Alexander III av Ryssland

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Alexander III
Fotografi av Alexander III från 1885
Kejsare av Ryssland
Regeringstid 13 mars 1881–1 november 1894
(&&&&&&&&&&&&0-15.1000000-14 år och &&&&&&&&&&&&0132.&&&&&0132 dagar)
Företrädare Alexander II
Efterträdare Nikolaj II av Ryssland
Gemål Dagmar av Danmark
Barn Nikolaj II, kejsare av Ryssland
Alexander
Georg
Xenia
Michael
Olga
Ätt Holstein-Gottorpska ätten
Far Alexander II av Ryssland
Mor Maria av Hessen-Darmstadt
Född 10 mars 1845
Sankt Petersburg, Ryssland
Död 1 november 1894
(&&&&&&&&&&&&&049.&&&&&049 år och &&&&&&&&&&&&0236.&&&&&0236 dagar)
Livadijapalatset, Jalta, Krim
Begravd Peter-paulkatedralen, Sankt Petersburg, Ryssland

Alexander III Alexandrovitj (ryska Александр III Александрович), född 10 mars 1845 i S:t Petersburg, död 1 november 1894 i Livadija, var kejsare av Ryssland, kung av Polen och storfurste av Finland från 1881. Han var son till Alexander II och Maria av Hessen.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt och ungdom[redigera | redigera wikitext]

Alexander uppfostrades tillsammans med sin 17 månader äldre bror, storfurst Nikolaj. Sedan denne avlidit i Nice 24 april 1865 blev Alexander rysk tronföljare (tsarevitj).

Äktenskap[redigera | redigera wikitext]

Han gifte sig 9 november 1866 i S:t Petersburg med danska prinsessan Dagmar, kung Kristian IX:s och Louise av Hessen-Kassels andra dotter, som förut varit Alexanders äldre brors trolovade. Storfurstinnan Maria Fjodorovna – som var det namn prinsessan Dagmar fick vid övergången till den rysk-ortodoxa kyrkan - erhöll snart ett ganska betydligt inflytande på sin gemål, som fullkomligt delade hennes danska antipatier mot Preussen. Alexander trädde i uppseendeväckande opposition mot sin faders tyskvänliga politik. I Anitjkovpalatset, där tronföljarparet residerade, var det till och med en tid vid 10 rubels plikt förbjudet att tala tyska språket.

Tronföljare[redigera | redigera wikitext]

Ett stort inflytande på Alexanders utveckling utövade hans deltagande i det rysk-turkiska kriget (1877–1878), då han förde befälet över Donau-arméns vänstra flygel. Han fick där med egna ögon skåda krigets fasor, och från denna tid förblev han under alla ödets växlingar en uppriktig fredsvän. Den revolutionära organisationen Narodnaja voljas aktiviteter, som fördystrade de sista åren av Alexander II:s regering, gjorde även ett outplånligt intryck på Alexander III. Han slöt sig till sådana panslavistiska fanatiker som Michail Katkov och Konstantin Pobedonostsev, vilka i pressen och från predikstolen förkunnade, att gammalrysk, patriarkalisk despotism och intolerant ortodoxi vore de bästa hjälpmedlen mot revolutionärerna.

Regentperioden[redigera | redigera wikitext]

Porträtt av Alexander III från 1886 av Ivan Kramskoj.

Då Alexander efter sin faders mord 13 mars 1881 besteg tsartronen, gjorde han kampen mot revolutionärerna till huvudmålet för sin inrikespolitik. 11 maj 1881 offentliggjordes ett tsarmanifest, vari Alexander förklarade sig lita på sin självhärskaremakt allena och vara fast besluten att kraftigt åtdraga maktens tyglar. Detta manifest betecknade Pobjedonostsevs och Katkovs seger över den upplyste och frisinnade inrikesministern general Michail Loris-Melikov, som också avskedades 16 maj 1881 och fick till efterträdare panslavisten general Nikolaj Ignatiev.

