Andra världskriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Andra världskriget
Infobox collage for WWII.PNG
Medurs från vänster: kinesiska styrkor i slaget vid Wanjialing, australisk 25 punds kanon under första slaget vid El Alamein, tyska Stuka-bombplan på Östfronten vintern 1943–1944, amerikanska flottstyrkor i Lingayenbukten, Wilhelm Keitel skriver under den tyska kapitulationen, sovjetiska trupper under slaget vid Stalingrad.
Ägde rum 1 september 1939–2 september 1945
Plats Europa, Stilla havet, Atlanten, Sydostasien, Kina, Mellanöstern, Medelhavet och Afrika
Utfall seger för De allierade
Resultat FN bildades, USA och Sovjetunionen blev supermakter, kalla kriget började med mera ...
Stridande
Allierade
 Sovjetunionen (1941–45)
 USA (1941–45)
 Storbritannien
Republiken Kina Kina (i krig 1937–45)
 Frankrike
 Polen
 Kanada
 Australien
 Nya Zeeland
Sydafrika Sydafrika
 Jugoslavien (1941-45)
 Filippinerna (1941–45)
 Belgien (1940–45)
 Nederländerna (1940–45)
Grekland Grekland (1940–45)
 Tjeckoslovakien
 Norge (1940–45)
 Brasilien (1942–45)
 Mexiko (1942–45)
Marionettregeringar
 Indien
 Mongoliet (1941–45)
och andra
Axelmakterna och bundsförvanter
Nazityskland Tyskland
Kejsardömet Japan Japan (i krig 1937–45)
Italien Italien (1940–43)
Flag of Hungary (1920–1946).svg Ungern (1940–45)
 Rumänien (1941–44)
 Bulgarien (1941–44)
 Finland (1941–44)
 Thailand (1941–45)
Irak Irak (1941)
Marionettregeringar
 Slovakien
Flag of Independent State of Croatia.svg Kroatien (1941–45)
Flag of Manchukuo.svg Manchukuo
Flag of Philippe Pétain, Chief of State of Vichy France.svg Vichyfrankrike
och andra
Befälhavare/ledare
Allierade ledare
Sovjetunionen Josef Stalin
USA Franklin D. Roosevelt
Storbritannien Winston Churchill
Republiken Kina Chiang Kai-shek
Frankrike Charles de Gaulle
och andra
Axelmakternas ledare
Nazityskland Adolf Hitler
Japan Hideki Tojo
Italien Benito Mussolini
och andra
Förluster
Militära döda:
16 000 000
Civila döda:
45 000 000
Sammanlagt:
61 000 000 (1937–45)
Ytterligare detaljer ...
Militära döda:
8 000 000
Civila döda:
4 000 000
Sammanlagt:
12 000 000 (1937–45)
Ytterligare detaljer ...

Andra världskriget var en väpnad konflikt som pågick från 1939 till 1945 och involverade de flesta av världens nationer, inklusive alla stormakter, vilka till slut bildade två motsatta militära allianser: de allierade med Storbritannien som ledande mot axelmakterna med Tyskland som huvudrepresentant. Det var det mest utbredda kriget i historien med mer än 100 miljoner människor som tjänstgjorde i militära enheter. I ett tillstånd av "totalt krig" ställde de stora deltagarna hela sin ekonomiska, industriella och vetenskapliga kapacitet till förfogande för krigsansträngningen och raderade därmed ut skillnaden mellan civila och militära resurser. Genom att involvera massdöd av civila, däribland förintelsen i koncentrationsläger, strategiska bombningar och de första användningarna av kärnvapen i krig ledde kriget till att mellan 50 och 85 miljoner människor dödades. Detta gör andra världskriget till den i särklass blodigaste konflikten under hela mänsklighetens historia.[1]

