Aguirre – Guds vrede

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Aguirre - Guds vrede)
Hoppa till: navigering, sök
Aguirre - Guds vrede
(Aguirre, der Zorn Gottes)
Genre Äventyr, Biografi, Drama
Regissör Werner Herzog
Producent Werner Herzog
Hans Prescher
Manus Werner Herzog
Skådespelare Klaus Kinski
Helena Rojo
Ruy Guerra
Del Negro
Originalmusik Popol Vuh
Premiär 1972
Speltid 100 minuter
Land Tyskland
Språk engelska (dubbad: tyska)[1]
Budget US$370 000[2]
IMDb

Aguirre – Guds vrede (tyska: Aguirre, der Zorn Gottes) är en tysk film från 1972 med manus och regi av Werner Herzog. Klaus Kinski spelar titelrollen. Filmmusiken skrevs och framfördes av Popol Vuh, ett tyskt progressive rock/krautrockband som också bidrog till andra av Herzogs filmer. Aguirre är en av regissörens mest kända filmer.

Berättelsen följer Lope de Aguirre, som leder en grupp conquistadorer ned för Orinoco i Sydamerika för att söka efter det legendariska guldlandet Eldorado. Filmen använder en minimalistisk historia och dialog till att skapa en vision av vansinne och övermod, som ställs emot Amazonas grönskande men oförsonliga djungel. Berättelsen är löst baserad på det som är känt om den historiska personen Aguirre, men som Herzog har medgivit är den ett verk av fantasin. Vissa av personerna och situationerna kan ha varit inspirerade av Gaspar de Carvajals berättelse om en tidigare expedition i Amazonas, men Carvajal var inte närvarande vid den historiska resa som avbildas i filmen.

Aguirre var det första av fem filmsamarbeten mellan Herzog och den labile Kinski. Herzog visste att Kinski skulle vara perfekt som den vansinnige Aguirre, men regissören och skådespelaren hade skiljaktiga synsätt på hur rollen skulle spelas och de rök ihop under hela filminspelningen. Kinskis legendariska vredesutbrott skrämde filmteamet och lokalbefolkningen som hjälpte till vid inspelningen. Själva filminspelningen drabbades av ovanliga svårigheter. Filmningen skedde i regnskogen i Perubifloderna till Amazonfloden i Ucayaliregionen under en slitsam femveckorsperiod. Skådespelarna och det övriga filmteamet klättrade i berg, trängde igenom tät vegetation för att öppna vägar till de olika inspelningsplatserna i djungeln och färdades på förrädiska flodströmmar på flottar som byggts av lokalbefolkningen.

Filmen fick i stor utsträckning bra kritik vid premiären och utvecklade snart en ställning som internationell kultfilm. Flera kritiker har utnämnt filmen till ett mästerverk, och den har förekommit på Time Magazine's lista över "De 100 bästa filmerna någonsin". Filmens visuella stil och inslag ur berättelsen kom att få stort inflytande på Francis Ford Coppolas film Apocalypse från 1979.

Handling[redigera | redigera wikitext]

År 1560 marscherar tusen spanska conquistadorer, och ett stort antal indianer, ned från Quito i Anderna till djungeln nedanför. Expeditionen under ledning av Gonzalo Pizarro (Alejandro Repullés) har i uppdrag att hitta Eldorado. Männen, som är klädda i full rustning, drar kanoner på smala bergsstigar och genom het fuktig djungel. Efter stora svårigheter beordrar Pizarro en liten expeditionsgrupp på fyrtio män att fortsätta framåt genom att åka flotte på en flod. Om de inte återvänder till huvudgruppen inom två veckor med nyheter om vad som ligger bortom, kommer de att anses försvunna. Pizarro utser Don Pedro de Ursúa (Ruy Guerra) till ledare för utforskningsgruppen. Don Lope de Aguirre (Klaus Kinski) utses till vice befälhavare. Han åtföljs av sin unga dotter, Florés (Cecilia Rivera).

En av de fyra flottarna blir avskild från de andra och fångas i en strömvirvel. Ett räddningsteam förmår inte ta sig fram till flotten förrän följande dag. Alla män ombord återfinns döda. De förmodas ha dödats av indianer som gömmer sig i skogen. Ursúa insisterar på att män ska föras tillbaka till lägret och ges kristliga begravningar. Med vetskap om att detta skulle sakta ned expeditionen beordrar Aguirre Perucho (Daniel Ades) att skjuta med en kanon mot flotten. Liken sprängs.

