Ahriman

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Ahriman var i den medelpersiska Pahlavilitteraturen (ca 300 f.Kr. - 900 e.Kr.) ett ont, utåtriktat väsen som existerade trots att zoroastrismen var en monoteistisk religion med Ahura Mazda som allsmäktig gud. Ahriman är möjligen förebild för "Åklagaren" i Jobs bok liksom för djävulen i den kristna föreställningsvärlden.

Ett äldre namn på Ahriman är Angra Mainyu, som betyder ungefär "destruktiv mentalitet" eller "Idén med Ondskan", och som har krigets och oordningens natur.[1] Angra Mainyu personifierar allt som inte är asha (tillhör den rätta ordningen): förstörelse, ondska, orätt lögn. I ett skede då den iranska teologins frångick tanken på att en gud kunde ha både en god och en ond sida, blev Angra Mainyu och dennes positiva motsats Spenta Mainyu ("konstruktiv mentalitet") tvillingbarn till Gud, Ahura Mazda. Mellan dessa båda rasar ett evigt kosmiskt krig där hela universum är indraget.

Senare i iransk teologi ställer sig Ahura Mazda ställer sig på det godas sida och har som allsmäktig gud möjlighet att när som helst krossa den onde Angra Mainyu, men han låter det alltomfattande kriget fortsätta för att ge människorna möjlighet att välja sida. Människan har inom sig en andel av den universella energin och den omätliga allomfattande striden tvingar varje människa att välja sida[2] Angra Mainyu börjar århundradena före Kristus att kallas för Ahriman, medan Ahura Mazda och Spenta Mainyu förenas i den goda gestalten Ohrmuzd.

Till läran lades föreställningen om fyra stora världsåldrar som var och en omfattade 3.000 år. Under den sista, som påbörjades omkring 100-200 f.Kr, skulle en saoshyant (frälsare) framträda i början av varje nytt årtusende. Vid slutet av den sista världsåldern, dvs före år 3000, skulle den materiella världen gå under och de döda uppstå för att utsättas för testet att gå över Cinvatbron – som var en bred väg till evigt liv i en lycklig,harmonisk andlig värld för de goda, men en smal och vinglig bro som skulle kasta de onda ned i Ahrimans brinnande avgrunder.[3]

Ahriman inom Antroposofin[redigera | redigera wikitext]

Föreställningar om Ahriman förekommer inom antroposofin. Där är han en motpol till Lucifer. Medan Lucifer lockar människan på avvägar genom att locka med "guld och gröna skogar" har Ahriman den mörkare sidan av det onda och råder över maskiner och det grymma. Ahriman är den världskraft som i människan skapar ångest, depression, cynism, uppgivenhet, kollektivism (och därmed i princip alla "ismer").

Inom antroposofisk patologi räknar man alla sklerotiserande sjukdomar och även cancer som symtom på Ahrimans inflytande. Utan Ahriman skulle vi inte ha vetenskap och teknologi. Detta för att människan, enligt antroposofin, idag även har en "kristuskraft" inom sig som kan vända ont till gott och balansera ut "motståndarmakterna" (Lucifer och Ahriman) mot varandra genom kärlek, oavsett individens förhållande till formell religion. Utan Lucifer skulle människan inte ha konst, göra kulturella framsteg, hon skulle inte komma till det andliga heller, kort sagt hon skulle inte kunna gå utanför sin egen personlighets gränser utan Lucifer, enligt antroposofin.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wibeck, Sören (2003) Religionernas historia. Om tro, hänförelse och konflikter. Historiska media.
  2. ^ Hvidtfeldt, Arild (1983) Kulturernas korsväg. Del 6 i Bonniers världshistoria, ss 76-77. BonnierFakta Bokförlag AB.
  3. ^ Hvidtfeldt, Arild (1994) Religion. Myter och ritualer, ss 115-119. Stockholm: Bokförlaget Forum.


Externa länkar[redigera | redigera wikitext]