Adrenalin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Adrenalin
Strukturformel
Molekylmodell
Systematiskt namn (R)-4-(1-Hydroxi-2-(metylamin)etyl)-1,2-bensendiol
Övriga namn Epinefrin
Kemisk formel C9H13NO3
Molmassa 183,2045 g/mol
Utseende Vita kristaller
CAS-nummer 51-43-4
SMILES c1ccc(O)c(O)c1C(O)CNC
Egenskaper
Densitet 1,33 g/cm³
Löslighet (vatten) 0,18 g/l (25 °C)
Smältpunkt 211,5 °C (sönderfaller)
Faror
Huvudfara
LD50 62 mg/kg
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Adrenalin, summaformel C9H13NO3, är ett stresshormon och en neurotransmittor som insöndras från binjuremärgen som svar på stimulering från sympatiska nervsystemet. Adrenalin transporteras löst i blodet och binder vid sina målceller till adrenerga receptorer. Det har en rad olika effekter på vävnaderna, som har det gemensamt att de ökar kroppens prestationsförmåga. Det räknas till katekolaminerna.

Adrenalin upptäcktes av polacken Napoleon Cybulski 1895. Den förste som renade och isolerade adrenalin var japanen Jokichi Takamine 1901.

Biokemi[redigera | redigera wikitext]

Noradrenalin är dels ett hormon, dels är det ett förstadium till adrenalin. Adrenalin bildas i binjuremärgens medulla genom att fenyletanolamin-N-metyltransferas (PNMT), ett enzym som i hög grad finns binjurarna, aktiveras och därefter syntetiserar adrenalin från noradrenalin genom metylering. PNMT aktiveras av adrenokortikotropiskt hormon och kortisol. Mängden adrenalin är därför beroende av kortisolvärdena.[1] Adrenalin insöndras sedan i blodet, som det följer till sina målceller.

Adrenalin binder till β2-adrenerga receptorer i skelettmuskulaturens blodkärl samt till samma receptorer i hjärtats kranskärl, vilket leder till att kärlen kontraheras och att blodflödet minskar. Adrenalin kan även binda till β1-adrenerga receptorer i hjärtat vilket leder till ökad hjärtaktivitet.[ifrågasatt uppgift]

Effekter[redigera | redigera wikitext]

Adrenalin insöndras kontinuerligt, men extra utsöndring sker vid exempelvis hårt fysiskt arbete, psykisk stress och ilska. Adrenalinet försätter kroppen i "alarmberedskap", bereder kroppen på att fly eller slåss, människans flykt- och kamprespons (fight or flight). Adrenalin ökar prestationsförmågan kortsiktigt och gör det möjligt att fly eller slåss och insöndras därför vid upplevda yttre hot. Det insöndras även vid störda stressreaktioner, som panikångest.

Eftersom adrenerga receptorer finns i nästan hela kroppen, har adrenalin en genomgripande effekt på kroppens fysiologiska processer. Beroende på om det binder till alfa- eller beta-receptorer får den dock olika effekt. Därför kan den i de flesta celler i kardiovaskulära systemet orsaka vasodilation eller vasokonstriktion. Adrenalinet skyndar på lipolysen i cellerna, samtidigt som den stimulerar glykogenolysen i levern. Som en följd av detta ökar mängden fria fettsyror och socker i blodet, varmed kroppens reserver av energi kan användas.

Adrenalinet påverkar hjärtat, vars slagfrekvens ökar, och dess sammandragningar blir kraftigare. Blodflödet till hjärtat och skelettmuskulaturen ökar men minskar till andra organ. På samma sätt påverkar adrenalinet musklerna, som kontraherar för att göra kroppen redo för att bemöta den stressor som aktiverar utsöndringen.

Lungorna och de övriga respirationsorganen har många adrenerga receptorer. Där påverkar adrenalinet andningens hastighet.

Adrenalin som läkemedel[redigera | redigera wikitext]

Adrenalin används som läkemedel vid hjärtstillestånd och livshotande astma samt vid svåra allergiska reaktioner, som vid anafylaktisk chock. Adrenalin finns även som blödningsdämpare i en del lokalbedövningsmediciner som används i olika sammanhang inom sjukvården. Dessa medel injiceras och ger en lokal bedövning som tack vare adrenalinet även gör att eventuell blödning minskar.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ RJ WURTMAN, Control of epinephrine synthesis in the adrenal medulla by the adrenal cortex: hormonal specificity and dose-response characteristics, Endocrinology. 1966 Sep;79(3):608-14

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]