Amanda (dikt)

Amanda, dikt av Erik Johan Stagnelius, liksom namnet på hans s.k. sångmö. Det har flitigt diskuterats huruvida Amanda haft någon motsvarighet i Stagnelius unga verklighet eller ej. Vissa har dock identifierat Constance Mathilda Jaquette Magnét med Amanda. Fredrik Böök ställde sig tvivlande till detta, men det tycks ha funnits en fast tradition inom släkten Hummerhielm som uttryckte sitt stöd för denna uppfattning, kanske med stöd av brev som sedermera brändes.

I blomman, i solen Amanda jag ser. Kring jorden, kring polen hon Strålar, hon ler. i rosornas anda, i vårvindens pust, i druvornas must jag känner Amanda. När gullharpan klingar, när västan sig rör med susande vingar, Amanda jag hör. Allt, ängel, bestrålar din himlagestalt, lik skaparnas i allt din gudom sig målar. Se! Själarne ila vid dödsängelns bud, till gyllene vila i famnen av Gud. Se! Floderna hasta med skummande fart. I havet de snart sig dånande kasta. Men aldrig min trånad till målet skall nå. Blek, suckande, hånad jag enslig skall gå, skall evigt gudinna, lik stjärnan dig se högt över mig le och aldrig dig hinna.