Även om Japan redan varit i krig med Republiken Kina sedan 1937,[2] sägs andra världskriget i allmänhet ha börjat den 1 september 1939 med den tyska invasionen av Polen och efterföljande krigsförklaringar mot Tyskland från Frankrike och de flesta av länderna i det brittiska imperiet. Tyskland föresatte sig att inrätta ett stort imperium i Europa och ta revansch för förlusten i det första världskriget, något som Hitler gjorde till en propagandasak. Från slutet av 1939 till början av 1941 erövrade eller kontrollerade Tyskland genom en rad fälttåg och fördrag mycket av den europeiska kontinenten. Sedan Molotov–Ribbentrop-pakten ingått, invaderade, ockuperade eller annekterade det formellt neutrala Sovjetunionen helt eller delvis sex europeiska grannars territorier, däribland Polen. Storbritannien och andra samväldesländer blev den enda större allierade styrkor som fortsatte kampen mot axelmakterna med strider i Nordafrika och det långvariga slaget om Atlanten. I juni 1941 inledde de europeiska axelmakterna en invasion av Sovjetunionen vilket öppnade den största landskrigsskådeplatsen i historien och kom att sysselätta huvuddelen av deras militära styrkor under resten av kriget. I december 1941 anslöt sig Japan, i syfte att dominera Östasien och Indokina, till axelmakterna, attackerade amerikanska och europeiska territorier i stillahavsområdet av vilket mycket av den västra delen erövrades.

Axelmakternas frammarsch stoppades 1942 sedan Japan förlorat en rad sjöslag och de europeiska axelmakternas trupper besegrats i Nordafrika och i Stalingrad. År 1943 förlorade axelmakterna initiativet till följd av flera tyska nederlag i Östeuropa, de allierades invasion av Italien och amerikanska segrar i Stilla havet, och inledde reträtter på alla fronter. År 1944 invaderade så de västallierade Frankrike samtidigt som Sovjetunionen återtog alla sina territoriella förluster, invaderade Tyskland och ockuperade Östeuropa. Kriget i Europa tog sitt slut genom att sovjetiska och polska trupper erövrade Berlin och genom den efterföljande, ovillkorliga tyska kapitulationen den 8 maj 1945. Under 1944 och 1945 besegrade USA den japanska flotta, erövrade öarna i västra Stilla havet och fällde atombomber över landet samtidigt som man förberedde en invasion och även Sovjetunionen förklarade krig mot Japan och invaderade Manchuriet. Kriget i Asien avslutades den 15 augusti 1945 då Kejsardömet Japan kapitulerade.

De allierades totala seger över axelmakterna 1945 avslutade konflikten. Andra världskriget förändrade den politiska inriktningen och sociala strukturen i världen. Förenta nationerna (FN) bildades för att främja internationellt samarbete och förhindra framtida konflikter. Stormakterna som gick segrande ur kriget, USA, Sovjetunionen, Kina, Storbritannien och Frankrike, blev de permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd.[3] Rättegångar hölls i Nürnberg efter kriget där man dömde nazister som gjort sig skyldiga till brott mot Genèvekonventionen, folkmord som Förintelsen och andra grova brott, och nazismen förbjöds i Tyskland. Judarna som blivit förföljda i de flesta av Europas länder fick till slut sitt eget land, Israel.

Sovjetunionen och USA framstod efter kriget som rivaliserande supermakter, vilket banade väg för det Kalla kriget under de kommande 46 åren. Sovjet försökte blockera Västberlin men för att inte upprepa misstaget från Versaillesfördraget, inrättade västmakterna Marshallplanen som ett stöd för återuppbyggnaden av Tyskland och andra krigsdrabbade länder. Samtidigt började de europeiska stormakternas inflytande att minska genom att Asien och Afrika avkoloniserades. De flesta länder vars industrier skadats gick mot ekonomisk återhämtning. Initiativ till politisk integration, särskilt i Europa, togs som ett försök att stabilisera relationerna efter kriget.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Första världskrigets och fredsdiktatets följder[redigera | redigera wikitext]

Efter första världskrigets slut stod Tyskland som förlorare och ansågs vid fredskonferensen i Versailles 18 januari 1919 som ansvarigt för kriget och utkrävdes därför ett stort krigsskadestånd. Tysklands försvarsmakt fick inte ha militärflygplan och stridsvagnar, flottan begränsades, armén fick uppgå till maximalt 100 000 man och dessutom skulle Rhenlandet demilitariseras. Följderna av de hårda fredsvillkoren gjorde att arbetslösheten i landet steg och att fattigdomen blev utbredd. Till och med den franske generalen Ferdinand Foch, som var med om att driva igenom de hårda villkoren, uttryckte sig så här: "Detta är inte fred utan 20 års vapenvila".

