USA:s president

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Amerikanska presidenter)
Hoppa till: navigering, sök
USA:s president
Seal of the President of the United States.svg
Official portrait of Barack Obama.jpg
Nuvarande
Barack Obama

sedan 20 januari 2009
Titel Herr President
Residens Vita huset
Säte Washington, District of Columbia
Utses av Elektorskollegiet
Underställd USA:s konstitution
Mandatperiod 4 år
endast ett omval
Förste innehavare George Washington
Inrättat 30 april 1789
Ställföreträdare USA:s vicepresident
Webbplats whitehouse.gov/president

USA:s president (formellt President of the United States of America) är landets stats- och regeringsöverhuvud.

Mandatperioden är fyra år, och det är numera bara möjligt att väljas till ämbetet två gånger. Man får vara president i totalt max 10 år, dock kan detta endast hända om presidenten dör två år efter att ha blivit vald, då stiger vice-presidenten in som president som sedan kan väljas om två gånger. Makten i USA är delad mellan presidenten (som väljs av elektorer, valda av folket), kongressen (som är landets parlament och väljs av folket), samt USA:s högsta domstol (vars ledamöter utnämns av presidenten). Nuvarande och 44:e president är demokraten Barack Obama. Ämbetet har funnits sedan den 30 april 1789.[1]

Till följd av USA:s supermaktstatus och befattningens enorma makt, räknas USA:s president som världens mäktigaste person. Den förhandenvarande ämbetsinnehavaren är alltid en av de mest kända (och stundom omstridda) offentliga personerna över huvud taget. Under framförallt kalla kriget, kallades den amerikanska presidenten för Leader of the Free World (den fria världens anförare).[2]

Författningsrättslig ställning[redigera | redigera wikitext]

Se även: USA:s konstitution
USA

Denna artikel är en del i serien om:
Politik i USA



Atlas
Politikportalen

Presidentens ställning beskrivs i grundlagens andra artikel. Föreskrifter för val och mandatperiod regleras genom de 12:e, 20:e, 22:a, 23:e och 25:e grundlagstilläggen.

Presidentämbetet innefattar tre funktioner (statsöverhuvud, regeringschef och överbefälhavare), vilka i många andra länder upprätthålls av minst två personer. Fastän presidenten alltså förkroppsligar den amerikanska federala verkställande makten, så kontrolleras presidenten av maktdelningsprincipen (checks and balances-systemet). Detta innebär att den som innehar presidentämbetet inte kan vara kongressledamot eller federal domare.

Funktioner[redigera | redigera wikitext]

Presidenten i USA är både statschef (som till exempel Sveriges kung och Finlands president) och regeringschef (till exempel som Finlands statsminister och Sveriges statsminister), och presidentsystemet gör att det amerikanska presidentämbetet därför skiljer sig från exempelvis Finlands, Tysklands eller Frankrikes motsvarigheter.

USA var en av de första moderna demokratierna, och valde att ha en president i stället för en monark som statsöverhuvud. De flesta andra republiker använder sig sedan dess av denna beteckning, men få har så omfattande befogenheter som USA:s president och vissa länders presidenter har endast en symbolisk och ceremoniell funktion. I vissa länder ligger makten hos en premiärminister, men presidenten kan upplösa en dåligt fungerande regering och avsätta premiärministern. Varianterna är många, och det är inte ens självklart att en republik måste ha en president – det räcker med att monarkin avskaffas. USA:s delstater har statsskick som återspeglar den federala statsmakten med delstatsförsamling (motsvarande USA:s kongress), en högsta domstol (motsvarande USA:s högsta domstol) och presidenten motsvaras av en guvernör.

Statsöverhuvud[redigera | redigera wikitext]

USA:s president är landets högsta offentliga ämbete och har i praktiken betydligt större befogenheter än Europas kvarvarande monarker och även jämfört med statschefer i europeiska republiker.