De kvarvarande flottarna driver långsamt ned för floden. Utforskarna lider av den intensiva hettan. Indianerna, som fortfarande håller sig gömda, attackerar dem rutinmässigt med pilar från djungeln. Maten börjar ta slut. När utvecklingen blir mer och mer farlig avgör Ursúa att deras uppdrag är hopplöst och beordrar dem att återvända till huvudgruppen. Den maktlystne Aguirre griper tillfället att leda ett uppror mot Ursúa, och talar om för männen att otaliga rikedomar väntar på dem. Ursúa blir skjuten. Han tas om hand av sin älskarinna, Inez (Helena Rojo). Aguirre, som är osäker på soldaternas lojalitet, föreslår sarkastiskt den fete och late Don Fernando de Guzman (Peter Berling) som symbolisk ledare för expeditionen. Aguirre utropar Guzman till kung av Nya världen och "avsätter" Filip II. En farsartad rättegång mot Ursúa leder till att han döms till döden, men Guzman förvånar Aguirre genom att vägra låta detta ske. Istället benådar Guzman Ursúa.

Aguirre är en tyrannisk härskare och så skräckinjagande att få protesterar mot hans ledarskap. De som klagar blir dödade. Endast Inez har modet att yttra sig mot honom. Aguirre, som vet att några av soldaterna fortfarande är lojala mot Ursúa, väljer att ignorera hennes kommentarer.

Expeditionen fortsätter. En indian tillfångatas av utforskarna, men när han uttrycker förvirring inför åsynen av en bibel blir han dödad på inrådan av expeditionens präst, broder Gaspar de Carvajal (Del Negro). Guzman hittas död nära utedasset på flotten. Aguirre drar fördel av Guzmans död och utropar sig själv till ledare. Ursúa förs sedan i land och hängs i djungeln. Gruppen attackerar en indiansk by och många av utforskarna blir dödade med spjut. Den bestörta Inez vandrar in i djungeln och försvinner.

Aguirre är nu härskare över en grupp långsamt svältande, hallucinerande män. Gruppen gapar i förundran över ett fullmastat träskepp som sitter i de högsta grenarna i ett högt träd. I en indianattack blir Aguirres dotter dödad med en pil i bröstet. Resten av Aguirres soldater dör. Aguirre står ensam på en sakta cirkulerande flotte som saknar riktning. Flotten invaderas av apor. Den rubbade Aguirre säger till dem: "Jag, Guds vrede, ska gifta mig med min egen dotter och med henne skall jag grunda den renaste dynastin världen någonsin sett. Vi skall härska över hela denna kontinent. Vi skall uthärda. Jag är Guds vrede!"

Produktion[redigera | redigera wikitext]

Werner Herzog skrev manus och regisserade.

Idén till filmen började när Herzog lånade en bok om historiska äventyrare från en vän. Efter att ha läst en halv sida som handlade om Lope de Aguirre blev han inspirerad och hittade genast på berättelsen. Han fabricerade de flesta detaljerna i handlingen och personerna, men han använde vissa historiska personer på helt fiktiva sätt.[3]

Manus[redigera | redigera wikitext]

Herzog skrev manuset "i ett vilt tillstånd" och fullbordade det på endast två och en halv dag. En stor del av manuset skrevs under en lång bussresa med Herzogs fotbollslag. Under bussresan drack hans lagkamrater sig fulla efter att ha vunnit en match och en av dem kräktes därefter på flera sidor i Herzogs manus, vilka han omedelbart kastade ut genom fönstret. Herzog hävdar att han inte kan minnas vad han skrev på de sidorna.[3]

