Rovfåglar
| Rovfåglar | |
Glada, Brun glada
|
|
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Underklass | Neognathae |
| Ordning | Rovfåglar Accipitriformes men se text |
| Familjer | |
| Men se text | |
| Synonymer | |
| se text | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Rovfåglar (Accipitriformes) ibland kallade dagrovfåglar, är inom systematiken en problematisk grupp som genom historien har klassificerats på olika sätt. Fortfarande råder det delade meningar om gruppens systematik och vilka arter den ska omfatta. Antalet arter anges till närmare 300, varav 17 regelbundet häckar i Sverige.[1]
Innehåll |
[redigera] Kännetecken
Det karaktäristiska för rovfåglar är inte att de tar rov, vilket rovfåglarna har gemensamt med exempelvis ugglor, havsfåglar och alla insektsätande tättingar. Gemensamt är att de genom evolution har fått vissa egenskaper för att finna och döda sina byten.[2] Bland annat kännetecknas de av sin goda syn som gör att de kan urskilja detaljer och rörelser, sin kraftiga flygmuskulatur vilket ger dem ett kraftigt bröstparti och sitt relativt stora, runda huvud. Merparten har kort hals med fjorton halskotor (men gamarna har längre hals med sjutton halskotor). Rovfåglarnas näbb är kort med hoptryckta sidor och övernäbben är nedåtböjd. Näbbasen är täckt av vaxhud som vanligtvis är gul eller blåaktig och de har en bred och muskulös tunga. De ofta fjäderklädda tarserna är kraftfulla med långa tår som är kloförsedda. Klorna har ofta en rundad ovansida medan undersidan ofta är urgröpt. De har stora fjädrar som sitter glest och fjäderdräkten kan variera kraftigt inom arten beroende på morf och ålder men inte lika ofta beroende på kön. De har tio handpennor, tretton till sexton armpennor (men upp till tjugofem hos gamarna) och tolv till fjorton stjärtpennor.[2]
Storleksspannet inom gruppen rovfåglar är mycket stor, från 100 gram till 14 kilogram.[2] Honan är ofta större än hanen vilket är ovanligt bland andra fågelgrupper.[2] Största storleksskillnaden finns hos sparvhöken där honan nästan väger dubbelt så mycket som hanen.[2] En orsak till storleksskillnaden är att könen lever av olika byten och därmed undviks konkurrens om födan. En annan orsak är att det är honan som ruvar och under denna period matas hon av hanen. Honans storlek är därmed anpassad för att skydda äggen och ungarna medan hanens mindre storlek gör den manöverskickligare och den kan därmed fånga mindre byten som det finns fler av än större byten.[2]
Vissa rovfåglar utnyttjar termik för att glidflyga och typiskt är också hur de i aktiv flykt tar några kraftiga vingslag för att sedan glidflyga under en längre tid.
[redigera] Systematik
Länge behandlades gruppen rovfåglar som en överordning som omfattade de två ordningarna falkartade rovfåglar (Falconiformes) och hökartade rovfåglar (Accipitriformes) där den senare ordningen omfattade de båda familjerna Accipitridae (som hade olika svenska samlingsnamn) och fiskgjuse som förs som enda art till familjen Pandionidae. Ordningen Falconiformes omfattade då ofta de tre familjerna falkfåglar (Falconidae), sekreterarfåglar (Sagittariidae) och nya världens gamar (Cathartidae).
Rovfåglarnas taxonomi har kritiserats och diskuterats. I Sibley-Ahlquists taxonomi finns inte ordningen rovfåglar med alls utan de fördes istället till den mycket utökade ordningen Ciconiiformes. Men detta förslag är kritiserat och under en period fördes de fyra familjerna hökartade rovfåglar (Accipitridae), fiskgjusar (Pandionidae), falkartade rovfåglar (Falconidae) och sekreterarfåglar (Sagittariidae) till gruppen rovfåglar (Falconiformes), medan nya världens gamar (Cathartidae) fördes till ordningen Ciconiiformes.
En studie från 2006, ledd av Per Ericson på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, visade att falkarna istället är nära släkt med tättingar (Passeriformes) och papegojfåglar (Psittaciformes)[3] varför gruppen rovfåglar idag ofta beskrivs som ordningen Accipitriformes som omfattar merparten av de dagaktiva rovfåglarna som vråkar, örnar och nya världens gamar, medan falkarna förs till den egna ordningen Falconiformes.[4][5]
[redigera] Underfamiljer
Tidigare har man ofta velat dela in rovfåglarna i underfamiljer efter anatomiska likheter. De flesta av dess underfamiljer är idag starkt ifrågasatta och då undersökningar av DNA motbevisar eller problematiserar släktskapen mellan rovfåglar. Dock lever dessa grupperingar fortfarande kvar i vardagligt tal och rovfåglars svenska namn är ofta ett resultat av dessa underfamiljsgrupperingar: vråkar, örnar och havsörnar (Buteoninae), gamla världens gamar (Aegypiinae), hökar (Accipitrinae), glador (Elaninae och Milvinae), bivråkar (Perninae), kärrhökar (Circinae) och ormörnar (Circaetinae). Tidigare har även egentliga falkar (falconinae) och caracaror (Polyborinae) förts till gruppen.