Presidenten kan i Förenta staternas namn ingå avtal med främmande makter, vilka måste ratificeras av senaten med två tredjedelars majoritet för dessa ska träda i kraft; presidenten sänder – med senatens bifall – ut Förenta staternas ambassadörer och tar officiellt emot andra staters sändebud. Presidenten utnämner – också med senatens bifall – domare till federala domstolar, i synnerhet till högsta domstolen, och alla andra federala ämbeten. Befogenheten att utnämna de övriga federala ämbetena brukar delegeras vidare av kongressen, med undantag för de viktigaste befattningarna. Om senaten inte är samlad, kan presidenten själv göra en utnämning (recess appointment) som annars skulle ha fordrat senatens godkännande. Denna utnämning upphör dock att gälla vid utgången av senatens session.

Presidenten stadfäster de lagar som kongressen stiftat. Presidenten kan utfärda exekutiva order, det vill säga sekundärlagstiftning (dekret). Presidenten utnämner sina ministrar – med senatens ”råd och samtycke” – och leder kabinettet och nationella säkerhetsrådet. Presidenten fullständiga befogenheter att bestämma dessas riktlinjer, och presidenten kan entlediga en minister när som helst. Presidenten skall årligen framlägga en berättelse över tillståndet i nationen (unionen) inför kongressen. Detta sker vanligtvis i det årliga talet State of the Union Address.

Överbefälhavare[redigera | redigera wikitext]

Presidenten är överbefälhavare över de väpnade styrkorna (armén, flottan, flygvapnet, kustbevakningen och marinkåren) och – enligt grundlagens lydelse – delstaternas milis (nationalgardet) då dessa inkallats i federal tjänst. Trots att rätten att förklara krig tillkommer kongressen jämlikt artikel i avsnitt 8 i grundlagen, kan presidenten självständigt beordra truppförflyttningar, såvida presidenten inte formellt förklarar krig samt värnar om kongressens kontrollmakt. Hit hör även kärnvapeninsatser. USA:s försvarsminister (Secretary of Defense) biträder sedan 1947 års nationella säkerhetsakt trätt i kraft presidenten i den högsta ledningen av militären.

Samarbetet med kongressen[redigera | redigera wikitext]

Presidenten är – till skillnad från i parlamentariska styrelseskick – ej obetingat beroende av kongressens stöd för att kunna utöva sitt ämbete; politiska motsättningar mellan president och kongress är alltså författningsrättsligt inte otänkbara och i praktiken inte sällsynta.

Presidenten har ingen formell möjlighet att hemställa kongressen propositioner. I praktiken brukar kongressledamöter som står presidenten nära inkomma med presidentens lagförslag till vederbörlig kammare (representanthuset eller senaten). Därutöver kan presidenten genom informell påverkan, bland annat genom sitt årliga State of the Union Address, söka leda kongressens beslut i en för honom önskvärd riktning. Är presidenten helt och hållet oense med kongressen, kan presidenten lägga in sitt veto mot en lag, vilken kongressen endast kan anta på nytt med två tredjedelars majoritet i bägge kamrarna.

Presidenten kan under inga omständigheter upplösa kongressen. Inom ramen för ett riksrättsförfarande (impeachment) kan presidenten fråntas sitt ämbete av kongressen – man får dock beakta, att detta förfaringssätt är av straffrättslig art; någon laglig möjlighet att på enbart politiska grunder skilja presidenten från ämbetet före mandatperiodens utgång finns inte.

Val[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Presidentval i USA

Valet är relativt komplicerat: Det består av förval (primärval) – där partierna utser sina respektive presidentkandidater –, det allmänna valet och det anslutande valet genom elektorer. Slutligen följer räkningen av elektorsrösterna.

Förutsättningar[redigera | redigera wikitext]

Kraven på presidenten anges i paragraf fem i första kapitlet i andra artikeln i USA:s konstitution:

No person except a natural born Citizen, or a Citizen of the United States, at the time of the Adoption of this Constitution shall be eligible to the Office of President; neither shall any Person be eligible to that Office who shall not have attained to the Age of thirty-five Years, and been fourteen Years a Resident within the United States.

