Anabaptism
Anabaptism (av grek. anabaptizo "döpa om", av ana "åter" och baptizo "döpa") eller döparrörelsen är en väckelsekristen riktning, som uppstod under reformationstiden på 1500-talet. Dagens anabaptistiska samfund är mennoniterna, hutteriterna och amish. I Nordamerika räknas även den pietistiska-mennonitiska Schwarzenau Brethren till.
Anabaptisterna (tidigare också kallade vederdöpare) förkastar barndopet och praktiserar i stället dop vid medveten ålder då personen upptas i församlingen.[1] Anabaptisterna blev på så sätt pionjärer för uppfattningen att den kristna tron kräver ett medvetet ställningstagande.[ifrågasatt uppgift]
Rörelsen var tillsammans med spiritualisterna (svärmarna) och radikala reformatorer som Thomas Müntzer, Andreas Karlstadt och Kaspar Schwenckfeld en del av den så kallade radikala reformationen.
Historik
Sitt ursprung hade anabaptismen hos Zwinglis lärjungar i Zürich. Felix Manz, Conrad Grebel och Georg Blaurock var bland de tidiga ledarna i Zürich, som kritiserade Luther, Zwingli och de övriga reformatorerna för att inte vara konsekventa nog. Anabaptismen spred sig snart från Zürich över stora delar av den europeiska kontinenten: i Tyskland och Österrike genom bland andra Balthasar Hubmaier (cirka 1480-1528), i Nordtyskland och Nederländerna genom Menno Simons (1496-1561), i södra Tyskland genom bland andra Michael Sattler, Hans Denck, Hans Hut och Pilgram Marpeck samt i Tyrolen och Mähren genom Jacob Hutter och hutteriterna. Michael Sattler var en huvudaktörerna bakom Schleitheimska bekännelsen från 1527, som innehöll de viktigaste läropunkterna. Medan den schweiziska anabaptismen under 1500-talet utmärktes av biblicism, var den sydtyska mer påverkat av spiritualistiska idéer.
Radikal-reformatorerna var ibland förbundna med politiska strävanden som då nederländaren Jan van Leiden (1510-1536) lät utropa sig till Sions[förtydliga] konung i Münster och en tid höll hårt och delvis bisarrt regemente, tills staden stormades av kejserliga trupper och Jan van Leiden avrättades grymt. Den största andelen anabaptister ansåg dock att de Jesus-troende måste organisera sig i församlingar som utgjorde tydliga alternativ till den etablerade kyrkan och samhället. De sökte en form av urkristen församling och försökte att leva så som Jesus lärde. De flesta anabaptister var ivriga förespråkare av en livsstil präglad av pacifism, församlingsfostran, omsorg och enkelhet, något man såg som en självklar konsekvens av en spiritualitet baserad på evangeliernas Jesus. Hutteriterna var därutöver också förespråkare for egendomsgemenskap. Ett mycket stort antal anabaptister förföljdes på grund av sina övertygelser och sin praxis, både "revolutionärer" och fredliga företrädare. Dessa torterades, förvisades eller avrättades, med stöd av katolska och/eller protestantiska kyrkoledare. Felix Manz arresteras i december 1526 och blev dränkt i Limmat i Zürich den 5 januari 1527. Han blir den förste anabaptisten som avrättas av protestanterna. Georg Blaurock bränndes på bål den 6 september 1529 av katolikerna.
Teologi
Anabaptisk teologi omfattar bland annat följande huvudlinjer:
- bekännelsedop / troendedop
- symbolisk nattvardssyn
- separationen av stat och kyrka
- frivilligt medlemskap
- församlingens autonomi
- allmänna prästadömet
- vägran att avlägga ed
- pacifism (även om det fanns också radikalare och mer våldsbenägna grupper under reformationstiden)
- fri vilja
Viktiga teologiska överenskommelser var Schleitheimska bekännelsen från 1527 och Dordrechtbekännelsen från 1632. Dordrechtbekännelsen med dess 18 artiklar gäller fortfarande för amishgrupperna. Viktiga skrifter är därutöver martyrspegeln (Märtyrerspiegel) från 1660 och den anabaptistiska sångboken Ausbund från 1564.
Anabaptistiska samfund
Globalt finns det idag cirka 1,6 miljoner anabaptister,[2] varav de flesta är mennoniter. Andra anabaptistiska grupper är hutteriterna, Bruderhof, Schwarzenau Brethren, Brethren in Christ Church och amish, som är en utbrytning ur mennoniterna. Mennonitiska samfund i Europa finns blant annat i Tyskland, Schweiz och Nederländerna. Fram till 1990-talet fanns anabaptisterna även i Danmark och Sverige[3][4]. I 1923 uppförde den radikalpietistiska-mennonitiska brödraförsamlingen en kyrka i Spångatan i Malmö.
Anabaptismen är också en föregångare till den senare baptismen och andra protestantiska frikyrkor.
Karl Kilsmo har på svenska beskrivit anabaptismens uppkomst i två band.
Anabaptistiska nätverk
Anabaptistiska nätverk finns både i Storbritannien, Sydafrika och Sverige. Det svenska heter Nätverket Anabaptist och samlar kristna från olika traditioner och samfund.[5]
Se även
Referenser
Källor
- ^ Frithiof Dahlby och Lars Åke Lundberg: Nya kyrkokalendern, Verbum Förlag AB, 1983, ISBN 9152602974
- ^ ”2009 New global map locates 1.6 million Anabaptists”. Mennonite World Conference. 8 oktober 2009. Arkiverad från originalet den 14 juli 2012. https://archive.is/20120714222529/http://oldsite.mwc-cmm.org/en15/index.php?option=com_content&view=article&id=384:08-oct-2009-2009-new-global-map-locates-16-million-anabaptists&Itemid=111&lang=en. (engelska)
- ^ ”De nedlagte frikirker”. Kristeligt Dagblad. 24 maj 2007. http://www.kristeligt-dagblad.dk/artikel/252696. (danska)
- ^ H. H. Janzen: Gibt es Mennoniten in Dänemark?, Der Mennonit, nr. 1, 1951
- ^ ”Kärnvärderingar”. Anabaptist.nu. http://anabaptist.nu/om-natverket/karnvarderingar/. Läst 29 januari 2016.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Anabaptism.- Anabaptistisk-Mennonitisk encyklopedi