Manuset filmades mer eller mindre som det var skrivet, med några mindre skillnader. I en tidig scen där Pizarro instruerar Ursúa att leda spaningspatrullen nedför floden nämner Pizarro i manuset att Ursúa under expeditionens gång möjligen kunde upptäcka vad som hade hänt med Francisco de Orellanas expedition, som hade försvunnit spårlöst flera år tidigare. Senare i manuset finner Aguirre och hans män en båt och lämningarna efter Orellanas sedan länge döda soldater. Längre ned på floden upptäcker de ett annat skepp som har fastnat i några trädtoppar. I manuset utforskar Aguirre och andra båten men hittar inga spår av Orellana eller hans män. Herzog utelämnade slutligen alla sådana referenser till Orellanas expedition från filmen. Sekvensen med båten som har fastnat i de högsta grenarna i ett träd finns kvar, men som den är filmad verkar den bara vara en hallucinatorisk syn.[4]

Finalen ändrades betydligt från Herzogs ursprungliga manus. Regissören påminde sig "Jag kan endast minnas att slutet av filmen var helt annorlunda. Slutet var faktiskt att flotten for ut på det öppna havet och sveptes tillbaka inåt land, eftersom i många kilometer har man en motström, Amazonfloden går faktiskt bakåt. Och den kastades av och an. Och en papegoja skulle skrika "Eldorado, Eldorado"..."[5]

Herzog och Kinski[redigera | redigera wikitext]

Klaus Kinski spelade huvudrollen i filmen.

Herzogs förstahandsval för rollen som Aguirre var skådespelaren Klaus Kinski. De båda hade träffats många år tidigare när den då kämpande unge skådespelaren hyrde ett rum i Herzogs familjs lägenhet, och den inneboendes ofta skrämmande och förryckta upptåg under de tre månader då han bodde där gjorde ett bestående intryck på regissören. Åratal senare mindes Herzog den labile skådespelaren och visste att han var den enda möjliga mannen som kunde spela den galne Aguirre, och han skickade en kopia av manuset till Kinski. "Mellan tre och fyra på morgonen ringde telefonen," mindes Herzog. "Det tog mig minst några minuter innan jag insåg att det var Kinski som var upphovet till detta oartikulerade skrikande. Och efter en timme av detta gick det upp för mig att han tyckte att det var ett mycket fascinerande manus och ville vara Aguirre."[6]

Från början av filminspelningen grälade Herzog och Kinski om det rätta sättet att framställa Aguirre. Kinski ville spela en "vild, skränande galning", men Herzog ville ha något "lugnare, mer hotfullt". För att få det framförande han önskade gjorde Herzog medvetet Kinski rasande inför varje tagning. Efter att ha väntat på att den hetlevrade skådespelarens oundvikliga utbrott skulle "brinna ut", lät Herzog sedan kameran gå.[7]

När Kinski vid ett tillfälle blev irriterad på oväsendet från en hydda där skådespelare och filmarbetare spelade kort avlossade han tre skott mot den, och sköt av översta leden på en statists finger.[3] Senare började Kinski lämna inspelningsplatsen i djungeln (på grund av att Herzog vägrade avskeda en ljudtekniker), och ändrade sig först efter att Herzog hotade att skjuta först Kinski och sedan sig själv. Den senare incidenten har givit upphov till legenden att Herzog tvingade Kinski att agera åt honom under vapenhot. Herzog har dock upprepade gånger dementerat detta påstående under intervjuer, och förklarat att han endast hotade Kinski i ord i stundens hetta, i ett desperat försök att hindra honom från att lämna filminspelningen.[8] Den kända incidenten parodieras i Incident at Loch Ness, som Herzog var medförfattare till.[9]

Inspelning[redigera | redigera wikitext]

Filmen gjordes för USD 370 000, varav en tredjedel gick åt till att betala Kinskis lön.[10] Den filmades i Perus regnskogAmazonflodens bifloder i Uyacaliregionen. Aguirre filmades på fem veckor, efter nio månaders planering.[3] Filmningen spelades in i kronologisk ordning, eftersom Herzog ansåg att filmteamets färd på floden direkt avspeglade utforskarnas resa i berättelsen. Regissören och hans skådespelare och filmarbetare flöt på flottar ned för floderna Huallaga och Nanay genom Urubambadalen i Peru.[10]

