Kloster

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Abbedi)
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med Konvent (kloster).
För andra betydelser, se Kloster (olika betydelser).
Portal:Buddhism

Buddhismen

Buddha
Nirvana
Kanoniska skrifter
Theravada
Mahayana
Tibetansk buddhism
Buddhistiska riktningar
Karma
De fyra sanningarna
Åttafaldiga vägen
Zen
Bodhisattvor
Tempel
Personligheter
Portal:Buddhism
Denna artikel är en del i Wikipedias serie om

Church of the Nativity, Bethlehem, Israel 04155u original.jpg
Födelsekyrkan i Betlehem, Palestina.

 
Jesus Kristus
Jesu liv enligt Nya testamentet  · Korsfästelsen  · Uppståndelsen  · Påsk
Bibeln och bakgrund
Gamla testamentet  · Nya testamentet  · Evangelium  · Kanon  · Kyrkan  · Apostlarna
Guds rike · Tidsaxel · Paulus · Petrus
Teologi
Gud: (Fadern  · Sonen  · Helige Ande)  · Treenighetsläran  · Teologihistoria  · Mariologi  · Frälsning  · Dop  · Apologetik
Historia och traditioner
Kyrkofäderna · Konstantin · Koncilier · Trosbekännelserna · Mission · Stora schismen 1054 · Korståg · Reformationen
Riktningar
Allmänt
Predikan · Bön · Ekumenik · Musik · Konst · Liturgi och riter · Kalender · Symboler
P christianity.svg Kristendomsportalen

Ett kloster, av latinets claustrum, "inhägnat område", är ett byggnadskomplex avsett som bostad för en religiös grupp personer som valt att leva avskilt från det sekulära samhället, för att kunna ägna sitt liv och arbete åt religiösa livsmål enligt ett fastslaget regelverk. Klosterområdets inre del, den så kallade klausuren (vanligen innanför en mur), får inte utan särskilt tillstånd beträdas av utomstående.

Klosterväsen finns i flera religioner, bland annat kristendom, hinduism, buddhism och taoism. Det indiska (sanskrit) ordet för kloster är vihara, vilket givit namn åt provinsen Bihar. Se även klipptempel.

Abbedi kallas ett kloster som styrs av antingen en manlig föreståndare, abbot, eller en kvinnlig, abbedissa.

Klosterliv inom buddhismen[redigera | redigera wikitext]

Buddhismens grundläggande organisatoriska enhet är klostret (sangha) som utgör en kärna, till vilken lekmannautövare kan knytas på ett sätt som liknar tertiärmedlemmars/oblaters knytning till ett kloster eller en orden inom kristendomen. Buddhistkloster existerar sedan buddhismens uppkomst – på grund av dateringssvårigheter vid en tidpunkt infallande allra senast ca 400 f.Kr.

Sydasiatiska buddhistkloster följer klosterregeln sthaviravadavinaya, vars nunne-gren dog ut för många århundraden sedan. Leksystrar under mindre stränga löften existerar dock även inom denna gren av buddhismen. Inom Theravada-buddhismen är det vanligt att lekmannaungdomar lever under klosterlöften under några veckors tid innan de fortsätter med högre studier eller gifter sig.

I Kina, Korea och Taiwan finns både munkkloster och nunnekloster, som vanligtvis följer klosterregeln dharmaguptakavinaya.

I Japan finns både munkkloster och nunnekloster, som antingen är organiserade efter kinesiskt mönster eller följer bodhisattvalöftena. I den sistnämnda gruppen träningsföreskrifter ingår inte löftet att förbli ogift, och det finns därför i Japan, den från andra buddhistiska riktningar avvikande, seden att knyta gifta tempelföreståndare till kloster.

I Tibet finns både munkkloster och nunnekloster, som vanligtvis följer klosterregeln mulasarvastivadavinaya.

Klosterliv inom kristendomen[redigera | redigera wikitext]

Den kristna klosterrörelsen uppstod i Egypten under 300-talet. Det första klostret grundades där av Pachomios, som även skrev en klosterregel – en handledning med vägledande föreskrifter för livet i klostren.[1] Klosterväsendet spred sig snabbt inom det romerska riket genom bl.a. Martin av Tours och Johannes Cassianus.

