Amy Winehouse

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Amy Winehouse
Amy Winehouse f4962007 crop.jpg
Amy Winehouse, 2007.
Födelsenamn Amy Jade Winehouse
Född 14 september 1983
Southgate, Enfield, London, England
Död 23 juli 2011 (27 år)
Camden, London, England
Bakgrund England London, England
Genre(r) Soul, Jazz, R&B, Ska
Instrument Sång, gitarr
År som aktiv 20032011
Skivbolag Island Records, Lioness, Universal Republic (USA)
Webbplats Officiell webbplats

Amy Jade Winehouse, född 14 september 1983 i London, död 23 juli 2011 i London, var en brittisk sångerska och låtskrivare, känd för sin djupa altröst[1] och sin eklektiska blandning av musikgenrer som R&B, soul och jazz.[2] Winehouse debuterade 2003 med albumet Frank, som hyllades av kritiker och nominerades till Mercury Music Prize. Uppföljaren, Back to Black, utgavs 2006 tillsammans med hitsingeln "Rehab". Med sex Grammy Award-nomineringar och fem vinster, satte Back to Black det dåvarande rekordet för flest vinster av en kvinnlig artist under en och samma kväll. Detta gjorde Winehouse till den första brittiska kvinnan att vinna fem Grammys,[3][4] däribland tre inom de fyra huvudfälten: Best New Artist, Record of the Year och Song of the Year.

14 februari 2007 vann hon en BRIT Award i kategorin Best British Female Artist och var även nominerad till Best British Album. Hon har vunnit Ivor Novello Awards tre gånger; 2004 för Best Contemporary Song med låten "Stronger Than Me", 2007 för Best Contemporary Song med "Rehab" samt 2008 för Best Song Musically and Lyrically med "Love Is a Losing Game". Back to Black var 2000-talets bästsäljande album i Storbritannien.[5] Winehouse har nämnts som en influens till populariteten av kvinnliga musiker och soulmusik samt för att ha återvitaliserat brittisk musik.

Winehouse hittades död den 23 juli 2011 i sin bostad i London.[6][7] Polisen har rapporterat att hennes dödsorsak är "hittills oförklarad"[8][9][10] och att bortgången var "icke-misstänkt"[11]. Winehouse familj och vänner närvarade vid hennes begravning den 26 juli 2011.

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Winehouse föddes i Southgate i norra London i en judisk familj med ryskt påbrå på moderns sida,[12] som influerade hennes intresse för jazz.[13] Winehouse var dotter till Mitchell "Mitch" Winehouse, som var taxichaufför och Janis Winehouse (född Seaton), som var apotekare.[14] Hennes mormor var en gång förlovad med Ronnie Scott. Hon har en fyra år äldre bror, Alex.[15] Mitch brukade sjunga Frank Sinatra-låtar för lilla Amy, som också tog för vana att sjunga så ofta att lärarna hade svårt att få henne att vara tyst på lektionerna.[16] Winehouse föräldrar skildes när hon var nio.

När Winehouse var nio år hade mormodern Cynthia föreslagit att hon skulle söka till Susi Earnshaw Theatre School för vidare utbildning. Vid tio års ålder bildade Winehouse en kortlivad rapgrupp, Sweet 'n' Sour, tillsammans med barndomskompisen Juliette Ashby. Hon läste på Earnshaw i fyra år innan hon sökte till Sylvia Young Theatre School på heltid, men relegerades enligt egen utsago när hon var 14 för att "inte ha lagt manken till" och för att ha piercat näsan.[17] (Sylvia Young själv har dock förnekat detta – "She changed schools at 15 – I've heard it said she was expelled; she wasn't. I'd never have expelled Amy.")[18] Winehouse medverkade med andra barn från Sylvia Young School i ett avsnitt ur TV-serien The Fast Show 1997.[19] Hon har därefter läst vid The Mount School, Mill Hill, BRIT School i Selhurst, Southgate School samt Ashmole School.

Musikkarriär[redigera | redigera wikitext]

Tidig karriär[redigera | redigera wikitext]

Framträdande vid Bowery Ballroom i New York, 2007.