Alla skådespelare sade sina repliker på engelska. Filmteamets medlemmar kom från sexton olika länder, och engelska var det enda gemensamma språket ibland dem. Dessutom ansåg Herzog att det skulle förbättra Aguirres möjligheter att få internationell distribution om filmen spelades in på engelska. Den lilla mängd pengar som hade avsatts för eftersynkronisering lämnade dock Peru "med den man som hade ansvar för processen. Båda avvek en route." Det engelskspråkiga ljudspåret ersattes slutligen av en tyskspråkig version av högre kvalitet, som dubbades efter att filminspelningen hade avslutats.[1] Herzog hävdar att Kinski krävde för mycket pengar för dubbningssessionen, och att hans repliker framfördes av en annan skådespelare.[11]

Den låga budgeten omöjliggjorde användning av stuntmän eller avancerade specialeffekter. Filmteamet klättrade i berg, hackade sig fram genom tät djungel och färdades på våldsamma flodströmmar på flottar som byggts av lokalbefolkningen. Vid ett tillfälle fick en storm en flod att svämma över och begrava alla scenbyggen under ett lager vatten och förstöra alla flottar som byggts för filmen. Denna översvämning blev sedan införlivad i berättelsen, genom att en sekvens med en översvämning och påföljande nybyggnad av flottar spelades in.[3]

Den kamera som användes för att spela in filmen hade stulits av Herzog från Münchens filmskola.[12] Åratal senare mindes Herzog:

"Det var en mycket enkel 35 mm kamera, en som jag använde till många andra filmer, så jag anser det inte som en stöld. För mig var det verkligen en nödvändighet. Jag ville göra filmer och behövde en kamera. Jag hade någon sorts naturlig rätt till detta redskap. Om du behöver luft att andas, och du är instängd i ett rum, måste du ta ett stämjärn och en hammare och slå ned en vägg. Det är din absoluta rättighet.”[10]

För att komma över de apor som används i slutscenen betalade Herzog flera lokala personer att fånga 400 apor. Han betalade dem hälften i förskott och skulle betala den andra hälften efter leveransen. De som fångade aporna sålde dem till någon i Los Angeles eller Miami, och Herzog kom till flygplatsen just som aporna packades för att skeppas ut ur landet. Han låtsades vara veterinär och hävdade att aporna behövde vaccineras innan de lämnade landet. Skötarna packade upp aporna och Herzog placerade dem i sin jeep och körde iväg, använde dem i filmscenen som de skulle förekomma i, och släppte sedan ut dem i djungeln.[3]

Tagline[redigera | redigera wikitext]

  • A breathtaking journey into the heart of darkness[13]

Rollista[redigera | redigera wikitext]

Skådespelare Roll
Klaus Kinski Lope de Aguirre
Helena Rojo Inez de Atienza
Ruy Guerra Don Pedro de Ursúa
Del Negro Brother Gaspar de Carvajal
Peter Berling Don Fernando de Guzman
Cecilia Rivera Florés de Aguirre
Daniel Ades Perucho
Edward Roland Okello
Armando Polanah Armando
Alejandro Repullés Gonzalo Pizarro
Justo González González

Bemötande[redigera | redigera wikitext]

Filmen producerades delvis av den tyska TV-stationen Hessischer Rundfunk, som visade den på TV samma dag som den hade premiär i tyska biografer. Herzog har angett detta som orsak till filmens relativt ringa kommersiella framgång i Tyskland.[10]

Aguirre fick biopremiär i USA 1977 av New Yorker Films efter att den redan hade varit en "enorm kultfavorit" på "sådana ställen som Mexiko, Venezuela, Alger och Paris."[14] Den blev omedelbart en kultfilm i USA, och New Yorker Films rapporterade fyra år efter premiären att den var den enda filmen i deras katalog som aldrig föll ur distribution.[14]

Filmen mottog mestadels positiv kritik när den släpptes. Vincent Canby i The New York Times skrev att "Herzog betraktar alla skeenden med fixerad avskildhet. Han förblir lugn. Han tar ingens parti. Han kan till och med vara något road. I huvudsak är han en poet som ständigt överraskar oss med oväntade sammanställningar...Detta är ett lysande och oförglömligt verk."[15] I Time tyckte Richard Schickel att "[Herzog] gör publiken äran att låta den upptäcka blindheterna och besattheterna, de sobra vansinnen han lugnt lägger ut på filmduken", att filmen var "välspelad, mest nämnvärt av Klaus Kinski i titelrollen, utmärkt fotograferad av Thomas Mauch" och "gör övertygande anspråk på storhet."[16] Time Outs Tony Rayns noterade, "...varje scen och varje detalj är raffinerad ned till sina utmärkande drag. På denna nivå föregriper filmen effektivt analys genom att analysera sig själv medan den fortgår, och tillåter ingen tvetydighet. Men på samma gång har Herzogs talang för laddade explosiva bilder aldrig haft friare tyglar, och filmen är rik på oneiriska tillfällen." [17]

