Amerikansk småtärna

Från Wikipedia
Amerikansk småtärna
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
FamiljMåsfåglar
Laridae
SläkteSternula
ArtAmerikansk småtärna
S. antillarum
Vetenskapligt namn
§ Sternula antillarum
Auktor(Lesson, 1847)
Utbredning
Synonymer
Sterna albifrons antillarum

Amerikansk småtärna[2] (Sternula antillarum) är en huvudsakligen nordamerikansk fågel i familjen måsfåglar inom ordningen vadarfåglar.[3] Endast ett exemplar har med säkerhet setts i Europa. Den minskar i antal, men beståndet anses ändå livskraftigt. Tidigare behandlades den som underart till småtärnan.

Utseende och läten[redigera | redigera wikitext]

Amerikansk småtärna är mycket lik den europeiska småtärnan och har tidigare behandlats som en underart till denna. Likt småtärnan är den mycket liten, endast 22–24 centimeter lång, med svart hätta, vit undersida, grå ovansida, vit panna och gul näbb med svart spets. De smala vingarna är grå med de två yttersta vingpennorna mörka. Den skiljer sig från småtärnan genom att ha grå stjärt och övergump istället för vit och sitt lite gnissligare läte.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Amerikansk småtärna återfinns i Nordamerika och norra Sydamerika. Arten delas in i tre underarter med följande utbredning:[3]

Amerikansk småtärna betraktades tidigare som en underart till småtärna. De skiljer sig dock något i utseende och läte, liksom genetiskt, där amerikansk småtärna snarare är systerart till den morfologiskt avvikande amazontärna (S. superciliaris).[4]

Endast två exemplar av amerikansk småtärna har setts i Europa. En och samma hane besökte återkommande Rye Harbour i östra Sussex, Storbritannien, mellan 1983 och 1992. En hane noterades också i en småtärnekoloni vid irländska Portraine juni–augusti 2019, under några dagar i slutet av juli även vid Baltray i grevskapet Louth.[5]

Släktestillhörighet[redigera | redigera wikitext]

Tärnorna i Sternula fördes tidigare till Sterna men DNA-studier[4] visar att de är avlägset släkt, varför de numera urskiljs i ett eget släkte.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Amerikansk småtärna återfinns vid sjöar, floder och flodmynningar. Den livnär sig huvudsakligen av fiskyngel, räkor, havslevande maskar samt ibland flygmyror och andra insekter. Den födosöker främst genom att ryttla och sedan dyka från upp till tio meters höjd. Häckningssäsongen inleds från april till mitten av juni. Den häckar på öde sandstränder, men också på platser som parkeringar och tak, i kolonier från fem till 200 par.[1]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population som dock minskar, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad. IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Amerikanska småtärnans vetenskapliga artnamn antillarum syftar på ögruppen Antillerna i Västindien.[6] På svenska har den även kallats dvärgtärna.[7]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2018 Sternula antillarum (på engelska). Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 1 januari 2021.
  2. ^ BirdLife Sverige (2019) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 <http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download>, läst 2015-01-01
  4. ^ [a b] Bridge, E.S., A.W. Jones, and A.J. Baker (2005), A phylogenetic framework for the terns (Sternini) inferred from mtDNA sequences: implications for taxonomy and plumage evolution, Mol. Phylogenet. Evol. 35, 459-469.
  5. ^ Amerikansk småtärna på Tarsiger.com
  6. ^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4
  7. ^ Per Alström, Peter Colston, Ian Lewington (1992) Sällsynta fåglar i Europa, sid:172, ISBN 1-897583-00-1

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]