Allemansrätten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tyska lingonuppköpare i Skellefteå 1925.

Allemansrätten är en rätt för alla människor att färdas över privat mark i naturen, att tillfälligt uppehålla sig där och till exempel plocka bär och svamp. Med rätten följer krav på hänsyn och varsamhet mot natur och djurliv, mot markägare och mot andra människor. Ordet syftar främst på rätten så som den förekommer i Norge, Sverige, Finland och Island, också om liknande rättigheter finns i glest befolkade trakter i andra delar av världen. Rätten har något olika utformning och innebörd i varje land.

På senare år har allemansrätten explicit skrivits in i lagen i Sverige och Norge, men också i dessa länder grundar sig reglerna till största delen på sedvanerätt och en motsatsvis tolkning av vissa lagregler som anger vad som är förbjudet; motsatsvis tolkning innebär då att det som inte är förbjudet är tillåtet. Innehållet i allemansrätten utformas även genom prejudicerande domar. Det finns förhållandevis få sådana domar så många konflikter mellan markägare och nyttjare av allemansrätten har sin grund i oklarhet om vad allemansrätten exakt omfattar och vad som faller utanför.

I länder utan allemansrätt brukar det finnas områden i statlig eller kommunal ägo där man kan vandra fritt, såsom nationalparker. Sådana ligger i första hand i glest befolkade områden.

Norden[redigera | redigera wikitext]

Allemansrätten i Sverige, Finland och Norge grundar sig på en gemensam tradition även om rättigheterna skiljer sig något mellan de olika länderna. Traditionellt skiljde sig sedvanerätten också mellan olika regioner. Rätt att röra sig till fots, att tillfälligt övernatta och att plocka bär och svamp ingår i alla länderna (rätten kan vara begränsad till exempel i naturreservat).

I Danmark saknas motsvarigheten till allemansrätt och man har en betydligt strängare syn på allmänhetens tillgång till enskild mark. På privat mark får man inte vistas fritt, men i princip får man gå på privata vägar och stigar, men det är ofta problem att vägarna går genom gårdar eller att markägare spärrar av. På natten får man inte alls vara i skogen. På statlig och kommunal mark är det friare och man får numera tälta i vissa statliga skogar. [1]


Sverige[redigera | redigera wikitext]

Runt sekelskiftet 1900 ansågs sedvänjan att det står var och en fritt att plocka bär i skog och mark vara rådande av ålder.[2]

Uttrycket allemansrätt etablerades efter andra världskriget (1940-talet) som följd av en fritidsutredning som tillsattes 1937. Med den andra lagstiftade semesterveckan[3] önskade man från myndigheternas sida ta fram åtgärder som kunde underlätta för tätorternas befolkning att komma ut i naturen.

Sedan 1994 finns följande inskrivet i en av Sveriges grundlagar, nämligen regeringsformen (RF): ”Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten”.[4] Den lagtext som i praktiken styr allemansrätten ingår i huvudsak i 2 och 7 kapitlet av miljöbalken. Det enda som uttryckligen finns skrivet om allemansrätten i miljöbalken är dock: "Var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den" (kap 7, 1 §). Naturvårdsverket sammanfattar allemansrätten i orden ”Inte störa – inte förstöra”.

Eftersom allemansrätten inte definieras explicit kan den ses som negativt definierad, på så sätt att allemansrätten är det utrymme som lämnas kvar eftersom det inte faller under straffrättsliga regler som åverkan, reglerna om skadeståndsansvar eller möjligheten för en markägare att begära förbud mot en viss verksamhet.[5] Som exempel har det ansetts som stöld att kommersiellt plocka stora mängder vitlav. Det går att meddela förbud att vistas på mark om det medför förfång eller olägenhet för markägaren. En arrangör av forsränning förklarades av Högsta domstolen sakna rätt att organisera forsränning på en annan persons mark, efter det att omfattningen av aktiviteterna medfört skador på fastigheten och olägenheter för fastighetsägaren.[5]

Under 2000-talet har diskussionen runt allemansrättens reella ursprung, dess inskränkningar och konflikt med äganderätt och hemfrid ökat.[6][7][8]

Norge[redigera | redigera wikitext]

I Norge är allemansrätten (norska: allemannsrett) till sina huvudprinciper reglerad i ”friluftsloven” (friluftslagen) från 1957. Allemansrätten[9] gäller alltid i ”utmark” (allt som inte är tomtmark, odlad mark och liknande) och bara delvis i innmark (på tomter med bostadshus o.l.) och medan man får tälta på samma plats högst två dygn i låglandet, så finns ingen sådan begränsning i höglandet. Det är tillåtet att plocka bär (undantag: hjortron i Nordnorge) och svamp och att tälta. Fiske är fritt i havet, men i insjöar måste man ha ägarens tillstånd (till exempel fiskekort).

