Afrikas avkolonisering

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Afrikas avkolonisering följde på andra världskriget då de koloniserade folken propagerade för självständighet och de koloniala makterna drog sig tillbaka från Afrika.[1]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Cecil Rhodes: Skämtteckning från Punch om projektet att bygga en järnväg mellan Kapstaden och Kairo.

Under Kapplöpningen om Afrika i slutet av 1800-talet delade de europeiska makterna upp Afrika och dess naturresurser mellan sig, bland annat vid Berlinkonferensen 1884-5. 1905 kontrollerades i princip hela Afrika av europeiska styrkor; det var enbart Liberia och Etiopien som var självständiga. Storbritannien och Frankrike kontrollerade störst områden, men även Tyskland, Spanien, Italien, Belgien och Portugal hade kolonier i Afrika. Denna kolonialism och imperialism ledde till bestående men för Afrika, med förlust av naturresurser som guld och gummi, ekonomisk ödeläggelse, kulturell förvirring, geopolitisk uppstyckning och politiskt förtryck. De europeiska länderna ursäktade ofta sitt beteende med hjälp av teorin om den vite mannens börda (begreppet härstammar från en dikt av Kipling), där det ansågs vara européernas skyldighet att "civilisera" de afrikanska folken.

Orsaker[redigera | redigera wikitext]

Under andra världskriget hade invånarna i kolonierna stridit för sina kolonialmakter mot en okänd fiende, men utan att ett ord andats om självständighet för de afrikanska nationerna. De sydafrikanska premiärministrarna Henrik Verwoerd och B.J. Vorster stödde Adolf Hitler medan de flesta guvernörerna i de franska kolonierna var lojala mot Vichyregeringen fram till 1943. Tysk krigspropaganda spelade roll i dessa brittiska koloniers motstånd mot brittiskt styre.

Det japanska imperiets erövringar i Fjärran Östern ledde till brist på råvaror som till exempel gummi och olika mineraler. Dessa råvaror fick då i stället hämtas från Afrika, vilket ledde till ökat välstånd för många i kolonierna. Då de europeiska farvattnen patrullerades av ubåtar, som ledde till att sjötransporter var riskfyllda, fanns det även ett incitament för att förädla råvarorna på plats i Afrika och flera lokala industrier grundades. Runt dessa industrier växte det upp nya städer och redan existerande städer blev ofta mycket större. Med en växande stadsbefolkning och industri utvecklades fackföreningar och dessutom så ökade läskunnigheten hos stadsbefolkningen, vilket i sin tur ledde till framväxten av tidningar, som ofta var förespråkare för självständighet.

1941 möttes den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt och den brittiske premiärministern Winston Churchill för att diskutera världen efter kriget. Resultatet av deras samtal var Atlantdeklarationen. Roosevelt krävde att i denna deklaration skulle inkluderas koloniernas autonomi. Direkt efter kriget så ansågs de afrikanska kolonierna vara "barn" och "omogna" och därför infördes demokratiskt styre enbart på lokal nivå.

Under 1930-talet hade kolonialmakterna stött en liten elit av ledare som hade utbildats i västerländska universitet. Bland dessa afrikanska ledare återfinns många nationalister som Kenyatta (Kenya), Nkrumah (Guldkusten, Ghana), Senghor (Senegal) och Houphouët-Boigny (Côte d'Ivoire) vilka sedermera blev ledare för självständighetssträvandena i sina respektive länder.

Konsekvenser[redigera | redigera wikitext]

De brittiska imperiet byggde till stor del på indirekt styre och åtskillnad mellan koloniserade och kolonisatörer. Det franska det franska imperiet var mer centraliserat och inriktat på assimilation. Det ledde till att frigörelsen från Frankrike ofta blev våldsammare, illustrerat av till exempel Algeriets frigörelsekrig.[2] I vissa nybyggarkolonier fanns det bland nybyggarna ett utbrett missnöje mot införandet av ett demokratiskt styressätt.

Afrika efter avkoloniseringen har kännetecknats av politisk instabilitet, ekonomisk katastrof och en tung skuldbörda.

Tidslinje[redigera | redigera wikitext]

