Alois Lexa von Aehrenthal

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Alois Lexa von Aehrenthal, 1910.

Alois Lexa von Aehrenthal, född 27 september 1854 i Gross-Skal i Böhmen, och död 17 februari 1912 i Wien, var en österrikisk greve och statsman.

von Aehrenthal härstammade från en rik katolsk godsägarsläkt Lexa, som adlats 1790 med Johann Anton Lexa, initiativtagare till brand-, vatten- och hagelskadeförsäkringsväsendet i Böhmen. Hans far, baron Johann von Aehrenthal, var ledare för de böhmiska storgodsägarnas konservativa partigrupp. Efter studier i Prag och Bonn inträdde han 1877 på diplomatbanan, blev 1879 attaché och 1881 legationssekreterare i Petersburg, var 1883-1888 anställd i österrikisk-ungerska utrikesministeriet, där han som Kálnokys sekreterare åtnjöt dennes stora förtroende, samt var 1888-1895 ambassadråd i Petersburg. Han var därefter 1895-99 österrikisk-ungersk minister i Bukarest, 1899-1900 chef för politiska sektionen i utrikesministeriet i Wien och 1900-1906 ambassadör i Petersburg, där han hade utmärkta förbindelser och var mycket välsedd vid tsarhovet.

von Aehrenthal efterträdde 21 oktober 1906 greve Agenor Gołuchowski som österrikisk-ungersk utrikesminister och hade som sådan betydande del i tillkomsten av 1907 års Ausgleich mellan Österrike och Ungern. Hans utrikespolitik var självständigare och djärvare än Gołuchowskis, men riktade sig, tvärt emot vad många väntat sig efter hans långa vistelse i Petersburg, främst mot Ryssland och dess strävanden att uppnå hegemoniBalkanhalvön. Han förvärvade januari 1908 av sultanen bemyndigande att anlägga järnväg från Sarajevo i Bosnien genom sandjaket Novibazar till Mitrovica, d.v.s. i riktning mot Saloniki, en plan, som vållade stor oro i Serbien och Ryssland samt inom fransk-engelska ententen och framkallade en rysk motplan på en tvärbana över Balkanhalfön från Svarta havet till Adriatiska havet. Än större oro väckte hans åtgärd i oktober 1908 förklara de 1878 av Österrike ockuperade provinserna Bosnien och Hercegovina införlivade med Österrike-Ungern, ett motdrag mot den ottomanska samlingsrörelse, som i Turkiet inletts genom den ungturkiska statskuppen i juli 1908. Han fullföljde sin aktiva Balkanpolitik med stor kraft och smidighet, underströk fastheten i Österrikes avsikter genom omfattande mobilisering, åstadkom genom eftergifter åt Turkiet (återlämnande av Novibazar och uppgivande af järnvägsplanen) en snar uppgörelse med regeringen i Konstantinopel och genomdrev i mars 1909, efter överhängande fara för europeiskt krig, stormakternas och Serbiens erkännande av den bosniska annexeringen samt dessutom knappast uppriktigt menade serbiska löften att avstå från intriger mot den österrikisk-ungerska monarkiens sammanhållning. Mot längre gående österrikiska aktivistplaner, särskilt bland den högre militären, utgjorde von Aehrenthal ett energiskt motstånd, och han genomdrev t.o.m. 1911 generalstabschefen baron Conrad von Hötzendorfs avgång, då dennes militärpolitik hotade framkalla brytning med Italien. von Aehrenthal var en varm vän av trippelalliansen och försökte komma på bästa möjliga fot med Tyskland och utjämna de intressekonflikter med Italien, som ständigt dök upp.

von Aehrenthal hade uttömt sina kroppskrafter under de kritiska åren från 1908; han avled fullständigt utarbetad 1912, och arvtagaren till hans politik, hans intime vän och efterträdare greve Leopold von Berchtold, lockades genom den framgång, som von Aehrenthal förening av energi och smidighet rönt, att driva den nya kraftpolitiken längre, än som var förenligt med världsfredens bevarande.

Källor[redigera | redigera wikitext]