[redigera] Familjer och släkten inom ordningen
Listning nedan följer Clements et al. 2011[5], se stycket om systematik ovan.
Typiskt för många av rovfågelsläktena är att de innehåller enstaka eller några få olika arter. De släkten som omfattar fler än tio arter är: kärrhökar Circus med cirka 15 arter, Accipiter med cirka 50 arter, Buteo med cirka 25 arter och Aquila med cirka 11 arter.
|
|
|
[redigera] Ekologi
Rovfåglarna omfattar många skilda levnadssätt med det gemensamt att de lever av jakt eller as, oftast av ryggradsdjur men i vissa fall även av insekter (främst bivråkar, mindre falkar). Som grupp betraktad är de genom sin goda syn i kombination med snabbhet och manöverskicklighet anpassade för att slå byten i många olika miljöer och väderförhållanden.[1] Jaktsätten skiljer sig åt:
- Överrumplingsjakt, gärna i kuperad terräng eller skog - dessa rovfåglar har kraftiga, rundade vingar, och följer terrängen för att osedda komma mycket nära bytet och slå ned på det. I Sverige representerar duvhök och sparvhök denna typ, de mest extrema av dessa fåglar är de tropiska apörnarna.
- Förföljelsejakt i hög fart - större falkar som slår fåglar i luften. Jaktfalk och framförallt pilgrimsfalk exemplifierar denna jakttyp.
- Spaning på medelhög eller låg höjd, sjunkande ned mot bytet för att avslutas med en plötslig dykning - mindre falkar som tornfalken och den svartvingade gladan jagar gärna på detta sätt. Typiskt är att dessa fåglar gärna ryttlar eller står helt stilla i luften med huvudet exakt orörligt.
- Opportunistisk glidflygning, gärna kombinerat med attacker i hög fart - större örnar, som kungsörnen. En variant av denna avsökningsstrategi utövas av kärrhökarna som på låg höjd svävar fram i låg fart över vass och stränder i jakt på föda.
- Fiske, ofta med spaning från hög höjd, där bytet snappas upp vid vattenytan - typiska representanter är havsörnar och fiskgjuse.
- Spaning efter as - många rovfåglar, framförallt de större, tar gärna as. De rovfåglar som lever till någon betydande del av as är desamma som är goda termikflygare, de mest extrema av dem är gamla världens gamar.
Det finns undantag, som exempelvis bivråken som gärna letar insekter på och i marken eller klätterhöken som klättrar i träd och letar insekter, ödlor och fåglar i håligheter.
Storleksskillnaden mellan könen hos många arter innebär att de kan slå bytesdjur av en mer varierande storlek och därmed få tillgång till ett större bytesunderlag.[1]
[redigera] Anpassningar till levnadssättet
Höghastighetsjägarna har kompaktare kropp och spetsiga vingar. Tack vare den högre farten och muskulösa kroppen kan också pilgrimsfalken slå större byten i förhållande till sin egen kroppsvikt än någon annan rovfågel. Manövrering i skog kräver som redan nämnts rundade kraftfulla vingar. Kraftbesparande segelflygning kräver framför allt stor vingyta. De mest specialiserade segelflygarna har också spretande vingpennor, där varje fjäder fungerar som en vinge och ständigt justeras medan fågeln flyger.
Rovfåglarnas syn omtalas ofta som anmärkningsvärd. Den skiljer sig inte fundamentalt från vår egen, men rovfåglar har alla mycket god förmåga att urskilja detaljer och rörelser. Syncellerna i till exempel ormvråkens öga sitter åtta gånger tätare än i människans öga.[1]
Gamar och de rovfåglar som lever av as har anpassat sig genom att sakna fjädrar och dun på huvudet och istället ha naken hud där. Fjädrar skulle ständigt smutsas ner när dessa fåglar sticker in huvudet i djurkadaver. Som kontrast har bivråken en motsatt anpassning. För att klara av sin diet som består av bland annat jordgetingar har fågeln ett extra lager fina fjädrar på huvudet, vilka närmast kan liknas vid fjäll.
Inom arter som mest lever av as, smågnagare eller insekter är storleksskillnaden mellan hane och hona inte så stor som bland arter som jagar fåglar och lite större däggdjur.[1]
[redigera] Se även
[redigera] Källor
- ^ [a b c d e] Patrik Olofsson (2011) Kroknäbbarnas tid : möten med Sveriges rovfåglar. ISBN 978-91-88124-47-0.
- ^ [a b c d e f] Gunnar Pettersson (1984) Europas rovfåglar, Bra Böcker, Höganäs, sid:10-15
- ^ Per Ericson, Naturhistoriska riksmuseet, Biology Letters, 2006
- ^ Ferguson-Lees, James; Christie, David A. (2001). Raptors of the World. Houghton Mifflin. sid. 69. ISBN 978-0-618-12762-7. http://books.google.com/books?id=hlIztc05HTQC&lpg=PP1&pg=PP1#v=onepage&q&f=false. Läst 31 januari 2012
- ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson. (2011) The Clements checklist of birds of the world, Version 6.6 (xls), <www.birds.cornell.edu/clementschecklist>, läst 2012-01-31