Självständighetsdatum för de afrikanska länderna
Land Koloni Kolonialmakt Självständighetsdatum Första statschef
Etiopien Aksumriket 1:a århundradet f.Kr. Menelik I
Liberia Commonwealth of Liberia American Colonization Society 26 juli 1847 Joseph Jenkins Roberts
Libyen Libyen Italien 24 december 1951 Idris I
Egypten Egypten Storbritannien 1922/1936/1953 ej tillämpbart
Sudan Sudan Storbritannien 1 januari 1956 Ismail al-Azhari
Tunisien Tunisien Frankrike 20 mars 1956 Muhammad VIII al-Amin
Marocko Marocko Frankrike 7 april 1956 Mohammed V
Ghana Guldkusten Storbritannien 6 mars 1957 Kwame Nkrumah
Guinea Franska Västafrika Frankrike 2 oktober 1958 Sékou Touré
Kamerun Kamerun Frankrike, Storbritannien 1 januari 1960 Ahmadou Ahidjo
Togo Franska Togoland Frankrike 27 april 1960 Sylvanus Olympio
Mali Franska västafrika Frankrike 20 juni 1960 Modibo Keita
Senegal Franska västafrika Frankrike 20 juni 1960 Léopold Senghor
Madagaskar Frankrike 26 juni 1960 Philibert Tsiranana
DR Kongo Belgiska Kongo Belgien 30 juni 1960 Joseph Kasa-Vubu
Somalia Italienska Somaliland, Brittiska Somaliland Italien, Storbritannien 1 juli 1960 Aden Abdullah Osman Daar
Benin Franska västafrika Frankrike 1 augusti 1960 Hubert Maga
Nigeria Franska västafrika Frankrike 3 augusti 1960 Hamani Diori
Burkina Faso Franska västafrika Frankrike 5 augusti 1960 Maurice Yaméogo
Elfenbenskusten Côte d'Ivoire Frankrike 7 augusti 1960 Félix Houphouët-Boigny
Chad Franska ekvatorialafrika Frankrike 11 augusti 1960 François Tombalbaye
Centralafrikanska republiken Franska ekvatorialafrika Frankrike 13 augusti 1960 David Dacko
Republiken Kongo Franska ekvatorialafrika Frankrike 15 augusti 1960 Fulbert Youlou
Gabon Franska ekvatorialafrika Frankrike 17 augusti 1960 Léon M'ba
Nigeria Nigeria Storbritannien 1 oktober 1960 Nnamdi Azikiwe
Mauretanien Franska Västafrika Frankrike 28 november 1960 Moktar Ould Daddah
Sierra Leone Sierra Leone Storbritannien 27 april 1961 Milton Margai
Tanzania Tanganyika Storbritannien 9 december 1961 Julius Nyerere
Rwanda Ruanda-Urundi Belgien 1 juli 1962 Grégoire Kayibanda
Burundi Ruanda-Urundi Belgien 1 juli 1962 Mwambutsa IV
Algeriet Algeriet Frankrike 3 juli 1962 Ahmed Ben Bella
Uganda Brittiska Östafrika Storbritannien 9 oktober 1962 Milton Obote
Kenya Brittiska Östafrika Storbritannien 12 december 1963 Jomo Kenyatta
Malawi Nyasaland Storbritannien 6 juli 1964 Hastings Kamuzu Banda
Zambia Nordrhodesia Storbritannien 24 oktober 1964 Kenneth Kaunda
Gambia Gambia Storbritannien 18 februari 1965 Dawda Kairaba Jawara
Botswana Bechuanaland Storbritannien 30 september 1966 Seretse Khama
Lesotho Basutoland Storbritannien 4 oktober 1966 Leabua Jonathan
Mauritius Storbritannien 12 mars 1968
Swaziland Swaziland Storbritannien 6 september 1968 Sobhuza II
Ekvatorialguinea Spanska Guinea Spanien 12 oktober 1968 Francisco Macías Nguema
Guinea-Bissau Portugisiska Guinea Portugal 24 september 1973 Luis Cabral
Moçambique Portugisiska Östafrika Portugal 25 juni 1975 Samora Machel
Cape Verde Portugal 5 juli 1975
Komorerna Frankrike 6 juli 1975
São Tomé och Príncipe Portugal July 12, 1975
Angola Angola Portugal 11 november 1975 Agostinho Neto
Seychellerna Storbritannien 29 juni 1976
Djibouti Franska Somaliland Frankrike 27 juni 1977 Hassan Gouled Aptidon
Zimbabwe Syd-Rhodesia Storbritannien 18 april 1980 Robert Mugabe
Namibia Sydvästafrika Sydafrika 21 mars 1990 Sam Nujoma
Eritrea Eritrea Etiopien 24 maj 1993 Isaias Afewerki
Sahariska republiken 1 Spanska Sahara Spanien 27 februari 1976 El-Ouali Mustapha Sayed

1 Det spanska kolonialstyret över Västsahara to de facto slut när territoriet delades mellan Mauretanien och Marocko (som annexerade hela området 1979) och den utropade självständigheten av Sahariska arabiska demokratiska republiken är till dags dato ineffektiv. Eftersom Spanien inte har någon legal rätt att ge bort Västsahara, så anses enligt internationell rätt territoriet fortfarande vara under spanskt styre; men det styrs de facto av Marocko.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Engelska Wikipedia anger följande källa: Birmingham, David (1995). The Decolonization of Africa. Routledge. ISBN 1857285409. 
  2. ^ Nationalencyklopedin, på internet, 3 november 2009, uppslagsord: avkolonisering

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Michael Crowder, The Story of Nigeria, Faber and Faber, London, 1978 (1962)
  • Understanding Contemporary Africa, April A. Gordon and Donald L. Gordon, Lynne Riener, London, 1996
  • Vincent B. Khapoya, The African Experience, Prentice Hall, Upper Saddle River, NJ, 1998 (1994)
  • Ali A. Mazrui ed. General History of Africa, vol. VIII, Unesco, 1993
  • Kevin Shillington, History of Africa, St. Martin's Press, New York, 1995 (1989)