Filmens rykte har fortsatt att växa genom åren. J. Hoberman har skrivit att Aguirre "inte bara är en mycket bra film utan en nödvändig film...Herzogs tredje långfilm...är både en filmisk milstolpe och en storartad social metafor."[18] James Monacos The Movie Guide beskrev filmen som "A överdådig, skrämmande utforskning av mänsklig besatthet som störtar ned i vansinne...en svindlande upplevelse som attackerar sinnena."[19] Danny Peary skrev "Att se Aguirre för första gången är att upptäcka ett genuint mästerverk. Den är överväldigande, trollbindande; först drömlik och sedan hallucinatorisk."[14] Roger Ebert har fört den till sin lista över "Great Movies",[20] och i en enkät med kritiker och filmskapare 2002 i Sight & Sound om de bästa filmer som någonsin gjorts listade Ebert den i sin tio-i-topp-lista.[21] Aguirre togs med i Time Magazine's "All Time 100 Best Films", sammanställda av Richard Schickel och Richard Corliss.[22]

Aguirre har belönats med flera prestigefyllda filmpriser. År 1973 belönades den med Deutscher Filmpreis (tyska filmpriset) för Thomas Mauchs foto.[23] År 1976 framröstades den till "bästa utländska film" av Le Syndicat Français de la Critique de Cinéma (SFCC).[24][25] År 1977 gav National Society of Film Critics i USA priset för "Best Cinematography".[26] Den var nominerad till en César du cinéma för "bästa utländska film" 1976.[25]

Filmmusik[redigera | redigera wikitext]

Filmmusiken i Aguirre framfördes av Popol Vuh, ett tyskt progrockband som bildades 1970 av keyboardisten Florian Fricke, som hade känt Herzog i flera år innan bandet bildades.[27] Bandet genomgick många medlemsbyten under sin existens (1970-2001), med bandledaren Fricke och Daniel Fichelscher som enda genomgående medlemmar. Vid tiden för Aguirre bestod bandet av Fricke (piano, mellotron), Fichelscher (elgitarr, akustisk gitarr, trummor), Djong Yun (sång) och Robert Eliscu (oboe, panflöjt).

Popol Vuhs "hypnotiska musik"[28] till Aguirre blev väl emottagen. Roger Ebert skrev att "musiken sätter tonen. Den är oförglömlig, ecklesiastisk, mänsklig och samtidigt någonting annat...Musiken är fundamental för Aguirre, Guds vrede[29] All Music Guide noterade att "filmens centrala motiv blandar pulserande Moog och spöklika röster frambesvärjda från Florian Frickes mellotron-besläktade "körorgel" för att åstadkomma något sublimt, i ordets sannaste betydelse: det är svårt att inte uppleva musikens vördnadsväckande, överväldigande skönhet som samtidigt oroväckande. Kraften i den legendariska öppningsscenen...beror lika mycket på Popol Vuhs musik som på regissörens mise-en-scène.”[30]

Herzog förklarade hur det kör-liknande ljudet skapades. "Vi använde ett märkligt instrument, som vi kallade en 'kör-orgel.' Den har inuti tre dussin olika band som löper parallellt med varandra i loopar. ... Alla dessa band rullar på samma gång, och det finns en klaviatur där man kan spela dem som en orgel så att det låter precis som en mänsklig kör men samtidigt mycket konstgjort och verkligen ganska spöklikt."[29]

År 1975 släppte Popol Vuh ett musikalbum med titeln Aguirre. Fastän det förefaller vara ett soundtrackalbum till Herzogs film innehåller LP:n med sex låtar bara två ("Aguirre I (L'Acrime Di Rei)" och "Aguirre II") som är hämtade från Aguirre, Guds vrede. De fyra återstående låtarna härrör från olika inspelningar som gruppen gjorde cirka 1972 - 1974.