Efter att ha lekt med sin brors gitarr fick Winehouse sin första gitarr när hon var 13 och började skriva musik ett år senare. Kort därefter började hon arbeta som kändisjournalist för tidskriften World Entertainment News Network samtidigt som hon sjöng i den lokala gruppen Bolsha Band.[15][20] I juli 2000 blev hon den utvalda kvinnliga sångaren i jazzorkestern National Youth Jazz Orchestra, där hennes influenser var Sarah Vaughan och Dinah Washington.[21] Winehouse spelade in en demo som hennes dåvarande pojkvän, soulsångaren Tyler James, skickade in till en A&R,[13] och hon signerades 2002 av Simon Fullers 19 Management. Hennes blivande A&R-företrädare på Island/Universal Music, Darcus Beese, hörde henne av en tillfällighet när The Lewinson Brothers manager visade honom några produktioner från sina klienter, där bland annat Winehouse gästade på sång. När han frågade vem sångerskan var, svarade managern att han inte var tillåten att säga det. Darcus Beese var dock fast besluten att signera henne och efter månader av rundfrågningar fick han till slut reda på vem sångerskan var. Under tiden hade Winehouse redan spelat in en rad låtar och skrivit på publiceringskontrakt med EMI. Genom förläggarna formade hon ett arbetarförhållande med producenten Salaam Remi.[22] Beese introducerade Winehouse för sin chef, Nick Gatfield, och Islands överhuvud delade hans entusiasm i att signera den unga artisten.

Frank[redigera | redigera wikitext]

Winehouses debutalbum, Frank, gavs ut den 20 oktober 2003, huvudsakligen producerat av Salaam Remi. Flera av låtarna var jazzinfluerade och förutom två covers skrevs alla låtar till viss del av Winehouse. Albumet blev varmt mottaget[23][24] med komplimanger över den "coola, kritiska blicken" i dess texter,[2] och hennes röst jämfördes med Sarah Vaughan[25] och Macy Gray[2].

Albumet gick högt upp på den brittiska albumlistan 2004 när det nominerades till BRIT Award i kategorierna British Female Solo Artist och British Urban Act. Det har därefter sålt platina.[26] Senare under 2004 vann hon Ivor Novello Awards för Best Contemporary Song, tillsammans med Salaam Remi, med hennes bidrag till den första singeln "Stronger Than Me".[27] Det var även nominerats till Mercury Music Prize. Samma år uppträdde hon vid Glastonburyfestivalen, V Festival, Festival International de Jazz de Montréal samt på Jazzworld-scenen. Efter utgivningen av albumet kommenterade Winehouse att hon var "endast 80 procent bakom albumet" på grund av medräknandet av hennes skivbolag på vissa låtar samt mixningar hon ogillade.[13] Skivans övriga singlar var "Take the Box", "In My Bed"/"You Sent Me Flying" och "Fuck Me Pumps"/"Help Yourself".

Back to Black[redigera | redigera wikitext]

Winehouse i Berlin, 2007.

I kontrast till Winehouse jazzinfluerade tidigare album, skiftade hennes fokus nu till 1950- och 1960-talens tjejgrupper. Winehouse hyrde New York-sångerskan Sharon Joness forna band, The Dap-Kings, till att uppbacka henne både i studion och live.[28] I maj 2006 medverkade tidiga versioner av låtarna "You Know I'm No Good" och "Rehab" i Mark Ronsons radioprogram på East Village Radio. Dessa var några av de första låtarna som spelades på radio efter "Fuck Me Pumps", och båda kom senare på hennes andra album. Det 11-spåriga albumet producerades helt av Salaam Remi och Ronson. I en intervju från 2010 nämnde Ronson att han gillade att arbeta med Winehouse eftersom hon var rättfram när hon inte tyckte om det han gjorde.[29] Man började marknadsföra Back to Black och i oktober 2006 återlanserades Winehouses webbplats med ny layout och klipp från tidigare outgivna låtar.[26] Back to Black gavs ut i Storbritannien den 30 oktober 2006. Det kom etta på den brittiska albumlistan flera gånger och gick in på sjunde plats på Billboard 200 i USA. Det var det bästsäljande albumet i Storbritannien under 2007, med över 1,85 miljoner sålda exemplar under årets lopp.[30]

Albumet hade en rad framgångsrika singlar. Den första av dessa var "Rehab", som nådde topp 10 i Storbritannien och USA.[31] Tidskriften Time beskrev "Rehab" som 2007 års bästa låt. Skribenten Josh Tyrangiel hyllade Winehouse för hennes förtroende med orden "Vad hon är, är snacksalig, rolig, het och mycket möjligt galen" och "Det är omöjligt att inte förföras av hennes originalitet. Kombinera det med produktion av Mark Ronson som refererar fyra decennier av soulmusik utan att härma det, och du har 2007 års bästa låt."[32] Albumets andra singel var den ledande singeln i USA, kallad "You Know I'm No Good" och gavs ut i januari 2007 med en remix innehållande rapsång av Ghostface Killah. Den nådde plats 18 på den brittiska singellistan. Titelspåret, "Back to Black", utgavs i Storbritannien i april samma år och kom som bäst på plats 25, men var desto mer framgångsrik i övriga Europa.[33] "Tears Dry on Their Own", "Love Is a Losing Game" och "Just Friends" blev också singlar, men nådde inte upp i samma popularitet.[34]

