Alliansfria rörelsen

Medlemsstater är färgade mörkblått. Observatörer är ljusblåa.

Alliansfria rörelsen, (engelska: Non-Aligned Movement (NAM)), är en organisation för stater i tredje världen som under kalla kriget ämnade inte ta ställning för något av de stora ideologiska blocken i världen, med ändamålet att bevaka de alliansfria medlemsstaternas intressen i världspolitiken, i synnerhet med avseende på problem som man menar härrör från avkoloniseringen.

Ibland hävdas att organisationen formades vid Bandungkonferensen mellan afrikanska och asiatiska stater i den indonesiska staden Bandung 1955. Världspolitisk betydelse fick organisationen dock först sedan en grupp vänsterinriktade ledare i tredje världen, närmare bestämt Josip Broz Tito, Gamal Abdel Nasser, Sukarno och Jawaharlal Nehru började samarbeta mot slutet av 1950-talet. Första mötet hölls i Belgrad 1961. Organisationen växte kraftigt under 1960-talet och höll då toppmöten förutom i Belgrad även i Kairo och Lusaka. Under 1970-talet visade den svenske statsministern Olof Palme ett stort intresse för avkoloniserade länders sak, och hävdade att denna organisation kunde vara nyckeln till avspänning och fred i världen. Olof Palme, Indira Gandhi, Tito och Julius Nyerere var då viktiga ledare inom rörelsen. Inte minst viktigt, enligt Palme och andra ledare inom Socialistinternationalen, var organisationens roll i nord–syd-debatten; i arbetet med ”internationell ekonomisk jämlikhet”. Nord–syd-frågornas betydelse växte inom organisationen när ledare som Fidel Castro anslöt sina stater. Försök gjordes att få Sverige att gå med, från exempelvis Vänsterpartiet kommunisterna år 1980, men dessa lyckades inte.

Numera har den alliansfria rörelsen inte mindre än 113 medlemsstater, men har ändå förlorat det mesta av sitt inflytande, inte minst till följd av kalla krigets upphörande.

Nord–syd-frågor och en ny ekonomisk världsordning är frågor som först diskuterats inom NAM, innan de nått ut till debatten på nationalstatsnivå.