Under medeltiden slöt sig västerländska kloster samman i klosterordnar fristående från stiften. Förebilden var klostret i Monte Cassino, grundat av Benedikt av Nursia, enligt traditionen år 529. De för bevarandet av antikens kultur och lärdom så viktiga klosterskolorna, uppstod i benediktinklostren, och sådana bildades också av dominikaner, jesuiter och franciskaner. I första hand hade dessa till uppgift att utbilda nya generationers munkar och nunnor.

På svenska skiljer man inte alltid mellan egentliga kloster och konvent, kongregationer och ordnar, men egentliga klosterordnar är enbart benediktinorden, cisterciensorden, kartusianorden, birgittinorden, johannitorden, helgeandsorden och trappistorden.

Under en mellantid under senantiken och tidig medeltid växte antalet handledningar med vägledande föreskrifter – s.k. klosterregler – hastigt, i tanken att varje kloster eller kapitel skulle ha sin egen klosterregel. Några av dessa klosterregler innehöll mycket stränga föreskrifter, så exempelvis de klosterregler som följdes på Irland, i Britannien och Gallien. När Benedikt av Nursia skrev benediktinregeln, var det i syfte att gå en medelväg mellan stränghet och släpphänthet, och hans klosterregel används även inom cisterciensorden, kartusianorden och trappistorden.

Augustinus av Hippo levde i ett kapitel under egendomsgemenskap och celibat med sin domkyrkas prästerskap, och författade ett brev med anvisningar till en kommunitet av kvinnor. Detta brev bearbetades tidigt till Den helige Augustinus regel (eller Augustinerregeln), och kom främst att användas av präster som slöt sig samman i kommuniteter (kapitel). Medlemmarna av sådana kapitel kallas för regulärkaniker (i syfte att skilja dem från domkyrkopräster som inte lever i kommuniteter – s.k. sekulärkaniker). Varje kapitel eller orden försåg med tiden Augustinus regel (som är mycket kort och odetaljerad) med sina egna sedvanor och kommentarer (konstitutioner). Augustinus regel följs av augustinereremiter, dominikaner, birgittiner och skolsystrar.

Under ett par århundraden i slutet av medeltiden var det förbjudet i västkyrkorna att författa nya klosterregler. Franciskanerregeln var den sista som godkändes innan förbudet trädde i kraft.

I östkyrkorna har Basileios den stores klosterregel varit inflytelserik, men i östkyrkliga kloster balanseras klosterregeln av två andra auktoritativa faktorer: Dels det s.k. typikon (som liknar västkyrkornas klosterkonstitutioner, men som inte skall förväxlas med en liturgihandbok med samma titel), och dels den muntliga kunskap i vägledning som gamla erfarna munkar och nunnor tillskrivs (Se: Starets).

Reformationen tog i allmänhet avstånd från klosterväsendet, vilket vanligen innebar att staten konfiskerade klostrens egendomar i de reformerade länderna. Den inflytelserike lutherske teologen Philipp Melanchthon intog en försonligare inställning till klosterinstitutionen, och under hans inflytande omorganiserades ett antal nunnekloster till evangelisk-lutherska jungfrustift. Många av dessa tyska lutherska jungfrustift ödelades under trettioåriga kriget. Numera finns det dock åter kloster och kommuniteter i evangeliska kyrkor, men fortfarande i ganska liten skala.

Dygnet i klostret[redigera | redigera wikitext]

I allt kristet klosterliv utgör tidegärden stommen för dygnet. Ett antal bönegudstjänster firas under dagens lopp, huvudsakligen bestående av recitation av Psaltaren. Antalet tideböner var fram till nyligen åtta till antalet, men den korta bönegudstjänsten omkring klockan sju på morgonen, prim, avskaffades av den romersk-katolska kyrkan på 1960-talet, och det blev fr.o.m. 1971 vanligt att slå samman förmiddagens och eftermiddagens tre korta tideböner till en enda – något längre – "bön under dagen" (diurnum). Tidebönen matutin, som tidigare hölls på natten eller i gryningen, omvandlades 1971 till en "läsningsgudstjänst" som kan firas vid valfri tidpunkt. Inom kongregationer inriktade på sjukvård, socialarbete och undervisning användes länge en förkortad tidegärd inriktad på jungfru Maria och Jesu födelse (Vår Frus tider eller Lilla mariaofficiet), men sedan 1970-talet är det brukligt att dessa kongregationer i stället ber två eller tre av de vanliga tidebönerna. Den romersk-katolska kyrkans reformer påverkade bland annat även anglikanska kommuniteter i skiftande utsträckning. Antalet tideböner per dygn kan numera variera mellan olika kloster och kommuniteter, men två, tre, fyra, fem, sju eller åtta kan förekomma beroende på ritus och lokal sedvana.