Finland[redigera | redigera wikitext]

I Finland är begreppet till största delen icke-kodifierat. Myndigheter ger information och rekommendationer om vad begreppet omfattar, men dessa har ingen rättslig betydelse. Begreppet nämns dock i Naturvårdslagen,[10] med förbud mot att sätta upp förbudsskyltar, och i Strafflagen,[11] där plockning av bland annat bär undantas från bestämmelser om stöld och olovligt brukande.

Till skillnad från vad som gäller i Sverige krävs alltid tillstånd för att göra upp eld. Sådant tillstånd kan gälla generellt på vissa villkor, t.ex. inom delar av nationalparker och ödemarksområden.

Åland gäller liknande regler. Det är god sed att be om markägarens tillstånd att övernatta. Om detta inte låter sig göras är det tillåtet att tälta eller övernatta i båt ett dygn.[12]

Konflikter[redigera | redigera wikitext]

En fråga som behandlades ingående i början av 1900-talet och som fortfarande debatteras är huruvida allemansrätten omfattar eller skall omfatta kommersiell eller annan organiserad verksamhet,[13] exempelvis bärföretag med inhyrda plockare, organiserad ridning, skidspår, tävlingsverksamhet m.m. Lantbrukarnas riksförbund i Sverige (LRF) säger sig värna om den individuella friheten men är en av aktörerna och driver frågan att all organiserad verksamhet skall ha markägares tillstånd.[14] Naturvårdsverket i Sverige har 2011 tillsatt en expertgrupp för att närmare utreda frågan.[15] Den finska lantbrukarorganisationen MTK är på samma linje: storskaligt kommersiellt utnyttjande av naturen skall inte anses omfattas av allemansrätten.[16] Förbundets jurist anser att man får njuta av naturen inom ramen för allemansrätten, men inte utnyttja den.[17] Den nuvarande lagen gör dock inte skillnad mellan privat och kommersiell verksamhet.[17]

Övriga Europa[redigera | redigera wikitext]

I Europa finns det liknande – men mer begränsade – möjligheter för allmänheten i bland annat Estland, Skottland, Frankrike, Tyskland, Tjeckien, Österrike och Schweiz. I allmänhet har man i dessa länder tydligare definierat vad man får respektive inte får göra och det finns oftast ingen samlad ”rätt” beskriven.

Estland[redigera | redigera wikitext]

I Estland ger allemansrätten (igaüheõigus) ungefär samma rättigheter som i Sverige, men man har inte samma rätt att övernatta på annans mark.

Skottland[redigera | redigera wikitext]

Den skotska allemansrätten är inte fullt lika täckande som den nordiska; där sägs helt enkelt[källa behövs] att man får obehindrat tillträde till all mark och alla sjöar (Lochs), förutsatt att man inte förstör eller saboterar jordbruk. Rättigheterna kodifierades genom lag år 2003 (”Land Reform Act”).

England[redigera | redigera wikitext]

I England har allmänheten generellt sett inte tillgång till enskild mark, utom vad gäller rätten att använda hävdvunna rutter (”public Pathway” och ”public bridleway” för stigar där man har rätt att gå respektive också rida). En ny lag år 2000 (Countryside and Rights of Way Act) om begränsad allemansrätt har dock ökat allmänhetens rättigheter. Lagen gäller endast vissa typer av mark och rätten skiljer sig mellan olika områden.