En något förenklad beskrivning av konsekvensen av Versaillesfreden för Tyskland var att villkoren var tillräckligt hårda för att väckte revanschlust, men inte för att knäcka den tyska industrin. Bland annat fick Tyskland avträda alla sina kolonier och krigsmakten skars ner till ett minimum. Dessutom dömdes Tyskland att betala ett jättelikt krigsskadestånd[4] och fick ta på sig hela skulden för kriget. I synnerhet det sistnämnda, den så kallade krigsskuldsparagrafen orsakade en stor bitterhet hos många tyskar. Bland extremister på högerkanten samt inom militären föddes också "dolkstötslegenden", det vill säga att orsaken till förlusten var att soldaterna som "höll på att segra" blivit svikna av politikerna på hemmaplan. En av många som framförde detta var Adolf Hitler, som 1921 blev ledare för Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP), även känt som nazistpartiet.

År 1923 drabbades Tyskland av extrem inflation (se inflationen i Weimarrepubliken) som ruinerade många människor. 1924–1925 fick dock landet ordning på ekonomin och mot slutet av 1920-talet fungerade den unga demokratin relativt bra. USA hjälpte till med lån och stora investeringar. Levnadsstandarden steg och stödet för NSDAP var ganska lågt. Men förutsättningarna skulle snart bli annorlunda och Hitler ges möjlighet att vinna stöd från breda befolkningslager.

Depressionen[redigera | redigera wikitext]

Den ekonomiska depressionen i början av 1930-talet medförde att Tyskland drabbades av massarbetslöshet. Krisen ledde till ett allmänt politikerförakt, tron på demokratin sjönk till bottennivåer och många fruktade en kommunistrevolution. Många såg Hitlers och dennes nazistparti som räddningen: en stark man som visste vad han ville och inte bara ägnade sig åt politiskt "käbbel" skulle kunna stoppa kommunisterna. Hitler lovade att utplåna arbetslösheten och att få Tyskland på fötter igen, utlovade sociala reformer och välfärd åt de tyska arbetarna och begränsade rättigheter för icke-tyskar. I riksdagsvalet 1932 blev Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) största partiet med 33,1 % av rösterna. I januari 1933 utsågs Hitler till rikskansler (regeringschef). En utbredd myt är att det var speciella grupper som röstade på Hitler, det var dock människor från alla samhällsklasser som valde Nationalsocialisterna och tyngdpunkten låg inom arbetarklassen. De såg i Hitler en "räddande ängel" som skulle återupprätta Tysklands ära samtidigt som han lovade en god ekonomisk framtid. Över- och medelklassmänniskor såg Hitlers nationella socialism som att bättre alternativ än Sovjets och militären ville ha återupprättelse. Till och med judar gick till en början med i nazistpartiet, trots att det var den "judiska kapitalismen" som beskylldes för de ekonomiska problem som drabbat tyskarna.

Hitler vid makten[redigera | redigera wikitext]

Från vänster, Benito Mussolini och Adolf Hitler

Utnämnd till rikskansler 1933 förbjöd Hitler snabbt alla partier utom NSDAP och gjorde sig själv till diktator. Från och med Paul von Hindenburgs bortgång 1934 var han både regeringschef och statschef (Führer). Under åren som följde inleddes ett arbete för att återta de områden som förlorats i Versaillesfreden. En återupprustning inleddes och allmän värnplikt återinfördes (vilka båda stred mot Versaillesfredens diktat). Sedan välståndet ökat och kommunismen hållits borta från inflytande i Tyskland blev Hitler omåttligt populär i och utanför landet och inspirerade många politiker och andra. Han använde sin popularitet och retoriska förmåga till att mobilisera en massiv tysk folkarmé med moderna vapen.

