Aleksandr Koltjak

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Aleksandr Vasiljevitj Koltjak
Aleksandr Koltjak, rysk sjöamiral som fick lov att leda sina styrkor via tåg
Lokalt namn Алекса́ндр Васи́льевич Колча́к
Född 6 november 1874
Sankt Petersburg, Ryska imperiet
Död 7 februari 1920 (45 år)
Irkutsk, Ryska SFSR
Dödsorsak arkebusering
Nationalitet rysk
Alma mater Marinkadettskolan, Sankt Petersburg (–1994)
Yrke/uppdrag militär (amiral), politiker (krigs- och marinminister, statschef)
Känd för anti-kommunistisk statschef under ryska inbördeskriget
Titel riksföreståndare (diktator)
Period 19181920
Företrädare (ny titel)
Efterträdare (ingen)
Politisk rörelse Vita armén (Den provisoriska allryska regeringen)
Motståndare Ryska SFSR
Namnteckning

Aleksandr Vasilijevitj Koltjak (ryska: Александр Васильевич Колчак) var en rysk marinbefälhavare och därefter antibolsjevikisk ledare. Hann föddes 16 november 1874 i Sankt Petersburg och avled (arkebuserad) 7 februari 1920 i Irkutsk. Han var under delar av ryska inbördeskriget antikommunistisk statschef och den viktigaste ledaren för den vita armén.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Före revolutionen[redigera | redigera wikitext]

Koltjak deltog som ung officer i flera polarexpeditioner, utmärkte sig under rysk-japanska kriget särskilt vid försvaret av Port Arthur och var 1905-12 chef för marinstabens organisationsavdelning. Vid första världskrigets utbrott var Koltjak kommendör och fartygschef vid Östersjöflottan men blev sommaren 1916 chef för Svartahavsflottan.

Den provisoriska allryska regeringens riksvapen.

De vita styrkorna[redigera | redigera wikitext]

Vid revolutionen 1917 entledigades han från befälet och vistades en tid i Amerika. Han återvände dock till Sibirien, där han som krigs- och sjöminister inträdde i den antiboljevikiska regeringen baserad i Omsk, den Provisoriska allryska regeringen.

I november 1918 utsågs han av militärkonservativa partiet till riksföreståndare, och hans styrkor startade i mars 1919 en offensiv över Ural mot mellersta Volga.

Reträtten och slutet[redigera | redigera wikitext]

I april tvangs styrkor vika för övermakten, varefter myteri utbröt bland hans trupper och frontlinjen förflyttades till öster om Uralbergen.

Under resten av året stod striden i mycket kring kontrollen av transsibiriska järnvägen, där olika pansartåg kom till användning. Den vita sidan hade även problem med de allt större kommunistiska partisanstyrkorna och den tjeckoslovakiska legionens allt svagare lojalitet (den tågburna legionen utövade viss kontroll över transsibiriska järnvägen).[1] 4 januari 1920 avsade sig Koltjak riksförståndareskapet och tog sin tillflykt till trakten öster om Bajkalsjön. Han arresterades dock slutligen, återsändes till Irkutsk och utlämnades till bolsjevikerna, vilka 6 februari samma år avrättade honom.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Pereira, N.G.O. (1996): White Siberia, McGills-Queen's. s. 146.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]