Aguirre var den första av många samarbeten mellan bandet och regissören. Popol Vuh tillhandahöll musiken till Herzogs Die Große Ekstase des Bildschnitzers Steiner (1974) , Hjärta av glas (1976), Nosferatu - nattens vampyr (1979), Fitzcarraldo (1982), Gasherbrum - Der leuchtende Berg (1985), Cobra Verde (1987), och Min bästa ovän (1999). Fricke dog 2001, och Herzogs Wheel of Time (2003) innehöll en tidigare outgiven låt av Popol Vuh.[31]

Arv[redigera | redigera wikitext]

Francis Ford Coppolas film Apocalypse Now från 1979, som baserades på Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta från 1902, var även influerad av Aguirre, och innehåller synbarligen medvetna visuella "citat" från Herzogs film.[32][33][34] Coppola själv har anmärkt att "Aguirre, med dess otroliga bildspråk, var en mycket stark influens. Jag skulle vara försumlig om jag inte nämnde det."[35]

Flera kritiker har anmärkt att Aguirre har tyckts ha haft ett direkt inflytande på flera andra filmer. Martin Rubin har skrivit att “bland de filmer som är starkt influerade av Aguirre finns Coppolas Apocalypse och Terrence Malicks The New World (2005).” [32] J. Hoberman instämde, och anmärkte att Herzogs “sui generis amazoniska feberdröm” var “den influens Malicks överuppblåsta New World inte kan skaka.”[18] Channel 4 ansåg att “Detta är ett förbluffande, förrädiskt enkelt epos i fickformat vars inflytande, rörande både stil och berättelse, ses i så skiljaktiga filmer som Apocalypse Now, The Mission, Rovdjuret, och The Blair Witch Project (1999)."[36]

Historisk korrekthet[redigera | redigera wikitext]

Detaljer i intrigen och många av personerna i Aguirre kommer direkt från Herzogs egen fantasi, men historiker har påpekat att filmen korrekt införlivar vissa händelser och historiska personligheter från 1500-talet i en fiktiv berättelse.

Filmens viktigaste personer, Aguirre, Ursúa, Guzman, Inez och Florés, ingick faktiskt i en expedition år 1560 som lämnade Peru för att hitta Eldorado. På uppdrag av Perus guvernör organiserade Ursúa en expedition på 300 man för att färdas på Amazonfloden. Han åtföljdes av sin älskarinna, mestisen Dona Inez. Vid ett tillfälle under resan beslöt Aguirre, en professionell soldat, att han kunde använda de 300 männen till att störta det spanska styret i Peru. Aguirre lät mörda Ursúa och utropade Guzman till "Furste av Peru". Guzman själv blev så småningom mördad när han ifrågasatte Aguirres plan på att segla till Atlanten, erövra Panama, korsa Panamanäset och invadera Peru. Många andra som försökte göra uppror mot Aguirre blev också dödade. Den överlevande soldaterna erövrade Isla Margarita utanför Venezuelas kust och gjorde förberedelser för att attackera fastlandet. Vid den tidpunkten hade dock de spanska myndigheterna hört talas om Aguirres planer, och när rebellerna anlände till Venezuela erbjöd regeringsagenter fullständiga benådningar till Aguirres män. Alla gick med på överenskommelsen. Omedelbart innan han arresterades mördade Aguirre sin dotter Florés, som hade varit kvar vid hans sida under hela resan. Sedan tillfångatogs han och styckades.[37]

Herzogs manus smälte samman expeditionen 1560 med händelser från en tidigare resa i Amazonas år 1541 – 1542. Liksom Ursúa gick Gonzalo Pizarro och hans män in i Amazonbäckenet för att leta efter Eldorado. Olika olyckor drabbade expeditionen och Pizarro, som var säker på att Eldorado var mycket nära, upprättade en mindre grupp ledd av Francisco de Orellana att bryta sig ur den större styrkan och fortsätta framåt och sedan återvända med nyheter om vad de hade hittat. Denna grupp använde en brigantin för att färdas ned för floden. Orrelana medföljdes av Gaspar de Carvajal, som förde dagbok och gruppens erfarenheter. Efter att ha misslyckats med att hitta Eldorado kunde Orellana inte återvända på grund av strömningen, och han och hans män fortsatte att följa floden tills han nådde Amazonflodens estuarium 1542.[4]

