med högre känslighet som kyls med argongas från en behållare i roboten. Denna högre känsligheten gjorde det möjligt att låsa på mål från alla vinklar. Den tidigare passiva zonröret som hade reagerat på värmen från utblåset från målets jetmotor ersattes med ett laserzonrör.[2]
  • AIM-9M är en förbättring av AIM-9L med en motor som avger mindre rökspår och en sökare som är mer motståndskraftig mot störning. Den började tillverkades 1982[2]
  • AIM-9N en mindre förbättring av AIM-9J som började tillverkas 1973 av Ford Aerospace, totalt tillverkades närmare 7000 exemplar.[2]
  • AIM-9P export version av AIM-9J/N[2]
  • AIM-9R började utvecklas 1987 åt flottan, den hade en bildalstrande Focal Plane Array målsökare. På grund av tekniska problem som begränsade sökare till användning dagtid gjorde att projektet skrotades.[2]
  • AIM-9X är den senaste versionen av Sidewinder-familjen som togs i tjänst i november 2003. Den började utvecklas efter att utvecklings arbetet på det europeiska alternativet AIM-132 ASRAAM hade stannat och inför hotet från Sovjets nya korthållsrobot Vympel R-73. Den har en bildalstrande Focal Plane Array målsökare, vektorstyrning samt roder i fenorna längst bak istället för de främre canarderna.[2]

Användning i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I svenska försvaret förekommer tre varianter av AIM-9 Sidewinder.

Varianter[redigera | redigera wikitext]

  • RB 24B är den första produktions varianten AIM-9B och började tillföras det svenska flygvapnet 1960[3]
  • RB 24J är i stort sett exportvarianten AIM-9P-3 och började tillföras det svenska flygvapnet 1977. Skillnaden mellan AIM-9P-3 och RB 24J var ett laserzonrör utvecklat i Sverige.
  • RB 74 är den betydligt mer kapabla AIM-9L som började tillföras det svenska flygvapnet 1986

Flygplanstyper i svenska flygvapnet som använder Sidewinder[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Vidareutvecklade vapen[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”AA-2 ATOLL”. Federation of American Scientists. http://www.fas.org/man/dod-101/sys/missile/row/aa-2.htm. Läst 25 mars 2013. 
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m] Kopp, Carlo. ”The Sidewinder Story”. Australian Aviation. http://www.ausairpower.net/TE-Sidewinder-94.html. Läst 28 mars 2013. 
  3. ^ Hawée, Göran. ”Jaktrobot Sidewinder”. Arboga Elektronikhistoriska förening. http://www.aef.se/Flygvapnet/Notiser/Sidewinder.htm. Läst 26 mars 2013.