Varje kandidat, till såväl presidentämbetet som vicepresidentämbetet, måste vara medborgare i Förenta staterna sedan födseln, däremot behöver kandidaten inte vara född i USA. John McCain, som var det Republikanska partiets kandidat i 2008 års presidentval, föddes till exempel i Panamakanalzonen. Kandidaten skall vara minst 35 år gammal och haft sin hemvist i Förenta staterna sedan åtminstone 14 år.

2005 föreslogs två tillägg till konstitutionen som skulle gör det möjligt för personer som varit medborgare under en lång period, men inte födda till amerikanska medborgare, att kunna bli president. Dessa tillägg antogs inte av kongressen.

Förval[redigera | redigera wikitext]

Se även: Primärval

Vardera av de båda stora partiernas (Demokraterna och Republikanerna) presidentkandidater måste erkännas av partikonventen. Ett partis ombud till denna sammankomst utses genom förval (primaries). Medan en sittande president som ställer upp på nytt i regel blir obestridligt nominerad av sitt parti, är urvalsförfarandet i motståndarpartiet betydligt mer spännande. Ombudsmandaten fördelas så att de motsvarar befolkningsstorleken i de olika delstaterna. Därigenom kan segrar i flera stora delstater tillsammans med det faktum att delstatens alla ombudsröster tillfaller kandidaten, för en kandidat innebära att denna redan är nominerad av partiet. Av den anledningen genomförs redan i dessa förval, som beroende på delstat kan vara öppna för enbart partimedlemmar eller för alla partisympatisörer, omfattande och kostsamma valkampanjer. Härför nödvändiga medel anskaffas, vid sidan av kandidatens egen andel, genom donationer. När förvalen är avslutade bekräftar respektive parti vederbörlig kandidat formellt på den stora partisammankomsten. Här nominerar presidentkandidaten också en vicepresidentkandidat. Även denna kandidat plägar bekräftas av partikonventet.

Valdag[redigera | redigera wikitext]

Presidentvalet äger rum på den första tisdagen efter den första måndagen i november månad – det vill säga tisdagen som infaller 28 november – under år som är jämnt delbara med fyra (2000, 2004, 2008 och så vidare). Väljarna röstar då på en av de möjliga tickets, bestående av president- och vicepresidentkandidat. Fastän deras chans att vinna är försumbar, förekommer ofta fler än de bägge stora partiernas förslag på valsedeln.

När det skall avgöras vem som ha valts till president (och vicepresident), räknas emellertid icke vem som har fått flest röster sammanlagt i hela landet. Istället överlåts avgörandet på ett elektorskollegium. Elektorskollegiet består av 538 personer, vilka väljs i de olika delstaterna och i huvudstadsdistriktet. Deras antal överstiger det sammanlagda antalet ledamöter i representanthuset (435) och senaten (100) sånär som på de tre elektorerna för den i kongressen eljest orepresenterade huvudstaden Washington. Därvid äger som regel inga proportionella val rum. Samtliga elektorer tillfaller den kandidat som i delstaten erhållit flest röster. På så vis kan det inträffa, som år 2000, att en kandidat (2000 Al Gore) visserligen får fler röster än sin motståndare (2000 George W. Bush), men drar det kortaste strået vad gäller elektorsröster.[3]

Elektorskollegiet[redigera | redigera wikitext]

Vanligen i skuggan av allmänhetens uppmärksamhet samlas elektorerna i de olika delstaterna i december efter valet för att avge sina röster – det 538-hövdade elektorskollegiet samlas alltså aldrig som sådant. Elektorerna avger sina röster för president och för vicepresident i skilda val. Förvisso brukar elektorerna rösta på de kandidater för vars räkning de valts; detta motverkas av hemliga val. Till följd av det inträffar det regelmässigt att enstaka elektorer röstar emot sitt väljaruppdrag. Visserligen har en sådan faithless elector hittills aldrig ändrat valutgången.