Kinskis framförande hade likheter med den verklige Aguirre. Aguirre var en "sann mordisk megaloman", och många av hans soldatkollegor ansåg att hans handlingar var en galnings.[4] Kinski spelar Aguirre som halt, vilket avspeglar en hälta som Aguirre verkligen hade som en följd av en krigsskada. Aguirres korta men passionerade tal, som förekommer ofta i filmen, baserades på mannens omvittnade "enkla men effektiva retoriska förmåga."[37]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
  1. ^ [a b] Overbey, David. Movies of the Seventies, sid. 162. Redigerad av Ann Lloyd, Orbis Books, 1984. ISBN 0-85613-640-9; Filmen spelades in på engelska men gavs ut i första hand i en dubbad tysk version.
  2. ^ ”Business Data for Aguirre, der Zorn Gottes”. Internet Movie Database. http://www.imdb.com/title/tt0068182/business. Läst 19 mars 2007. 
  3. ^ [a b c d e f] Herzog, Werner. Aguirre, the Wrath of God DVD, Anchor Bay Entertainment, 2001, ljudkommentar.
  4. ^ [a b c] Frtize, Ronald. "Werner Herzog’s Adaptation of History in Aguirre, The Wrath of God", from Film and History, Issue 15:4, pgs. 74-86.
  5. ^ Herzog, Werner. ”"The Trail of Werner Herzog: An Interview"”. Off Screen. http://www.horschamp.qc.ca/new_offscreen/werner_herzog.html. Läst 8 maj 2007. 
  6. ^ O'Mahony, John (30 mars, 2002). ”The Enigma of Werner H”. The Guardian. http://film.guardian.co.uk/features/featurepages/0,,676082,00.html. Läst 22 augusti 2007. 
  7. ^ Knipfel, Jim. Aguirre, the Wrath of God DVD, Anchor Bay Entertainment, 2001, liner notes.
  8. ^ Dickson, Mary. ”"Hauntingly Herzog"”. City Weekly (Salt Lake City). http://weeklywire.com/ww/04-27-98/slc_ae.html. Läst 8 maj 2007. 
  9. ^ Scheib, Richard. ”INCIDENT AT LOCH NESS”. Moria, The Science Fiction, Horror and Fantasy Film Review. http://www.moria.co.nz/sf/incidentlochness.htm. Läst 12 augusti 2007. 
  10. ^ [a b c d] Herzog, Werner. Herzog on Herzog, edited by Paul Cronin, Faber & Faber, 2003. ISBN 0-571-20708-1
  11. ^ Herzog, Werner. ”A conversation with Werner Herzog”. www.rogerebert.com. http://rogerebert.suntimes.com/apps/pbcs.dll/article?AID=/20050828/PEOPLE/50828001. Läst 19 juni 2007. 
  12. ^ Bissell, Tom. ”"The Secret Mainstream"”. Harper's Magazine. http://www.harpers.org/archive/2006/12/0081313. Läst 8 maj 2007. 
  13. ^ IMDb - Aguirre, der Zorn Gottes (1972)
  14. ^ [a b c] Peary, Danny. Cult Movies, Delta Books, 1981. ISBN 0-517-20185-2
  15. ^ Canby, Vincent. ”'Aguirre, the Wrath of God' Haunting Film by Herzog”. New York Times. http://movies2.nytimes.com/mem/movies/review.html?_r=1&title1=&title2=Aguirre%2C%20The%20Wrath%20of%20God%20%28Movie%29&reviewer=VINCENT%20CANBY&v_id=1249&pdate=19770404&oref=slogin. Läst 14 mars 2007. 
  16. ^ Schickel, Richard. ”Meditation on Madness”. Time Magazine. http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,918983,00.html?internalid=atm100. Läst 14 mars 2007. 
  17. ^ Rayns, Tony. ”Aguirre, Wrath of God”. Time Out. http://www.timeout.com/film/77613.html. Läst 14 mars 2007. 
  18. ^ [a b] Hoberman, J. ”Jungle Fevers”. Village Voice. http://www.villagevoice.com/film/0642,hoberman,74738,20.html. Läst 14 mars 2007. 