En deluxeutgåva av Back to Black lanserades i Storbritannien den 5 november 2007. Bonusskivan innehåller b-sidor, sällsynta och liveinspelade låtar såväl som "Valerie". Winehouse första DVD, I Told You I Was Trouble: Live in London, utkom samma dag. Den innehåller 18 livelåtar inspelade vid O2 Shepherds Bush Empire i London samt en 50-minuters dokumentär. Frank gavs ut i USA den 20 november 2007 och fick positiv kritik,[35][36] och debuterade på plats 61 på Billboard 200[37].

Utöver hennes egna album har Winehouse samarbetat på andra artisters singlar. Hon sjunger på låten "Valerie" på Ronsons soloalbum Version. Låten nådde andra plats i Storbritannien vid utgivningen i oktober och nominerades vid 2008 års BRIT Award för Best British Single.[38] Hon gästar även Mutya Buena (känd från Sugababes) på "B Boy Baby", utgiven i december 2007 som den fjärde singeln från Buenas album Real Girl.

Död[redigera | redigera wikitext]

Gåvor placerade utanför Amy Winehouses bostad vid Camden Square kvällen den 23 juli 2011.

Amy Winehouse hittades död i sin bostad i Londonstadsdelen Camden den 23 juli 2011. Det var hennes livvakt som märkte att hon inte andades och ringde efter två ambulanser.[39] Winehouse förklarades död på platsen.[27] Kort därefter bekräftade Metropolitan Police att hon var död. Rättsmedicinska utredare trädde in i lägenheten medan polisen spärrade av gatan utanför. Dödsorsaken angavs den 26 oktober 2011 till akut alkoholförgiftning med en alkoholhalt på drygt fyra promille i blodet.[40]

Familj och vänner närvarade vid hennes begravning den 26 juli 2011 vid kyrkogården Edgwarebury Lane i norra London.[41] Föräldrarna Janis och Mitch Winehouse, nära vännen Kelly Osbourne, producenten Mark Ronson och pojkvännen Reg Traviss var bland de som närvarade vid den privata gudstjänsten som hölls av Rabbi Frank Hellner. Där höll hennes far ett lovtal och tjänsten avslutades med Carole Kings "So Far Away". Winehouse kremerades senare vid Golders Green Crematorium.[42]

Winehouses skivbolag, Universal Republic, utfärdade ett meddelande som löd: "We are deeply saddened at the sudden loss of such a gifted musician, artist and performer".[43] Flera artister har därefter hyllat Winehouse, däribland U2, Green Day, Lady Gaga, Nicki Minaj, Rihanna, George Michael, Adele, Coldplay, Hayley Williams, Kelly Clarkson[44] och Courtney Love.[45]

Musikinfluenser[redigera | redigera wikitext]

Winehouse växte upp i en musikalisk familj och fick tack vare sin mor ett tidigt intresse för jazz. Bland de tidiga influenserna fanns en rad äldre jazz- och soulartister som Billie Holiday, Nina Simone, Etta James, Dusty Springfield och Billy Paul.[46] Inför Winehouse andra album, Back to Black, väcktes även ett intresse för traditionella tjejgrupper, men också ska-band, så kallad 2-tone ska, som The Specials, men även The Shangri-Las.[46]

Winehouse har i sin tur nämnts som en influens för en rad efterkommande artister. Den brittiska sångerskan Adele har sagt om Winehouses framgång i USA att den "jämnat vägen" för hennes och Duffys resa till USA.[47] Den amerikanska sångerskan Lady Gaga har sagt att Winehouse banat vägen för hennes framgångar på topplistorna. Hon verkade med hjälp av en metaforisk analogi förklara att Winehouse gjorde det lättare för okonventionella kvinnor att ha mainstreamframgångar inom pop.[48]

