Alfabet

Ett alfabet är en uppsättning grafiska tecken, avsedda att avbilda fonem (ljud) i ett talat språk. Benämningen Alfabet kan härledas till de inledande bokstäverna i det feniciska alfabetet aleph och beth, genom grekiska alfabetets alfa och beta. Det som kännetecknar ett alfabet är att enstaka tecken motsvarar ett ljud, fonem. I kontrast till detta står till exempel kinesiska skriftspråket där ett tecken representerar ett helt ord eller en stavelse. Även i svenskan och de flesta språk som härstammar från Europa förekommer tecken för hela ord, dvs logogram. Det gäller till exempel när räkneord skrivs med siffror, till exempel "7" i stället för "sju", samt symboler för valuta och liknande, exempelvis "€" ("euro"), "£" ("pund"), "$" ("dollar"), "%" ("procent") eller det rätt nyligen tillkomna "@" ("at", eller "snabel-a").

I det svenska språket används en variant av det latinska alfabetet. Den består av 29 versaler och 29 gemener (om man räknar med W och w) . Därtill kommer siffrorna, valutasymbolerna, de grammatiska tecknen m.m. Om man räknar så har det svenska skriftspråket strax över 100 tecken.

Utveckling

Se även: Skrift

Tidigt fanns tendenser till en utveckling av alfabet. Kilskriften, som uppträder omkring 3.100 f. Kr. och hieroglyferna, som uppträder omkring 3.000 f. Kr., fick snabbt inslag av ljudtecken för att förenkla skriften. Även inom den kinesiska skriften uppkommer förenklade ljudtecken (stavelser), men den kinesiska skriften är yngre och uppkommer först 1.500 f. Kr. Då hade alfabetsutvecklingen i Sydvästasien redan kommit längre. Redan omkring 1.500 f. Kr. fanns en fullt utvecklad ljudskrift med kilskrift - det ugaritiska alfabetet. Exakt var ett regelrätt alfabet utvecklades är svårt att säga. I egyptiska koppar- och turkosgruvor från ca 1.800 - 1.400 f. Kr. har man hittat spår av en utveckling från delar av hieroglyfer som alltmer förenklats tills inskrifter som inte är bild- eller idéskrift. Omkring 2.000 f. Kr. utvecklades på Kreta den skrift som kallas linear A vilken fortfarande var en ren bildskrift, och ur den utvecklas omkring 1.400 f. Kr. linear B, där man förenklat bildskriften och delvis gjort om den till en ljudskrift. Det verkar dock vara i Palestina som de första alfabetet utvecklas. Från 1.500 f. Kr. har man ett exempel på en konsonantskrift, funnen på Sinaihalvön, där man låtit egyptiska skrivtecken beteckna konsonanter i det lokala kananeeiska språket. Från flera platser i Palestina har man gjort flera fynd av alfabetsinskrifter från perioden 1.500-1.000 f. Kr Alfabeten spreds till de judiska folken, araméerna och till fenicierna, vars alfabet var färdigutvecklat omkring 1.000 f. Kr. Genom fenicierna spreds alfabetet i början av 700-talet f. Kr. till grekerna, som lade till vokaler i sitt alfabet. Ur det feniciska alfabetet utvecklades även Hebreiska alfabetet omkring 800 f. Kr., och troligen kort därefter det Arabiska alfabetet.

Det grekiska alfabetet kom sedan att spridas till etruskerna, som spred det vidare till romarna som skapade det moderna Latinska alfabetet. De germanska runorna skapades omkring 100 e. Kr. med tydlig utgångspunkt från det latinska alfabetet. Runorna försvann med kristendomens införande, vissa bokstäver har dock lagts till för att kunna transkribera de germanska språken bättre. Även i övrigt påverkades det latinska alfabetet, bland annat tillkom bokstäverna Å, Ä och Ö. Det kyrilliska alfabetet är via Glagolitiska alfabetet skapat med utgångspunkt från det Grekiska alfabetet. Ge'ez är en östafrikanskt alfabet, som har tydlig likhet med sydarabisk skrift, och som verkar ha utvecklats från en separat linje från de äldsta alfabeten.

Alquin av York, munk (ƒ cirka 730; ɫ 804) , kyrkoman, vetenskapsman, poet och minister i Frankerriket under några år tog fram de karolingiska minusklerna, det vill säga små bokstäver (gemener) som komplement till latinets stora bokstäver (som dittills hade skrivits utan mellanrum, utan ny mening och utan nytt stycke!). Det gick avsevärt fortare att skriva med gemenerna och även att läsa den versogemena texten, dessutom tog den tog mindre plats trots införandet av mellanrum mellan meningar och stycken. Dessutom utvecklades skrivstilen tack vare Alquins innovation. ^[1], ^[2]

Lista över alfabet

Se även

Referenser

Bra böckers världshistoria, band 1 och band 2.

^ EPA, (2009). ”Who was Alcuin?”. "He was responsible for inventing lower case letters." European Parents' Association. Supported by EU. Arkiverad från originalet den 13 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120313131054/http://www.epa-parents.eu/ALCUIN/who_was_Alcuin. Läst 16 december 2011.
^ Alquin Translations, (2011). ”Alquin of York”. Alquin Translations. Arkiverad från originalet den 26 oktober 2012. https://web.archive.org/web/20121026213342/http://www.alcuin.se/omalcuin.php?subpage=alcuinavyork&PHPSESSID=a1841bceb57df0439686d5cfa3dc5809. Läst 16 december 2011.

Externa länkar

Dr. L. Henkel, Verbreitung der Schriftarten in Europa, 1900

[1] EPA, (2009). ”Who was Alcuin?”. "He was responsible for inventing lower case letters." European Parents' Association. Supported by EU. Arkiverad från originalet den 13 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120313131054/http://www.epa-parents.eu/ALCUIN/who_was_Alcuin. Läst 16 december 2011.

[2] Alquin Translations, (2011). ”Alquin of York”. Alquin Translations. Arkiverad från originalet den 26 oktober 2012. https://web.archive.org/web/20121026213342/http://www.alcuin.se/omalcuin.php?subpage=alcuinavyork&PHPSESSID=a1841bceb57df0439686d5cfa3dc5809. Läst 16 december 2011.

[1]

[2]