1938–1939 marscherade tyska soldater i Österrike samtidigt som österrikiska soldater marscherade i Berlin. Detta för att visa att det inte var något tvång för Österrike att ansluta sig till Tyskland (Anschluss) och det i Versailles-freden konstruerade Tjeckoslovakien upplöstes. De tjeckiska delarna (Böhmen och Mähren och tjeckiska Schlesien) delades mellan Tyskland, Polen och det av Tyskland beroende Protektoratet Böhmen-Mähren (se Nazityskland), medan Slovakien blev självständigt, med tyskvänlig regim. Områden med ungersk befolkningsmajoritet återfördes till Ungern.

Västmakterna protesterade (gränserna efter första världskriget var ju deras skapelse) men ville inte ha ett nytt storkrig. Inte heller Nationernas förbund (NF), FN:s föregångare, fungerade som det var tänkt (att bevara status quo). Det berodde delvis på att USA, trots huvudarkitekten och dåvarande presidenten Woodrow Wilsons önskan, aldrig gått med i organisationen utan dragit sig tillbaka. Hitler uppfattade västmakternas brist på agerande som ett svaghetstecken och fortsatte förberedelserna för krig, även om han inte ville att det skulle börja för tidigt eftersom man ännu var otillräckligt rustad för storkrig.

Andra områden[redigera | redigera wikitext]

Under tiden blev läget allt oroligare i Ostasien. Japan hade i början av 1930-talet inlett en aggressiv utrikespolitik 1931, under det första sino-japanska kriget, införlivades Manchuriet (japansk lydstat från och med 1932). 1937 invaderade japanska trupper resten av Kina och inledde därmed andra sino-japanska kriget vilket så småningom blev en del av andra världskriget. Även här stod NF maktlöst.

I Afrika hade Italien 1936 invaderat Abessinien (Etiopien) och 1936–1939 rasade spanska inbördeskriget med inblandning från både Tyskland och Italien, på Francos sida och från Sovjet på republikanernas sida. Även Albanien invaderades och ockuperades av Italien. NF införde vissa restriktioner mot de aggressiva staterna men de räckte inte för att förhindra en eskalerande utveckling.

Den tyska utrikespolitiken[redigera | redigera wikitext]

En av orsakerna till andra världskrigets utbrott var den aggressiva tyska utrikespolitiken under Hitlers ledning, först med anslutning av etniskt tyska regioner, sedan med bland annat planer på utökat tyskt territorium, så kallat Lebensraum (tyska "livsutrymme"). Den utlösande faktorn var emellertid den tyska invasionen av Polen den 1 september varpå Storbritannien och Frankrike förklarade krig mot Tyskland i enlighet med tidigare givna löften till Polen. Orsaken till invasionen var Tysklands krav på en "passage" mellan tyska Ostpreussen och Stortyskland i väst. Ostpreussen var nämligen helt avskuret av den så kallade "polska korridoren", ett landområde som hade tilldelats det återskapade Polen efter första världskriget för att landet skulle ha tillträde till Östersjön.

Vid sidan av den aggressiva tyska utrikespolitiken bör även nämnas Japans imperialistiska ambitioner som på allvar inleddes med invasionen av Manchuriet. Även här drevs militären (Japan var i praktiken en militärdiktatur från slutet av 1920-talet) av nationalistiska mål för sin politik. Japan hade redan 1936 närmat sig Tyskland med antikominternpakten och 1940 slöts också en militär allians mellan Japan och Tyskland. När Japans ambitioner att skapa ett imperium i Östasien till slut kolliderade med de västerländska staterna som hade kolonier där var kriget oundvikligt. Det finns en del som menar att andra världskriget inleddes redan med det andra sino-japanska kriget när Japan invaderade det egentliga Kina 1937.

