Apollo-Sojuz-testprojektet

Från Wikipedia
(Omdirigerad från ASTP)
Hoppa till: navigering, sök
Apollo-Sojuz
Apollo-Sojuz-emblemSojuz-Apollo-emblem
Data för Sojuz
Namn: Sojuz 19
Anropssignal Союз (Sojuz - "union")
Besättning: Aleksej Leonov (2)

Valerij N. Kubasov (2)

Start: 15 juli 1975
12:20:00 UTC
Bajkonur
Apogeum: 231 km
Perigeum: 218 km
Period: 88,92 min
Banlutning: 51,76°
Landning: 21 juli 1975
10:50:00 UTC
57°N 67°Ö / 57°N 67°Ö / 57; 67 (Sojuz landning 21 juli 1975)
Färdens tid: 5 dagar, 22 timmar, 30 minuter, 54 sekunder
Varv: 96 st
Sträcka: ~3 900 000 km
Massa: Sojuz 6790 kg
Data för Apollo
Namn: Apollo[1]
Anropssignal: Apollo
Besättning: Thomas P. Stafford (4)

Vance D. Brand (1)
Donald K. Slayton (1)

Start: 15 juli 1975
19:50:00 UTC
Kennedy Space Center
LC-39B
Apogeum: 231 km
Perigeum: 217 km
Period: 88,91 min
Banlutning: 51,75°
Landning: 24 juli, 1975
21:18:00 UTC
21°52′N 162°45′V / 21.867°N 162.750°V / 21.867; -162.750 (Apollos landning 24 juli 1975)
Färdens tid: 9 dagar, 1 time, 28 minuter, 24 sekunder
Varv: 148 st
Sträcka: ~5 990 000 km
Massa: CSM 14 768 kg
DM 2012 kg

Apollo-Sojuz-testprojektet (ASTP) var den första dockningen mellan två rymdfarkoster från de båda supermakterna Sovjetunionen och USA. I pressen kallades detta för Handslaget i rymden och Toppmötet.

Bakgrunden[redigera | redigera wikitext]

Sedan 1957 hade då båda supermakterna kastats in i en rymdkapplöpning om vem som var först med att genomföra olika saker i rymden. Sovjetunionen var först med den första artificiella satelliten i rymden 4 oktober 1957, första varelsen i rymden 3 november 1957, första träffen på Månen 12 september 1959 första människan i rymden 12 april 1961, första rymdpromenaden 18 mars 1965 medan USA var först med vetenskaplig rymdsond 31 januari 1958, första kommunikationssatelliten 10 juli 1962, första vädersatelliten 1 april 1960 och som kulminerade med första månlandningen 20 juli 1969.

Tidigare samarbeten[redigera | redigera wikitext]

Det första samarbetet i rymden mellan de båda supermakterna kom i juni 1962. Trots sina ambitioner av de båda supermakternas rymdfartsansvariga så var det blygsamt med samarbeten på 1960-talet. När de båda länderna hade kommit så långt i sina rymdprogram som tredje generationens rymdfarkoster Apollo och Sojuz hade man fortfarande inte kommit någonstans med samarbetet inom den bemannade rymdfarten.

Första steget[redigera | redigera wikitext]

Genom förbättrade relationer mellan de båda supermakterna och utökade samarbeten inom andra områden inom rymdfarten startade ett samarbete under 1969 angående bemannade rymdfarkoster. Man ville få fram ett dockningssystem som var fullt kompatibelt så att de båda nationernas rymdfarkoster skulle kunna docka med varandra.

Nästa steg[redigera | redigera wikitext]

De båda länderna tillsatte gemensamma arbetsgrupper som såg över de olika ländernas system för dockning och framdrivning i rymden. I oktober 1970 enades man om att låta dessa grupper arbeta fram lösningar på de problem som rådde för att kunna docka i rymden mellan deras olika farkoster.

ASTP tar sin form[redigera | redigera wikitext]

Under toppmötet mellan de båda supermakternas ledare i maj 1972 skrev man avtal om att genomföra en dockning i rymden. Dockning skulle ske under 1975. Konstantin Busjujev blev utsedd till teknisk ansvarig i Sovjetunionen och Glynn Lunney blev USA:s dito.

Generalrepetition[redigera | redigera wikitext]

Som ett genrep flög ryssarna Sojuz 16-missionen 2 till 8 december 1974. Anatolij Filiptjenko och Nikolaj Rukavisjnikov prövade en atmosfär med lägre tryck och högre syreinnehåll än vanligt (40 %). Apollo-farkosterna hade en 100 % syre-atmosfär, och ett lägre tryck än Sojuz-farkosterna (en tredjedel av det normala lufttrycket)[2]. En docking module (anpassning och luftsluss) på ASTP gjorde det möjligt att besöka den andra farkosten, men det krävde en prebreathing time för att undgå dykarsjuka. Denna tid kunde sättas ned om atmosfärerna var mera lika.

Rymdfararna[redigera | redigera wikitext]

Thomas P. Stafford, Vance D. Brand och Donald Slayton åkte upp med Apollo-farkosten, som för övrigt felaktigt brukar benämnas Apollo 18. Aleksej Leonov och Valerij N. Kubasov åkte upp med Sojuz 19-farkosten. Eftersom Apollos raketkraft var överdimensionerad till flygningar i låga omloppsbanor, valdes en banlutning på 51° - idealisk för uppskjutningar från Bajkonur-kosmodromen, men energislukande från Cape Canaveral.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Även om Apollo-uppdraget inte hade något officiellt uppdragsnummer säger man oftast Apollo 18.
  2. ^ Apollo-Soyuz Command Module California Science Center
Besättningen under ASTP
Konstnärlig återgivning av dockningen
Kosmonauten Alexej Leonov