Aleksandr Kerenskij

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Aleksandr Kerenskij (1881-1970).

Aleksandr Fjodorovitj Kerenskij (ryska: Александр Фёдорович Керенский), född 22 april 1881 i Simbirsk, död 11 juni 1970 i New York,[1] var en rysk politiker (Socialistrevolutionära partiet) och regeringschef i den provisoriska regeringen från juli till november 1917.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Tidig politisk karriär[redigera | redigera wikitext]

Aleksandr Kerenskij var ursprungligen advokat, blev 1912 medlem av 4:e riksduman[1] och var ledare för Trudovikpartiet, även om han som lärjunge till Jekaterina Bresjko-Bresjkovskaja egentligen hyste samma åsikter som socialrevolutionärerna. Som en framstående talare vann han med sina mot regeringen riktade tal hela dumans vänster och ofta även center på sin sida. Vid februarirevolutionen 1917 blev Kerenskij som nu öppet anslutit sig till det socialrevolutionära partiet på grund av sin stora popularitet en av revolutionens ledande symboler,[1] en av riksdumans revolutionsledare och vice ordförande i Petrograds arbetar- och soldatråd.[1] I den första provisoriska regeringen blev han justitieminister. Då Aleksandr Gutjkov avgick i maj 1917 efterträdde Kerenskij tack vare Petrograds arbetar- och soldatråds ökade inflytande honom som krigsminister.[2] I takt med att provisoriska regeringen radikaliserades ökades Kerenskijs inflytande och efter julidagarna kunde han efterträda Georgij Lvov som regeringschef.

Regeringschef[redigera | redigera wikitext]

I likhet med de flesta i Duman och 1917 års regeringar fram till Lenins maktövertagande såg han det som nödvändigt att fortsätta kriget mot centralmakterna (se Första Världskriget), tills man kunde uppnå en fred utan förlust av territorium eller skadestånd.[2] Den tyske utrikesministern Arthur Zimmermann svarade med att intensifiera sitt hemliga program för att stödja bolsjevikerna, som man räknade med skulle undergräva den ryska krigsansträngningen. I april 1917 gav kejsar Wilhelm II därför Lenin, Kamenev, Zinovjev, med flera bolsjeviker "fri lejd" över tyskt territorium.

Efter Oktoberrevolutionen och stormningen av Vinterpalatset natten till 8 november (26 oktober enligt g.s.) 1917 flydde Kerenskij, förklädd till kvinna, undan rödgardisterna. Trots att han saknade väpnad eskort och blev igenkänd av soldater vid en tillfällig vägspärr lyckades han ta sig ut ur staden.

Flykt[redigera | redigera wikitext]

Aleksandr Kerenskij i USA 1938.

Efter att ha vistats i Storbritannien och Tyskland bosatte han sig i Paris och från 1940 i New York. Kerenskij medverkade vid grundandet av den socialrevolutionära tidskriften Volja Rossii ("Rysslands vilja") i Prag 1920 och redigerade från 1925 emigranttidningen Dni, i vilken han fortsatte sin kamp mot Lenin kommunistregeringen i Sovjetunionen.[3]

Senare liv[redigera | redigera wikitext]

Hans misslyckande i den ryska politiken skulle på många sätt prägla resten av hans liv: i USA såg många honom som en förrädare då det fanns de som ansåg att det var hans fel att makten i Ryssland hade hamnat i händerna på bolsjevikerna. När Nazityskland invaderade Sovjetunionen 1941 skrev Kerenskij ett brev till Stalin i vilket han erbjöd sin hjälp men fick aldrig något svar.

Under resten av sitt liv engagerade han sig i den ryska historien och skrev flera artiklar och höll många föreläsningar i ämnet.[1] Han kom dock aldrig helt över sitt misslyckande i politiken. Kerenskij utgav The Prelude to Bolshevism (1919) och The Catastrophe (1927) i vilka han förfäras över sitt politiska misslyckande.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • The Prelude to Bolshevism (1919)
  • The Catastrophe (1927)
  • Erinnerungen. Vom Sturz des Zarentums bis zu Lenins Staatsreich (1928)
  • The Kerensky Memoirs: Russia and History's Turning Point (1966)

I populärkultur[redigera | redigera wikitext]

  • Marie Selander har, på albumet Från den svenska vildmarken (1973), gjort en låt som heter "Kerenskijs klagan".[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Culpin, Christopher; Henig, Ruth (2002). ”Russia, 1917-1924: Why did the Bolsheviks succeed?” (på engelska). Modern Europe 1870-1945. Longman Advanced History. sid. 193. ISBN 0-582-08408-3 
  2. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 15. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 280 
  3. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 15. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 281 
  4. ^ http://open.spotify.com/track/6OecJi629c0wHWwsXGuLcw

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Föregångare:
Georgij Lvov
Rysslands regeringschef
21 juli 1917-8 november 1917
Efterträdare:
Vladimir Lenin
Ordförande i folkkommissariernas råd