Afghanistans folkdemokratiska parti

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Folkdemokratiska partiets flagga

Afghanistans folkdemokratiska parti[1] (persiska: حزب دموکراتيک خلق افغانستان; pashto: د افغانستان د خلق دموکراټیک ګوند) var ett kommunistiskt parti bildat 1965 i Kungariket Afghanistan av Babrak Karmal och Nur Muhammad Taraki. Det var även det styrande partiet i Afghanistan från 1978 till kalla krigets slut.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Partiet knöt tidigt starka band till Sovjetunionen men splittrades redan 1967 i olika grupper följde huvudsakligen socioekonomiska linjer, i synnerhet landsbygdsbefolkningen och mer reformsinnade stadsbor som representerades av de två falangerna Khalq respektive Parcham. Dessa två skiljde sig ideologiskt då Parcham, med stöd i bl a den urbana medelklassen, föredrog en gradvis socialistisk utveckling medan Khalq var radikalare och sökte en leninistisk revolutionär samhällsomdaning. Khalq anklagade också Parcham för att stödja kungen vilket spädde på misstron och splittringen inom partiet. Partiet stödde kuppen mot kung Mohammed Zahir Shah 1973 då Afghanistan blev en republik men snart uppstod fiendskap mellan den nya presidenten Mohammed Daoud Khan och kommunisterna.[2]

Enpartistyre[redigera | redigera wikitext]

1977 lyckades man med sovjetisk medling nå enighet inom partiet och året därpå tog partiet makten i Saurrevolutionen och utropade Demokratiska republiken Afghanistan. Dock var det under ledning av den radikala Khalqfalangen och dess ledare Hafizullah Amin som hetsade på omedelbara, omfattande reformer samt bedrev utrensningar som kostade mellan 10 000 och 20 000 människor livet.[3] Samtidigt stred olika falanger internt inom partiet och Sovjetunionen invaderade Afghanistan på grund av den instabila situationen.[4] Efter att ha genomfört ett maktskifte i Kabul fann Sovjet sig snart med ständigt ökande truppnärvaro för att skydda den nya regeringen, som under ledarskap av Babrak Karmal blev allt mer passiv och förlorade folklig förankring. Samhällsgrupper som tidigare stödde de socialistiska reformerna vände snabbt Folkdemokratiska partiet ryggen när Sovjetunionen intervenerade i landet.[5]
Under 1980-talet gav Sovjet flera miljarder dollar i bistånd till Kabul men förgäves då partiet förblir politiskt stagnerande och förlorar alltmer mark till krigsherrar och religiösa gerillagrupper.[6] Kalla krigets slut tvingade de afghanska kommunisterna att anpassa sig till nya förhållanden; den sovjetiska militärinsatsen avslutades 1989 och med Sovjetunionens upplösning upphörde också allt finansiellt bistånd. 1990 förkastades marxism-leninism som ideologi och partiet döptes om till Fosterlandspartiet. 1992 kollapsade regeringen och det afghanska inbördeskriget svepte bort de sista kvarlevorna av det kommunistiska styret.[7]

Politisk plattform[redigera | redigera wikitext]

Afghanistans folkdemokratiska parti drev en starkt anti-religiös politik som innehöll bl a statsateism[8], avskaffande av Sharialagar samt att uppmuntra män att raka av sina skägg, vilka inom islam ses som ett tecken på fromhet men partiet uppfattade som reaktionärt. Man genomförde också en jordreform där mark omfördelades till småbönder.[9] Tvångsgifte och andra traditioner partiet bedömde var bakåtsträvande och feodala förbjöds och man satsade på utbildning för både män och kvinnor.[10] Dessa reformer möttes dock av starkt motstånd särskilt av konservativa på landsbygden där det sågs som ett försök att påtvinga folket främmande seder.[10]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.ne.se/afghanistans-folkdemokratiska-parti
  2. ^ ”Daoud's Republic, July 1973 - April 1978” (på engelska). Countrystudies.us. http://countrystudies.us/afghanistan/28.htm. Läst 2009-03-15. 
  3. ^ Benjamin A. Valentino. Final Solutions: Mass Killing and Genocide in the Twentieth Century Cornell University Press, 2004. p. 219. ISBN 0-8014-3965-5
  4. ^ ”World: Analysis Afghanistan: 20 years of bloodshed”. BBC. 1998-04-26. http://news.bbc.co.uk/2/hi/south_asia/83854.stm. Läst 15 mars 2009. 
  5. ^ Isabel Hilton. ”Personal and Political in Afghanistan”. The New York Times. http://www.rawa.org/zoya-nyt.htm. Läst 21 mars 2009. 
  6. ^ John Pike (2009-02-23). ”Anti-Soviet Mujahideen”. Globalsecurity.org. http://www.globalsecurity.org/military/world/para/mujahideen.htm. Läst 20 februari 2011. 
  7. ^ Braithwaite, Rodric (2007). Afgantsy: The Russians in Afghanistan, 1979–1989. Indo-European Publishing. sid. 302–303. ISBN 978-1-60444-002-7 
  8. ^ ”The Soviet-Afghan War: Breaking the Hammer & Sickle”. vfw.org. http://www.vfw.org/resources/levelxmagazine/0203_Soviet-Afghan%20War.pdf. Läst 21 mars 2009. 
  9. ^ John Ishiyama. ”The Sickle and the Minaret: Communist Successor Parties in Yemen and Afghanistan after the Cold War”. The Middle East Review of International Affairs (MERIA). http://meria.idc.ac.il/journal/2005/issue1/jv9no1a2.html. Läst 21 mars 2009. 
  10. ^ [a b] ”Women in Afghanistan: Pawns in men's power struggles”. Amnesty International. http://www.amnesty.org/en/library/asset/ASA11/011/1999/en/c0d16665-e035-11dd-865a-d728958ca30a/asa110111999en.html. Läst 21 mars 2009.