Albumet Back to Black och artisten Lily Allens framträdande skapade enligt tidskriften The Sunday Times marknaden för det media under 2009 beskrev som "kvinnornas år", då fem kvinnliga artister nominerades till Mercury Music Prize. Efter utgivningen började skivbolagen leta efter kvinnliga artister med liknande sound samt orädda och experimentella kvinnliga artister i allmänhet. Adele och Duffy tillhörde den andra vågen av artister med ett sound som liknade Winehouses. En tredje våg av kvinnliga artister som trädde fram sedan albumet leds av VV Brown, Florence and the Machine, La Roux och Little Boots.[49] I februari 2010 sa rapparen Jay-Z att Winehouse hade gjutit nytt blod i den brittiska musiken: "There's a strong push coming out of London right now, which is great. It's been coming ever since I guess Amy (Winehouse). I mean always, but I think Amy, this resurgence was ushered in by Amy."[50] I maj 2011 publicerade New York Daily News en artikel om den fortsatta vågen av brittiska kvinnliga artister som varit framgångsrika i USA, hänförd Winehouse och hennes frånvaro. Musikredaktören Charles Aaron på tidskriften Spin har skrivit "Amy Winehouse was the Nirvana moment for all these women," "They can all be traced back to her in terms of attitude, musical styles or fashion". According to Keith Caulfield, chart manager for Billboard, "Because of Amy, or the lack thereof, the marketplace was able to get singers like Adele and Duffy," "Now those ladies have brought on the new ones, like Eliza Doolittle, Rumer and Ellie."[51]

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Amy Winehouse i Los Angeles 2007.

Studioalbum[redigera | redigera wikitext]

Samlingar[redigera | redigera wikitext]

Videoalbum[redigera | redigera wikitext]

Singlar[redigera | redigera wikitext]

  • 2003 - "Stronger Than Me"
  • 2003 - "Take the Box"
  • 2004 - "In My Bed" / "You Sent Me Flying"
  • 2004 - "Fuck ne Pumps" / "Help Yourself"
  • 2006 - "Rehab"
  • 2006 - "You Know I'm No Good"
  • 2007 - "Back to Black"
  • 2007 - "Tears Dry on Their Own"