De reaktionära tendenser, som ända från början utmärkt Alexanders regering, framträdde ännu skarpare, sedan Ignatiev avgått 1882 och i hans ställe den fanatiske greve Dimitrij Tolstoj blivit utnämnd till inrikesminister. Tolstoj, som fick behålla inrikesministerportföljen ända till sin död, 1889, införde det mest tryckande polistvång på nästan alla livets områden. Inte bara tusentals revolutionärer, utan även många oskyldigt misstänkta inspärrades i fängelser eller deporterades till Sibirien. Revolutionärerna å sin sida utfärdade den ena våldsamma proklamationen efter den andra och uppgjorde ständigt nya mordplaner. Av fruktan för revolutionärerna tillbragte Alexander en stor del av sin regeringstid på det svårtillgängliga, av träsk omgivna slottet Gatchina . Det är omtvistat, huruvida ett revolutionärt attentat eller järnvägspersonalens försumlighet var orsaken till järnvägsolyckan vid Borki 29 oktober 1888, då tsartåget, på väg mellan Asov och Charkiv, spårade ur, varvid 21 personer dödades och 37 sårades, men Alexander själv förblev oskadad.

Vad förhållandet till utländska makter angår, iakttog Alexander, understödd av Nikolaj von Giers, som 1882 utnämndes till utrikesminister, en fredsvänlig politik, trots alla påtryckningar från det panslavistiska partiet. I september 1884 hade Alexander en vänlig sammankomst med kejsarna Vilhelm I av Tyskland och Frans Josef av Österrike i Skierniewice. Men 1885 väckte Österrikes och Tysklands hållning i den bulgariska frågan hans förbittring, och med anledning därav började han koncentrera stora truppmassor i Polen. Dessa truppsammandragningar vid Tysklands och Österrike-Ungerns gränser fortsattes under de följande åren och uppfattades i Europa som ett bevis på att Ryssland rustade sig till ett krig mot trippelalliansens makter. Ännu större blev spänningen mellan Ryssland och Tyskland efter kejsarna Vilhelm I:s och Fredriks död. Visserligen skyndade sig kejsar Vilhelm II strax efter sin tronbestigning att göra ett besök vid ryska hovet (juli 1888), men Alexander besvarade detta besök först i oktober 1889, och detta långa dröjsmål karakteriserade den kyla, som då rådde mellan de båda hoven.

Ännu mer ökades spänningen genom det tullkrig, som 1887 började mellan Tyskland och Ryssland. Det var under sådana förhållanden som Alexander började närma sig till franska republiken. Den rysk-franska vänskapen, långsamt, men säkert förberedd under åren 1888-90, framträdde öppet vid amiral Gervais och den franska eskaderns besök i Kronstadt i senare hälften av juli 1891, då de franska sjömännen mottogs som bröder av det ryska folket, och den annars så konservative tsaren med blottat huvud åhörde Marseljäsen.

Under de sista åren av Alexanders regering hemsöktes Ryssland av fruktansvärda olyckor. Flera års missväxt i åtskilliga guvernement framkallade den fasansfulla hungersnöden 1891 och 1892. Kolera, influensa och andra smittsamma farsoter skördade hundratusentals människoliv. Själv angreps Alexander i januari 1894 av influensa, som hade till följd en svår njursjukdom, varav han efter långvariga lidanden avled på slottet Livadia, på Krim, 1 november 1894. Han efterträddes av sin äldste son, kejsare Nikolaj II.

Barn[redigera | redigera wikitext]

Alexander III med familj
  1. Nikolaj II av Ryssland
  2. Aleksandr, (1869-1870)
  3. Georg, (1871-1899)
  4. Xenia, (1875-1960) gift med Alexander Michailovitj av Ryssland
  5. Michail Aleksandrovitj, (1878-1918) gift morganatiskt
  6. Olga Alexandrovna, (1882-1960) gift 1. Peter av Oldenburg (skilda) , 2. Nikolaj Kulikovsky

Anfäder[redigera | redigera wikitext]

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Paul I av Ryssland
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Nikolaj I av Ryssland
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Maria Fjodorovna
 
 
 
 
 
 
 
 
Alexander II av Ryssland
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Fredrik Vilhelm III av Preussen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Alexandra Feodorovna
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Louise av Mecklenburg-Strelitz
 
 
 
Alexander III av Ryssland
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ludvig X av Hessen-Darmstadt
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ludvig II av Hessen-Darmstadt
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Louise av Hessen-Darmstadt
 
 
 
 
 
 
 
 
Maria Alexandrovna
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Karl Ludvig av Baden
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Wilhelmine av Baden
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Amalia av Hessen-Darmstadt
 
 
 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Alexander III, 1904–1926.
Företrädare:
Alexander II
Kejsare av Ryssland
18811894
Efterträdare:
Nikolaj II
Företrädare:
Alexander II
Storfurste av Finland
18811894
Efterträdare:
Nikolaj II