  19. ^ Monaco, James (editor). The Movie Guide, Perigee Books, 1992. ISBN 0-399-51780-4
  20. ^ Ebert, Roger. ”Aguirre, the Wrath of God (1972)”. Chicago Sun-Times. http://rogerebert.suntimes.com/apps/pbcs.dll/article?AID=/19990404/REVIEWS08/904040301/1023. Läst 14 mars 2007. 
  21. ^ Ebert, Roger. ”How the Directors and Critics Voted: Roger Ebert”. Sight&Sound/BFI. http://www.bfi.org.uk/sightandsound/topten/poll/voter.php?forename=Roger&surname=Ebert. Läst 14 mars 2007. 
  22. ^ Corliss, Richard, and Schickel, Richard. ”All Time 100 Best Films”. Time Magazine. http://www.time.com/time/2005/100movies/the_complete_list.html. Läst 14 mars 2007. 
  23. ^ ”Deutsche Filmpreise von 1951 - 2004” (på tyska). /www.deutsche-filmakademie.de. http://www.deutsche-filmakademie.de/fpsuche.0.html?bstb=&search=aguirre&f_names=film. Läst 13 augusti 2007. 
  24. ^ ”Film Archive: Aguirre, The Wrath of God”. German Films. http://www.german-films.de/app/filmarchive/film_view.php?film_id=1095. Läst 12 augusti 2007. 
  25. ^ [a b] ”Awards for Aguirre, der Zorn Gottes”. Internet Movie Database. http://www.imdb.com/title/tt0068182/awards. Läst 6 maj 2007. 
  26. ^ ”Past Winners Database: 1977 12th National Society of Film Critics Awards”. theenvelope.latimes.com. http://theenvelope.latimes.com/extras/lostmind/year/1977/1977nsfc.htm. Läst 13 augusti 2007. 
  27. ^ Augustin, Gerhard. ”Florian Fricke Interview”. Eurock. http://www.eurock.com/features/florian.aspx. Läst 30 oktober 2007. 
  28. ^ Schager, Nick. ”Aguirre: The Wrath of God”. Slant Magazine. http://www.slantmagazine.com/film/film_review.asp?ID=2561. Läst 30 oktober 2007. 
  29. ^ [a b] Ebert, Roger. ”Aguirre, the Wrath of God (1972)”. Chicago Sun-Times. http://rogerebert.suntimes.com/apps/pbcs.dll/article?AID=/19990404/REVIEWS08/904040301/1023. Läst 30 oktober 2007. 
  30. ^ Wilson, Neate. ”Aguirre Review”. All Music Guide. http://wm03.allmusic.com/cg/amg.dll?p=amg&sql=10:difrxqugldhe. Läst 30 oktober 2007. 
  31. ^ Herzog, Werner. ”Director Interview: Werner Herzog (13 February 2003)”. BBC Four. http://www.bbc.co.uk/bbcfour/documentaries/storyville/werner-herzog.shtml. Läst 31 oktober 2007. 
  32. ^ [a b] Rubin, Martin. ”Werner Herzog: Visionary at Large”. Gene Siskel Film Center. http://www.artic.edu/webspaces/siskelfilmcenter/2007/february/2.html. Läst 14 mars 2007. 
  33. ^ ”Aguirre, the Wrath of God”. Channel 4 Film. http://www.channel4.com/film/reviews/film.jsp?id=100264. Läst 14 mars 2007. 
  34. ^ Sterritt, David. ”Coppola, 'Apocalypse Now,' and the Ambivalent 70's”. DavidSterritt.com. http://www.davidsterritt.com/coppola.html. Läst 14 mars 2007. 
  35. ^ Peary, Gerald. ”Francis Ford Coppola, Interview with Gerald Peary”. GeraldPeary.com. http://www.geraldpeary.com/interviews/abc/coppola.html. Läst 14 mars 2007. 
  36. ^ ”Aguirre The Wrath of God”. www.channel4.com. http://www.channel4.com/film/reviews/film.jsp?id=100142. Läst 13 augusti 2007. 
  37. ^ [a b] Waller, Gregory. "Aguirre, The Wrath of God: History, Theater, and the Camera", from South Atlantic Review, Vol. 46, No. 2, (May 1981), pgs. 55 – 69.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]