Till och med år 1800 valdes inte president och vicepresident för sig, utan vinnaren blev president och tvåan vicepresident. Efter 1800 års val, då lika röstetal hade avgetts för Thomas Jefferson och Aaron Burr, ändrades detta genom det tolfte grundlagstillägget, som trädde i kraft 1804.

Sammanräkning och installation[redigera | redigera wikitext]

George H.W. Bush svär presidenteden vid sin installation, 1989

I början av januari räknas elektorsrösterna från de 51 områdena av senaten och representanthuset i ett sällan förekommande gemensamt plenisammanträde. Det ankommer på senatens president, det vill säga den ännu sittande vicepresidenten, att leda mötet. När sammanräkningen har avslutats kungör senatens president vem som har valts till USA:s president och vicepresident. Om ingen av kandidaterna har fått absolut majoritet av elektorsrösterna (det vill säga 270 röster), utser representanthuset president och senaten vicepresident. Eftersom USA sedan cirka 200 år tillbaka har ett entydigt tudelat partisystem och vardera partiet alltid bara nominerar en kandidat var, förekommer den proceduren inte längre.

Den 20 januari efter valet (4 mars till och med 1933), som kallas installationsdagen (Inauguration Day), skall slutligen först vicepresidenten och därpå presidenten på slaget klockan 12.00 lokal tid svärja en ed i den federala huvudstaden. Eden lyder:

I (Name) do solemnly swear (or: affirm) that I will faithfully execute the office of President of the United States, and will, to the best of my ability, preserve, protect, and defend the Constitution of the United States.
(Jag, [namn], svär [eller: lovar], att jag troget skall utöva Förenta staternas presidentämbete och efter bästa förmåga upprätthålla, värna och försvara Förenta staternas konstitution.)

Av tradition håller presidenten ena handen på en bibel när han avlägger eden och tillfogar orden ”so help me God” (så sant mig Gud hjälpe); detta hör dock ej till den i grundlagen föreskrivna eden.[4] I och med att han avlägger av eden tillträder presidenten ämbetet med dess privilegier och förpliktelser.

Mandatperiod[redigera | redigera wikitext]

Presidentens mandatperiod varar i fyra år. Skiljs president från sitt ämbete i förtid, till följd av att presidenten dör, avgår, entledigas eller blir oförmögen att utöva ämbetet, så blir vicepresidenten omgående ny president. Dennas mandatperiod sträcker sig till det ursprungliga slutet på företrädarens period. Skiljs vicepresidenten i förtid från sitt ämbete, träder det 25:e grundlagstillägget in, varigenom presidenten med senatens och representanthusets bifall kan utse en ny vicepresident. Finns det vid tidpunkten för en presidentvakans inte någon vicepresident, stadgar lagen Succession Act att därnäst skall föreståndarna för kongressens bägge kamrar och därpå kabinettmedlemmarna bli tillförordnad president.

Sedan 1951 får en president av princip omväljas endast en gång, oavsett om omvalet ansluter till den första mandatperioden eller om det sker vid ett senare tillfälle. Om en person emellertid har avgått från presidentposten och har tillbringat mindre än två år i ämbetet, får vederbörande väljas till president två gånger. Sammanlagt varar alltså den längsta teoretiskt möjliga ämbetsperioden i tio år. Av den anledningen fick Lyndon B. Johnson alltså kandidera på nytt 1968.

Innan det 22:a grundlagstillägget trädde i kraft 1951 fanns inga hinder för omval utom George Washingtons exempel; han avböjde en tredje mandatperiod och rekommenderade det till sina efterträdare. Theodore Roosevelt kandiderade förgäves för en tredje period (1912). Franklin D. Roosevelt kandiderade framgångsrikt 1940 för en tredje och 1944 för en fjärde mandatperiod, i vilkens begynnelse han emellertid avled. Alla andra presidenter har följt Washingtons exempel.

