Aberratio ictus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Aberratio ictus är en juridisk straffrättslig term. Den hör till kategorin villfarelser, och är en så kallad faktisk villfarelse (till skillnad från rättsvillfarelser, som inte skall behandlas här).

Den beskriver en situation då en gärningsman vill angripa en person A men av misstag istället skadar personen B.

Skadan drabbar alltså någon annan än den som gärningsmannen avsett och "siktat på". Uppfattningarna hur saken skall bedömas går isär.

När det gäller till exempel misshandel i form av ett slag anser P.O. Träskman, professor vid Lunds universitet, att uppsåtet att slå A även bör omfatta slaget mot B i en domstolsbedömning. Ett fall i hovrätten pekar dock på motsatsen.

  • Åtal för misshandel - bestående i att A kastat en ölburk som träffat B i huvudet - har ogillats på grund av att A, som avsett att träffa en annan person, befunnits ha saknat uppsåt att misshandla B av Svea hovrätt i B7717-00.[1]

Den tilltalade friades alltså från ansvar för misshandel eftersom uppsåt krävs för detta brott, vilket brott var det som åklagaren hade yrkat ansvar för. Om hovrätten hade gått på Träskmans linje skulle den tilltalade ha dömts för misshandel. Om åklagaren hade yrkat ansvar (även) för försök till misshandel (på A, slaget som missade) samt vållande till kroppsskada (på B, som tog emot slaget) på grund av vårdslöst agerande av gärningsmannen, så skulle domstolen förmodligen ha dömt för det. Eftersom dessa brott dock inte omfattades av åklagarens gärningsbeskrivning kunde domstolen inte pröva dem enligt vissa grundläggande straffprocessrättsliga principer nämligen att domstolen inte kan döma för annat än vad som omfattas av åklagarens gärningsbeskrivning.

Ett annat något mer drastiskt exempel på aberratio ictus är att gärningsmannen har uppsåt att skjuta ihjäl A, men missar och skjuter i stället ihjäl B. Ett sådant fall bedöms enligt doktrinen på olika sätt. Den första uppfattningen är att gärningsmannen skall dömas för försök till mord (på A) och (troligen) vållande till annans död (B). Den andra tolkningen (som P.O. Träskman synes förespråka) är att gärningsmannen skall dömas för endast ett brott, nämligen mord. Gärningsmannen har haft uppsåt att döda och det har han också gjort (se Dahlström m.fl., Brott & påföljder, 2:a uppl., sid. 23).

Iberratio ictus bör skiljas från begreppet error in persona. Denna situation föreligger exempelvis då gärningsmannen ser person A, men tror att denne är person B och därför attackerar A. I denna situation gäller att gärningsmannen utan vidare anses ha uppsåt till misshandel eller mord (etc.) mot A eftersom det räcker att gärningsmannen haft uppsåt att slå/döda.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ https://lagen.nu/dom/rh/2001:2