Till skillnad från första världskriget då alla Europas stormakter var indragna redan efter en vecka, utvecklades andra världskriget successivt till en global konflikt där nästan samtliga stater i världen var involverade. Precis som i första världskriget ställde sig Italien till en början utanför kriget trots att man 1939 ingått stålpakten med Tyskland. Först när Japan attackerade USA den 7 december 1941 och Tyskland och Italien förklarade krig mot USA fyra dagar senare blev kriget verkligen en global konflikt. Japans krig mot Kina, dess krig mot USA och de europeiska kolonialmakterna och kriget i Europa vävdes nu samman.

Hade andra världskriget kunnat undvikas?[redigera | redigera wikitext]

En del historiker[vilka?] (även om de är i minoritet) menar att också västmakterna har en stor del i skulden då de hade kunnat stoppa Hitler tidigare istället för att göra eftergifter åt Tyskland. På sätt och vis var andra världskriget en fortsättning på första världskriget. De bakomliggande orsakerna till krigsutbrottet kan lätt spåras till följderna av första världskriget. Många historiker menar att de hårda villkoren i Versaillesfreden som avslutade första världskriget var ett stort misstag och i hög grad bidrog till att Hitler fick så stort stöd.

Även om Tyskland startade det som kallas andra världskriget, så bedrev Japan och Italien redan i praktiken erövringskrig i Asien resp. i Afrika och på Balkan. Tyskland hade även sovjetiskt stöd när de anföll Polen eftersom de båda länderna veckan innan i Molotov-Ribbentrop-pakten kommit överens om hur de skulle dela upp Polen, Baltikum och Finland mellan sig. Sovjets expansionistiska politik hade nog kunnat finnas oberoende av Tysklands agerande.

När Hitler sommaren 1939 ställde krav på Polen om en korridor till Ostpreussen och Danzig, var måttet rågat för Frankrike och Storbritannien och de förklarade att de skulle gå i krig om någon anföll Polen.

I Molotov-Ribbentrop-pakten delade Nazityskland och Sovjet upp östra Europa mellan sig.

Molotov-Ribbentroppakten[redigera | redigera wikitext]

Hitler ville till varje pris undvika ett tvåfrontskrig och valde i detta läge att underteckna en icke-aggressionspakt med Sovjetunionen, Molotov-Ribbentroppakten, som även innehöll en hemlig del om uppdelning av Baltikum, Öst- och Centraleuropa. Även Stalin ville undvika krig mot en stormakt då man inte hade rustat, och samarbetade med Tyskland på flera områden trots Hitlers motstånd mot kommunisterna, exempelvis med handel och tekniskt utbyte. Tyska delegater besökte ryska ledare för att få "know-how" om koncentrationsläger. Fransmännen och britterna gav då Polen garantier att militärt stödja landet om Tyskland skulle anfalla.

Sammanfattning av krigsförloppet[redigera | redigera wikitext]

Inledande fas: Tyskland och Sovjetunionen delar upp Europa mellan sig[redigera | redigera wikitext]

Den 1 september 1939 inledde den tyska armén ett anfall mot Polen. Dessförinnan hade bägge sidor mobiliserat och Hitler lät tillkännage i radio samma dag att "Tyskland svarade på den polska beskjutningen av tyska trupper i gryningen". Därmed hade Andra världskriget inletts - enligt de västliga allierade. Enligt Sovjetunionen började dock det stora, "fosterländska" kriget först i juni 1941, då de själva anfölls av Nazityskland. Den 3 september förklarade Frankrike och Storbritannien krig mot Tyskland och Europa hade återigen drabbats av ett storkrig som skulle bli mycket mer omfattande, och blodigare, än det första världskriget. Medan Polen ännu befann sig i krig med Tyskland i väst, invaderades det den 17 september av Sovjetunionen i öst helt i enligt Molotov-Ribbentroppakten. Efter ungefär fyra veckor var det polska militära motståndet brutet sedan den tyska Wehrmacht använt Blitzkrieg-taktik mot polackernas underlägsna försvar. Delar av västra delen av Polen annekterades av Tyskland eller och delar av det bildade Generalguvernementet under tyskt styre. Snart började stora utrensningar bland annat i Operation Tannenberg och senare skulle Polens judar samlas ihop i ghetton inför det sista steget i Förintelsen, som till stor del skedde på mordanläggningar inom Polens gränser. Även ryssarna gjorde också utrensningar som Katynmassakern. En sjättedel av Polens befolkning, varav tre miljoner polacker och ett okänt antal judar miste livet.

