Allmän metallvingesvärmare

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Allmän metallvingesvärmare
Status i Sverige: Nära hotad
hane
hane
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Leddjur
Arthropoda
Understam Sexfotingar
Hexapoda
Klass Insekter
Insecta
Ordning Fjärilar
Lepidoptera
Familj Bastardsvärmare
Zygaenidae
Släkte Adscita
Art Allmän metallvingesvärmare
A. statices
Vetenskapligt namn
§ Adscita statices
Auktor Linnaeus, 1758
hona
hona
Hitta fler artiklar om djur med

Allmän metallvingesvärmare (Adscita statices) är en fjäril i familjen bastardsvärmare.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Allmän metallvingesvärmare har ett vingspann på 24 till 32 millimeter. Hanens antenner är fjäderformade medan honans är enkla. Vingarna är gröna eller blågröna och metallglänsande. Larverna är knubbiga och 12 till 15 millimeter som fullvuxna med en ljusgrå eller gulgrön grundfärg.[1]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Allmän metallvingesvärmare finns i större delen av Europa och vidare österut genom Ryssland till nordvästra Kina. I Sverige finns arten i hela landet.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Det finns två former (f. statices och f. heuseri) av allmän metallvingesvärmare som av vissa anses vara olika arter. Den förstnämnda föredrar blomrika torra gräsmarker på sandig mark, medan den senare lever på fuktigare gräsmarker. De vuxna fjärilarna av formen f. heuseri kan ses på till exempel smörblommor och gökblomster medan f. statices ses på väddväxter, blåmunkar, trift och axveronika. Larverna av f. heuseri lever på ängssyra medan f. statices larver lever på bergssyra. Äggen läggs av honan i grupper om 20 till 40. Larverna lever till en början tillsammans som minerare, det vill säga mellan bladets över och undersida. När de blir större lever de ensamma och är inte längre minerare. De övervintrar som larver i marken och förpuppas i maj eller juni i förnan. Puppan kläcks efter cirka tre veckor. De är liksom andra bastardsvärmare giftiga i alla utvecklingstadier.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Lilla fälthandboken - Fjärilar. Norstedts. 2011. Sid. 112. ISBN 978-91-1-303684-7 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]