Sådana kloster som har tillgång till präst firar eukaristin dagligen.

Till skillnad från den gemensamma tidebönen, kan det enskilda bönelivet kan variera avsevärt mellan de olika ordnarna: Kartusianer och karmeliter betonar djupmeditation, rosenkransen är typisk för dominikanorden, medan franciskanorden ofta utövar folkliga devotioner. Inom jesuitorden kan gemensam tidebön utbytas mot enskild tidebön, medan ignatiansk meditation ofta utövas gemensamt. I östkyrkorna odlas jesusbönen. Bland Jesu små bröder och systrar har sakramental tillbedjan en stark ställning.

En vanligt förekommande sedvana är att iaktta fullständig tystnad ("den stora tystnaden") från den sista kvällsgudstjänstens slut till den första morgongudstjänstens början, och att inte samtala förrän efter frukost. Under dygnets övriga delar kan nivån av tystlåtenhet/pratsamhet variera avsevärt mellan olika ordnar (Trappister är kända för att vara tysta nästan jämt) och olika kloster.

Benediktinkloster och dess dotterordnar (cistercienser, kartusianer, trappister) är ofta inriktade på jordbruk, bryggeri eller hantverk. Kartusianer är kända för att tillverka chartreuse, och trappister är kända för att brygga öl.

Sådana ordnar som inte är klosterordnar i strikt mening kan ofta vara intellektuellt eller pastoralt inriktade i sitt dagliga arbete. Det är vanligt förekommande att jesuiter har en eller två doktorsexamina var, och även dominikaner har en långvarig tradition av akademisk forskning.

De kongregationer som växte fram fr.o.m. 1500-talets slut, och som är organiserade i konvent, är ofta inriktade på sjukvård, socialarbete, undervisning eller församlingsvård. Den på 1900-talet grundade kongregationen Jesu små bröder och systrar är ofta inriktad på industriarbete.

Klosterarkitektur[redigera | redigera wikitext]

Kloster och andra kommuniteter är inte alltid inrymda i byggnader som från början har byggts för ändamålet. I Bayern, Schweiz och Österrike förekommer exempelvis sedan århundraden att kloster är inrymda i herrgårdar eller slott donerade av vänligt inställda högreståndspersoner. Kommuniteter i Sverige kan vara inhysta i före detta ålderdomshem eller skolor, eller i villor eller kollektivhus.

Klosterbyggnader som ritats för ändamålet brukar emellertid vara utformade med vissa vanligt förekommande komponenter. Kloster där man inte får prata har ofta ett parlatorium, ett samtalsrum där det är tillåtet att prata. Ett atrium med omgivande klostergång har brukat vara en traditionell komponent i planlösningen. Refektorium är det traditionella namnet på en klostermatsal.

Planritning för ett typiskt munkkloster inom Cisterciensorden: 1. Klosterkyrka 2. Dödens port (ty. Totenpforte) 3. Kor för lekbröder 4. Sakristia 5. Korsgång 6. Trädgård och brunnshus (Quadrum) 7. Kapitelsal 8. Sovsal 9. Kapitelsal 10. Arbetssal 11. Calefactorium (värmestuga) 12. Refektorium för munkar 13. Kök 14. Refektorium för lekbröder

Kloster och kommuniteter inom Svenska kyrkan[redigera | redigera wikitext]

Romersk-katolska ordnar och kongregationer i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Klosterliv inom taoismen[redigera | redigera wikitext]

Inledningsvis var taoismen inte organiserad i kloster, men med början i Lingbao-taoismen på 400-talet influerades taoister av den kinesiska buddhismens klosterorganisation. Quanzhen- eller Longmen-taoismen har vidarefört denna organisation, och dess högkvarter Vita molnens kloster existerar (efter några decenniers stängning under 1950- 60- och 70-talet) ännu i Beijing.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Tarald, Rasmussen (2007). Kristendomen- En historisk introduktion. Artos. sid. 108. ISBN 978-91-7580-336-4