Baltikum och Finland[redigera | redigera wikitext]

Nästa fas i kriget blev Sovjetunionens annektering av Litauen, Lettland och Estland den 3 oktober enligt tidigare nämnda överenskommelse mellan Josef Stalin och Adolf Hitler vid Ribbentrops besök i Moskva den 27 september. Stalin framställde också territoriella krav på Finland vilka tillbakavisades. Därefter inleddes, den 30 november 1939, det finska vinterkriget under vilket Sovjetunionen försökte invadera av Finland. Inför övermakten blev dock Finland till slut tvunget att acceptera de sovjetiska villkoren och freden undertecknades 13 mars 1940 i Stockholm. Finland tvingades avträda stora delar av Karelen till Sovjetunionen men till skillnad från de baltiska staterna och Polen lyckades det värja sig tillräckligt bra för att behålla sin självständighet och förhindra invasion. Samtidigt kom Ungern, Rumänien och Bulgarien att sluta pakt med Tyskland. Sovjetunionen förklarade sig neutralt gentemot Storbritannien och Frankrike men var knutet till axelmakterna genom Molotov-Ribbentroppakten och tillhörande handelsavtal. I praktiken var dock Sovjetunionen militärt helt neutralt då den rysk-tyska pakten inte innebar att landet skulle stödja Tyskland militärt i händelse av krig mot en tredje makt.

Inför Operation Barbarossa 1941 slöt Finland upp på Tysklands sida för att få tillbaka dom områden man förlorat i vinterkriget 1939-1940 och anföll då också Sovjetunionen i Finska fortsättningskriget. Kriget pågick i fyra år och den finska armén erövrade ett betydande finskspråkigt område i Ryssland (bl.a. Petroskoi som fick det finska namnet Äänislinna = Onegaborg), men gjorde stora förluster på slutet och tvingades den 19 september 1944 sluta fred på mycket hårda villkor. Man hade trots allt lyckats behålla sin självständighet.

"Låtsaskriget"[redigera | redigera wikitext]

Under tiden stod västfronten stilla (Låtsaskriget på tyska kallat Sitz-krieg och på engelska The Phony War) medan de allierade förlitade sig på blockadvapnet som hade varit så framgångsrikt under första världskriget. Det förekom en del sjöbataljer och utanför Montevideo sänktes fickslagskeppet Graf Spee av sin egen besättning efter ett sjöslag mot tre brittiska fartyg. Efter en kort fransk invasion av det tyska gränslandet i Saarområdet, som dock inte ledde till tyska trupprörelser bort från invasionen av Polen, återvände den franska armén till sina baracker och intog en defensiv strategi bakom Maginotlinjen.

Invasionen av Danmark och Norge[redigera | redigera wikitext]

Den 9 april 1940 invaderade tyskarna Danmark och Norge för att säkerställa att järnmalmstransporterna från Sverige inte upphörde. Tyskarna förekom därmed med nöd och näppe en brittisk landstigning (Operation R4)[5] och etablera samtidigt fördelaktiga flottbaser längs norska kusten. De båda nordiska länderna ockuperades och administrerades av samarbetande regering, i Norge av nazisten Quisling. "Operation Weserübung" blev en tysk framgång trots att man förlorade en stor del av sin flotta längs Norges västkust där bland annat den tunga kryssaren Blücher sänktes av norskt kustartilleri. Norge hade i Rjukan även den enda tillgängliga källan till tungt vatten som behövdes för utveckling av kärnvapen.