Tyskland, Österrike, Schweiz[redigera | redigera wikitext]

Det är i princip fritt att till fots beträda skogar, privatvägar och liknande i Tyskland ("Betretungsrecht"), Österrike ("Wegefreiheit") och Schweiz om man inte stör eller orsakar skada. Man får cykla på privatvägar. Det kan finnas undantag som markeras särskilt. Schweiz anses lite friare än de två andra länderna. Tältning kan gå bra i Schweiz, dock inte i Tyskland och Österrike.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Adgang til naturen Friluftsrådet
  2. ^ ”Förslag till lag om rätt till bärplockning.”. Östgötaposten. 1915-02-05. sid. 3. http://magasin.kb.se:8080/searchinterface/page.jsp?id=kb:82108&recordNumber=26&totalRecordNumber=54. Läst 2012-01-16. ”Stockholm den 3 febr. Enligt hvad N.D.A. inhämtat, har inom justitiedepartementet utarbetats ett utkast till lag om rätt till bärplockning och tillvaratagande af vissa andra naturalster. Genom den första paragrafen beredes ägare och brukare af jord erforderligt skydd mot obehörigt intrång af bärplockare å områden, som med hänsyn till deras närbelägenhet intill bostäder böra vara fredade. I en följande paragraf fastslås den med det af ålder rådande föreställningssättet öfverensstämmande grundsatsen, att bär i skog och mark må fritt plockas af hvem som helst, såvida det kan ske utan skada å skog eller stängsel. Denna grundsats modifieras genom följande bestämmelser. Så kan nämligen ägaren eller brukaren af en fastighet, när han själf vill tillgodogöra sig bärskörden, hos k. bfhde i länet utverka förbud mot bärplockning af allmänheten å ett eller flera bestämda inhägnade områden, å hvlka uppväxande skogsplantor skulle kunna skadas genom bärplockningen. För att förläna de sålunnda föreslagna bestämmelserna erforderlig effektivitet, föreslås bötesstraff för oloflig bärplockning å annans mark, hvarom stadgande införts i ett särskildt utkast till vissa ändringar i strafflagen. Den på dessa principer byggda lagstiftningen bör uppenbarligen äga giltighet äfven för Norrland, där de stora skogarna enligt förslaget komma att stå öppna för bärplockning af hvar man. Slutligen må framhållas, att den ifrågasatta lagstiftningen ej endast gäller lingon, utan äfven vissa andra bärsorter, särskildt blåbär, hallon, smultron och hjortron, hvilka nu äro föremål för plockning till afsalu. I detta sammanhang har äfven rätten att tillvarataga vilda blommor och örter samt svamp, äfvensom tall- och grankottar, blifvit reglerad genom lagförslaget.” 
  3. ^ SOU 1937:49 Betänkande med lag om förslag till semester
  4. ^ Regeringsformen 2 kap 15 §
  5. ^ [a b] Ebbesson, Jonas (2003). Miljörätt. Uppsala: Iustus. Libris 9062421. ISBN 91-7678-526-2 
  6. ^ LRF:Underbetyg till Naturvårdsverkets utredning
  7. ^ Naturvårdsverket: Allemansrätten och dess framtid
  8. ^ Gunnar Wiktorsson: Den grundlagsskyddade myten. Om allemansrättens lansering i Sverige. City University Press, 1996, ISBN 91-7562-084-7
  9. ^ Brosjyre Allemannsretten Bokmål
  10. ^ ”Naturvårdslag 20.12.1996/1096”. Finlex. http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/1996/19961096.  5 kap. Landskapsvård 36 § Förbudsskyltar
  11. ^ ”Strafflagen”. Finlex. http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/1889/18890039001.  28 kap. Om stöld, förskingring och olovligt brukande, 14 § Om allemansrätt
  12. ^ ”Allemansrätten”. Visit Åland. http://www.visitaland.com/se/gora/friluftsliv/allemansratten. Läst 6 februari 2014. 
  13. ^ Pro memoria angående rätt till bärplockning m. m.. Stockholm: Marcus'. 1914. Libris 1638346 
  14. ^ http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=78&artikel=4276980
  15. ^ http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4467600
  16. ^ MTK: Järjestetty laajamittainen marjanpoiminta ei ole jokamiehenoikeutta (PDF)
  17. ^ [a b] Maaseudun tulevaisuus: MTK: Yritystoiminta pois jokamiehenoikeuksista
  • Åsa Åslund: Allemansrätten och markutnyttjande. Studier av ett rättsinstitut. Linköpings universitet, filosofiska fakulteten, 2008.

Originalverk[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]