Franklin Roosevelts efterträdare, Harry S. Truman, initierade 1951 det grundlagstillägg som bara tillåter ett omval.

Om några presidenters och vicepresidenters mandatperioder[redigera | redigera wikitext]

  • Gerald Ford var president från och med 9 augusti 1974 till och med 20 januari 1977, utan att det amerikanska folket valt honom till vare sig president eller vicepresident. President Richard Nixon nominerade Ford till vicepresidentämbetet, då Spiro Agnew avgått 10 oktober 1973 på grund av korruptionsanklagelser. Knappt ett år senare hoppade Ford in som president, på grund av att Nixon avgick till följd av Watergateaffären.
  • Grover Cleveland är den enda presidenten i USA:s historia vars två mandatperioder inte följde på varandra – från 1885 till 1889 och ånyo från 1893 till 1897 var han president och räknas därmed också två gånger.
  • Den 1841 avlidne William H. Harrison har haft den kortaste ämbetsperioden, en månad; den i ämbetet avlidne demokraten Franklin D. Roosevelt är den som med en period på sammanlagt tolv år tjänstgjort längst som president (1933–1945), han är också den ende som blivit vald fyra gånger (1932, 1936, 1940, 1944, varav tre var omval).
  • Fjorton presidenter har varit vicepresident.
  • Hälften av de åtta presidenter som har dött i ämbetet blev mördade, alla fyra blev skjutna till döds, och tre av de fyra skjutna presidenterna var republikaner.

Lönevillkor och förmåner[redigera | redigera wikitext]

Camp David, 1959.

Den första presidenten, George Washington, tillkom en årlig lön om 25 000 dollar, som han emellertid inte tog emot, då han redan var en välbärgad man. Man övertygade honom så småningom att ta emot lönen för att hans efterträdare skulle göra sammalunda, eftersom man ville att även sådana som inte hade råd att tjänstgöra gratis skulle kunna vara president.[källa behövs] Sedan 2001 får presidenten 400 000 dollar per år i lön.

Eftersom presidenten är Förenta staternas högste ämbetsman, utgör presidentens lön av tradition övre gräns för utbetalning till regeringsanställda. Av det skälet ansågs det nödvändigt – då de höga ämbetsmännens löner alltmer närmade sig presidentens – att år 2001 höja presidentens lön, i syfte att fortsätta kunna betala ut en lämplig lön till dessa ämbetsmän.

För dagens presidenter tillkommer ytterligare förmåner: De får bo och arbeta i det rymliga Vita huset. Ombord på Air Force One och de övriga till presidentens förfogande stående fortskaffningsmedlen kan de expediera alla angelägenheter, vilket är nödvändigt för att de ska kunna fullfölja sina uppdrag. Dit hör också bland annat en bepansrad limousine och en helikopter. Vidare står lantgodset Camp David till presidentens förfogande, vartill även utländska dignitärer ofta inbjuds.

Presidenten med familj beskyddas städse av Secret Service. Till och med 1997 tillkom detta privilegium även alla förutvarande presidenter och deras familjer fram till presidentens död. Dädanefter gäller detta endast som längst i tio år efter entledigandet från ämbetet.

Därutöver tillkommer mindre förmåner såsom kostnadsfritt kontor, diplomatpass och hushållskassa för kontorsmedhjälpare och assistenter. Likväl är det först sedan 1958 som presidenter som lämnat befattningen erhåller pension. Sedan Herbert Hoovers regeringsperiod (1929–1933) bygger tidigare presidenter regelmässigt upp egna presidentbibliotek, vilka på ett förnämligt sätt kan tjäna bevarandet och utforskandet av respektive presidents kvarlåtenskap.