Gästsinglar[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Chas Newkey-Burden: Amy Winehouse: The Biography (2008). John Blake Publishing. ISBN 1844545636.
  • Nick Johnstone: Amy Amy Amy: The Amy Winehouse Story (2008). Omnibus Press. ISBN 9780825636028.
  • Daphne Barak: Saving Amy (2010). New Holland Publishers. ISBN 9781847736703.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Amy Winehouse: The Next Tragic Talent?". The New York Observer (14 december 2007). Läst 23 juli 2011.
  2. ^ [a b c] Bush, John. "Amy Winehouse Frank Review". allmusic.com. Läst 4 november 2006.
  3. ^ "Winehouse dominates Grammys with 5 wins". Msnbc. Läst 24 juli 2011.
  4. ^ Winehouse, Alex (13 februari 2008). "Amy Winehouse's brother on her return to form". The Times.
  5. ^ "Back to Black Becomes UK's biggest seller of 21st century". Huffington Post (24 augusti 2011). Läst 24 augusti 2011.
  6. ^ McKinley, James; Ravi Somaiya and Julia Werdigier (24 juli 2011). "Amy Winehouse, British Soul Singer With a Troubled Life, Dies at 27". New York Times (New York). Läst 24 juli 2011.
  7. ^ "Obituary: Amy Winehouse". BBC News (23 juli 2011). Läst 23 juli 2011.
  8. ^ David Sillito (23 juli 2011). "Amy Winehouse found dead, aged 27". BBC. Läst 23 juli 2011.
  9. ^ David Batty and agencies (23 juli 2011). "Amy Winehouse dies aged 27". The Guardian (London).
  10. ^ "Amy Winehouse Found Dead". TMZ. 23 juli 2011. Läst 23 juli 2011.
  11. ^ "Amy Winehouse Cause of Death Not Disclosed After Autopsy". Hollywoodreporter.com. Läst 18 augusti 2011.
  12. ^ Niv Elis (2010). "Surprise! They're Jewish!". Moment Magazine. Läst 19 juni 2011.
  13. ^ [a b c] Mulholland, Garry. "Charmed and Dangerous". The Observer (1 februari 2004). Läst 28 oktober 2006.
  14. ^ Sullivan, Caroline (23 juli 2011). "Amy Winehouse obituary". The Guardian. Läst 17 augusti 2011.
  15. ^ [a b] Eliscu, Jenny. (14 juni 2007), "The Diva and Her Demons". Rolling Stone. (1028):58–69. Läst 23 juli 2011.
  16. ^ Sanderson, Elizabeth. "Amy Winehouse's mother explains why she feels powerless to stop her troubled daughter’s descent into hell of addiction". Daily Mail. 18 augusti 2007. Läst 1 juli 2008.
  17. ^ Roussoulis, Henrietta (18 januari 2004). "Amy Winehouse: The Q interview". The Independent on Sunday (London). Läst 3 september 2011.
  18. ^ Young, talar med Adrian Goldberg på Radio 5 Live, 23 juli 2011
  19. ^ The Fast Show Episode #3.2. Internet Movie Database.
  20. ^ Winehouse, Amy. "On the couch with: Amy Winehouse". Access All Areas. Läst 23 juli 2011.
  21. ^ "Amy Winehouse and NYJO - photos and a tribute". LondonJazz (25 juli 2011). Läst 25 september 2011.
  22. ^ "Interview with Darcus Beese". HitQuarters (23 februari 2004). Läst 15 november 2010.
  23. ^ "Amy Winehouse: Frank". Arkiverad från originalet den 9 november 2007. Google.com. Läst 20 november 2006.
  24. ^ Lindon, Beccy. "Amy Winehouse, Frank". The Guardian (17 oktober 2003). Läst 4 november 2006.
  25. ^ Boraman, Greg. Urban Review: Amy Winehouse, Frank. BBC.co.uk (27 november 2003). Läst 4 november 2006.
  26. ^ [a b] Amy Winehouse (official site). Amywinehouse.co.uk. Läst 18 augusti 2011.
  27. ^ [a b] "ASCAP Members Honored At The Ivors". ASCAP. Läst 28 juli 2011.
  28. ^ Sisario, Ben. "She’s Not Anybody’s Backup Act". New York Times (29 september 2007). Läst 13 december 2007.
  29. ^ Alexandra Topping (8 juni 2010). "Mark Ronson gets all new romantic with Duran Duran". The Guardian. Läst 9 januari 2011.
  30. ^ "Winehouse and Lewis head charts". BBC News (31 december 2007). Läst 28 juli 2011.
  31. ^ Amy Winehouse – Rehab – Music Charts. acharts.us. 18 december 2007.
  32. ^ Tyrangiel, Josh. "Top 10 Songs – 50 Top 10 Lists of 2007". Time.com.
  33. ^ "Amy Winehouse – Back To Black". ACharts.us. Läst 28 juli 2011.
  34. ^ "Amy Winehouse". Acharts.us. Läst 18 augusti 2011.
  35. ^ Friskics-Warren, Bill. "Amy Winehouse: A 'Frank' Assessment". Washington Post (20 november 2007). Läst 13 december 2007.
  36. ^ Toombs, Mikel. "Listen Up: Amy Winehouse's 'Frank'". Seattle Post-Intelligencer (21 november 2007). Läst 13 december 2007.
  37. ^ Harris, Chris. "'American Idol' Champ Jordin Sparks Fails To Ignite The Charts, Barely Cracking Billboard Top 10". MTV.com (28 november 2007). Läst 13 december 2007.
  38. ^ Mark Ronson featuring Amy Winehouse – Valerie. ilikemusic.com. Läst 13 december 2007.
  39. ^ "Amy Winehouse post-mortem takes place". BBC News. 25 juli 2011. Läst 25 juli 2011.
  40. ^ http://www.expressen.se/noje/1.2603686/amy-winehouse-var-alkoholforgiftad
  41. ^ 'Good Night, My Angel': Friends and Family Gather for Amy Winehouse's Funeral. Time. Läst 26 juli 2011.
  42. ^ Marikar, Sheila (26 juli 2011). "Amy Winehouse to Be Cremated Following Emotional Funeral". ABC News. Läst 27 juli 2011.
  43. ^ "Winehouse and Lewis head charts". BBC News. 31 december 2007. Läst 28 juli 2011.
  44. ^ "Amy Winehouse Funeral Held In London". MTV. Läst 26 juli 2011.
  45. ^ Baltin, Steve (23 July 2011). "Courtney Love on Amy Winehouse: 'I'm Gutted'". Rolling Stone (Jann Wenner). Läst 29 juli 2011.
  46. ^ [a b] "Amy Winehouse". Allmusic. Läst 25 september 2011.
  47. ^ "Adele Recoils from Botched Meeting with Justin". People Magazine. 5 mars 2009.
  48. ^ "Lady GaGa Loves 'Strange Girls' Like Amy Winehouse". PopEater. 16 mars 2009.
  49. ^ "The rise of a new wave of female singers". The Sunday Times. 26 juli 2009.
  50. ^ Jamieson, Natalie (18 februari 2010). "Jay-Z: 'Music labels must streamline to survive". BBC News. Läst 9 januari 2011.
  51. ^ Farber, Jim (29 mars 2011). "British music invasion triggered by Amy Winehouse now includes Eliza Doolittle, Adele, Rumer". New York Daily News. Läst 23 juli 2011.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]