Adam Lewenhaupt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Adam Lewenhaupt i slutet av 1890-talet.
Adam Lewenhaupt i början av 1940-talet.

Adam Ludvig Carl Lewenhaupt, född 5 december 1861 i Stockholm, död 26 december 1944 var en svensk greve, hovman och riksheraldiker.

Han var son till överstekammarherren greve Adam Lewenhaupt och grevinnan Charlotte Gyldenstolpe.

Han avlade kansliexamen i Lund 1888, blev e.o. amanuens i riksarkivet 1888, kammarherre hos änkehertiginnan Thérèse av Dalarne 1895, riddarhusgenealog 1905-1908, riksheraldiker 1903-21, amanuensa i riksarkiver 1904, introduktör för främmande sändebud 1905-28, hovmarskalk 1916, överstekammarherre 1928, 1:e arkivarie i riksarkivet över stat 1917,. han var medlem av den utomordentliga ambassaden till dresden, Konstantinopel och Bukarest 1908, generalstormästare i Stora Amaranterorden 1916-44, stormästare i Timmermansorden 1928, kommendator för Johanniterorden i Sverige 1941-44,,m, filosofie hedersdoktor vid Stockholms högskola 1936. Han var utgivare av Sveriges Ridderskap och Adels kalender 1905-18.

Han arbetade bland annat för att få bort fördomen att heraldik och bruk av vapensköldar bara var för frälse. Efter hans utgivna publikationer 1927 ökade bruket av borgerliga heraldiska vapen, för att skjuta fart på allvar under sent 1900-tal.

Designer av vapensköldar[redigera | redigera wikitext]

Adam Lewenhaupt, som ofta skämtade, var tidigt engagerad när stadsvapnet för Lidingö stad skulle fastställas när man övergick från köping 1926 och låg bakom förslaget med ett vikingaskepp som till slut gick segrande ur den långa diskussionen. Han skrev en lång artikel i Lidingö Tidning där han lade ut texten och skämtade om de dittills inkomna förslagen, samtidigt som han lade fram en rad egna förslag innan Vikingaskeppet dök upp vid horisonten på sin färd från Saltsjöbaden som hade förkastat vikingaskeppet som vapen och därför hade blivit ledigt. Det Banérska vapnet hade varit nära till hands, ansåg han, eftersom Banérs på Djursholms slott hade styrt över Lidingö i nära 300 år fram till 1774 men som övertagits av Djursholm.

"Men om det hade legat någon sanning i den gamla anekdoten att en medlem av ätten Banér hade bytt bort Lidingö mot ett koppel hundar så vore det pietetsfullt att pryda vapnet med en hund; speciellt den ras som på heraldiskt språk benämns braque. Då detta emellertid kunde giva anledning till oförsynta och vid ett så förnämligt stadssamhälle som Lidingö, fullkomligt omotiverade vitsar, må denna förflugna tanke genast förflyktigas".

Ett annat förslag som han framförde, kanske också mer på skämt, var ett vapen med maträtten lidingölake med ärtor eller strömming som fiskades i stora mängder utanför Lidingö.

"Den som älskar laken kan se sig mätt på vapnet och tanken på denna. Den som föredrar strömming kan också bli tillfredsställd, men kanske tycker det är för lite med en enda. Jag är i så fall oförhindrad att servera tre, men ej mer. Vill man sedan hugfästa ärtorna är det helt enkelt att beströ fältet (på vapenskölden) med små gyllene kulor. Den heraldiska kulinaristiken har gott om figuralt talat, smältbara ingredienser."

Det blev till slut ett vikingaskepp i stadsvapnet som segrade.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Se "Översikt av Adam Lewenhaupts tryckta skrifter", Personhistorisk tidskrift 43 (1944-45), sidorna 124-127