Slaget om Frankrike[redigera | redigera wikitext]

Tyska trupper tågar in i Paris den 14 juni 1940.
Fördjupning: Slaget om Frankrike

Hitler lät sina trupper överskrida Beneluxländernas gränser i maj 1940 (jämför med Schlieffenplanen från första världskriget). De allierade trupperna gick därefter in i Belgien för att ta upp kampen på belgiskt territorium, varpå tyskarna intog delar av Nederländerna genom överraskande luftlandsättning men satte in sitt huvudanfall genom Ardennerna, ut mot Engelska kanalen. Frankrike hade inte mycket försvar då de inte hade uppgraderat sina vapen och kanoner ordentligt efter första världskriget utan mycket förlitade sig på Maginotlinjen. Anfallet splittrade de allierade arméerna, som tvingades evakuera den europeiska kontinenten vid Dunkerque. När de drog sig ut ur Belgien, gick Tyskland in från öst. Frankrike stod inom kort besegrat. I detta läge, den 10 juni, hade Mussolinis Italien gått med i kriget på axelmakternas sida och gick nu till anfall mot Frankrike. Inför Frankrikes fall gick Storbritannien till attack och sänkte delar av den franska flottan för att fartygen inte skulle hamna i tyska händer.

Det militära sammanbrottet ledde även till ett politiskt. Tredje franska republiken upplöstes och ersattes av den tyskvänliga Vichyregimen under Pétain, medan generalen Charles de Gaulle flydde till England där han bildade organisationen det Fria Frankrike. De franska kolonierna kom att uppdelas mellan dessa två.

Slaget om Storbritannien[redigera | redigera wikitext]

En observerare spanar mot skyarna över London. Sankt Pauls-katedralen i bakgrunden.

Efter Frankrikes fall sökte Tyskland tvinga Storbritannien till fred genom terrorbombning. Den nye brittiske premiärministern Winston Churchill fortsatte dock kampen och Storbritannien uthärdade ett fruktansvärt tyskt luftkrig mot öarna. Under slaget om Storbritannien lyckades brittiska RAF, Royal Air Force, stå emot Hermann Görings Luftwaffe. Med hjälp av ny förbättrad radarteknik kunde det brittiska flygvapnet sätta in sina numerärt underlägsna flygplan vid de ställen de verkligen behövdes. Dessutom gjorde Göring ett taktiskt misstag genom att lämna militärflygfälten ifred och bomba storstäder, vilket ledde till oerhörda förluster av bombflyg. Detta ledde till att Hitler tvingades skjuta upp den planerade invasionen av Storbritannien (Operation Sjölejon) på obestämd tid, då ett sådant företag bedömdes vara alltför riskfyllt utan absolut tyskt luftherravälde över Engelska kanalen och södra Storbritannien.

Mellan juni 1940 och juni 1941 såg det ytligt sett mörkt ut för de allierade. Polen, Danmark, Norge, Luxemburg, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Tjeckoslovakien, Grekland och Jugoslavien hade besegrats av axelmakterna. Till sjöss hade den tyska flottan (Kriegsmarine) övertaget med en stor mängd sänkt handelstonnage. Sovjetunionen, USA och Japan stod fortfarande utanför kriget. Mot Tysklands imperium stod Storbritannien med samväldesländerna ensamma, bortsett från liten hjälp av de Gaulles fria franska styrkor.

Strategiskt sett var dock utgången av slaget om Storbritannien av avgörande betydelse. Den brittiska örlogsblockaden bestod och sträckte sig från Grönland till Alexandria och Suezkanalen. Inga importvaror kunde nå Tyskland över haven. Från baser på Brittiska öarna kunde det brittiska bombflyget nå hela Tyskland.

Avgörandets tid: Tyskland anfaller Sovjet och USA dras in i kriget[redigera | redigera wikitext]

Tysk offensiv 1941 mot Sovjetunionen.

Utan att ha lyckats besegra Storbritannien vände Nazityskland nu krigsmaskinen österut. Ett anfall på Sovjetunionen hade förberetts till 15 maj 1941 men de tyska arméerna var först tvungna att besätta Jugoslavien och Grekland. Den tyska och italienska ockupationen av Jugoslavien bottnade i att den för axelmakterna vänliga, sittande regeringen hade avsatts. Grekland befann sig sedan hösten 1940 redan i krig med Italien, nu öppnades en ny front efter att tyska trupper tillåtits utnyttja bulgariskt territorium. Det har hävdats att dessa offensiver blev orsaken till att Operation Barbarossa sköts upp från 15 maj till 22 juni.