Titulering och hyllningssång[redigera | redigera wikitext]

Förenta staternas president har inga andra epitet – formellt korrekt tilltal är helt enkelt Mr. President och han omtalas som The President. Frågan om den officiella tituleringen var en av de första frågor som kongressen behandlade när den samlades första gången efter att konstitutionen trätt i kraft 1789. Särskilt vicepresidenten John Adams och flertalet senatorer var förespråkare för att införa titlar. Ett senatsutskott föreslog ”His Highness the President of the United States of America, and Protector of their Liberties”. Majoriteten i representanthuset vägrade dock att införa titlar som inte föreskrevs i konstitutionen, varför endast ämbetsbeteckningen i sig ännu i dag utgör korrekt titulering.

Hail to the Chief av Georg Drumm utnämndes 1952 av USA:s försvarsdepartement till officiell presidentmarsch. Melodin beledsagar presidenten vid nästan varje offentligt framträdande; texten sjungs väldigt sällan. I stället kan nationalsången The Star-Spangled Banner sjungas.[5]

Tjänstebostad och ämbetssäte[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Vita huset
Vita huset, presidentens tjänstebostad och arbetsplats

Presidentens traditionella ämbetssäte och residens är Vita huset i huvudstaden Washington. Huset, vars grundläggande 1792 inledde byggandet av dagens amerikanska huvudstad, står sedan år 1800 till den amerikanske presidentens och presidentfamiljens förfogande. Det förstördes 1814 i det brittisk-amerikanska kriget och byggdes upp igen 1819.

Ovala rummet i Vita husets västra flygel är presidentens arbetsrum och skyddas av omfattande säkerhetsåtgärder. En bunker under Vita husets östra flygel, Presidential Emergency Operations Center, skyddar vid nödfall presidenten och hans närmaste medarbetare.

Transportmedel[redigera | redigera wikitext]

För att kunna sköta sina tjänsteåligganden under frånvaro från ämbetssätet, kan presidenten bland annat använda två särskilt utrustade flygplan av typen Boeing 747 – i folkmun kända som Air Force One. Dock är denna benämning inte fast tilldelade just dessa två flygplan. Närmare bestämt kan vilket luftfartyg som helst tillhörande flygvapnet ha anropsnamnet ”Air Force One”, närhelst presidenten är ombord. På samma sätt får luftfartyg från Marinkåren anropsnamnet ”Marine One”, när presidenten är ombord. Oftast avses den helikopter, som presidenten använder för transport mellan Vita huset och Andrews Air Force Base (regeringsflygplanens hemflygplats). Och likaledes får luftfartyg från armén, flottan och kustbevakningen anropsnamnen ”Army One”, ”Navy One” respektive ”Coast Guard One”. ”Navy One” användes första gången 2003 när George W. Bush besökte hangarfartyget USS Abraham Lincoln. ”Coast Guard One” har hittills ännu aldrig använts. ”Executive One” är anropsnamnet för civilflygplan vari presidenten befinner sig.

Presidentens limousin.

Såsom tjänstebil står en Cadillac DTS modell 2006 till presidentens förfogande. Fordonet benämns Cadillac One, som dock är en inofficiell beteckning.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 19 mars 2008.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 13 mars 2012.

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”World Statesmen”. http://www.worldstatesmen.org/United_States.html. Läst 25 juni 2011. 
  2. ^ Jmf. som exempel dagens användning av denna ordvändning: Daring to Believe, Blacks Savor Obama Victory, Diane Cardwell, New York Times 5 januari 2008, refererad i Präsident der Vereinigten Staaten i tyska Wikipedia, 19 mars 2008
  3. ^ På grund av elektorssystemet kan det förekomma att någon blir president, trots att motståndarkandidaten fått fler röster, exempel:
  4. ^ Library of Congress har en lista över de biblar som de olika presidenterna har använt sig av vid installationen, refererad i Präsident der Vereinigten Staaten i tyska Wikipedia, 19 mars 2008
  5. ^ Music.tv.edu.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]