Operation Barbarossa[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Operation Barbarossa

Den 22 juni 1941 satte Adolf Hitler igång Operation Barbarossa, det storskaliga anfallet på Sovjetunionen. Samtidigt anföll Finland Sovjetunionen i sitt så kallade fortsättningskrig (efter att Sovjet hade bombat ett antal finska städer). Kriget på östfronten hade börjat och Josef Stalin blev överraskad av anfallet. Trots flera underrättelserapporter om tysk uppladdning vägrade han tro att Hitler skulle bryta icke-angreppspakten och under flera dagar rådde handlingsförlamning i Kreml. Trots att Sovjet var numerärt överlägset hade överraskningen i kombination med Stalins tidigare utrensningar bland de militära befälen en negativ effekt.

Den tyska belägringen av Leningrad påbörjades den 21 augusti 1941 och var också en slutpunkt för den tyska offensiven på den norra delen av fronten. Efter fem månader stod tyskarna utanför Moskva. Offensiven var till en början framgångsrik. Sedan 2/3 miljoner ryssar kapitulerat i dubbelslaget vid Brjansk och Vjazma i mitten av oktober och Kalinin fallit i ryska händer, föranledde Moskvas utsatta läge regeringen att tillfälligt flytta till Kujbysjev. Från tyskt håll hävdades, att den ryska krigsmakten var likviderad och att endast rensningsoperationer återstod. Här kom krigets första vändpunkt. Sovjet lyckades stoppa tyskarna framför sin huvudstad och de tyska trupperna körde fast i den begynnande ryska vintern. Förbindelselinjerna var uttänjda till bristningsgränsen och talrika sovjetiska förstärkningar anlände alltjämt till fronten.

Slaget om Atlanten[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Slaget om Atlanten

Redan vid krigsutbrottet år 1939 hade de krigförande upprättat sjöblockader för att störa eller hindra fiendens handel. För Tysklands del skedde detta huvudsakligen genom organiserat ubåtskrig. Sedan Tysklands flygvapen förlorat slaget om Storbritannien, låg det blockerade Tysklands enda möjlighet till seger i att svälta ut invånarna på de Brittiska öarna. Genom konvojeringssystem och tekniska innovationer kunde dock ubåtarnas effektivitet begränsas och från slutet av år 1942 översteg nybyggnaden av fartyg förlusterna. En viktig faktor till britternas fördel var att man lyckats dekryptera de tyska kommunikationsmetoderna baserade på Enigma.

Efter tyskarnas inledande framgångar vid invasionen av Sovjetunionen år 1941, var behovet stort att ersätta de materiella förlusterna. Slaget om Atlanten kom därför att utvidgas även till Norra ishavet genom att stora mängder krigsmateriel och övriga förnödenheter skickades till Sovjetunionens hamnar i Murmansk och Arkangelsk.[6]

USS Arizona på väg att sjunka i Pearl Harbor.

Pearl Harbor[redigera | redigera wikitext]

Den 7 december 1941 anföll Japan överraskande den amerikanska flottbasen vid Pearl HarborHawaii. 2403 personer dog och 1178 skadades vid attacken. Fyra dygn efter anfallet förklarade Tyskland och Italien krig mot USA. På detta sätt drogs även USA in i kriget på de allierades sida.

Nordafrika[redigera | redigera wikitext]

I den nordafrikanska öknen kämpade italienarna tillsammans med Erwin Rommel mot britterna under en serie av generaler, och var på väg att från Libyen erövra kontrollen över Suezkanalen. Men 1942 lyckades Bernard Law Montgomery slutligen tillfoga Rommel och dennes italienska allierade ett avgörande nederlag vid el-Alameini i Egypten. Efter amerikanska och brittiska landstigningar 1943 i de Vichy-trogna kolonierna Marocko och Algeriet, tvingades de tyska och italienska styrkorna i Nordafrika att kapitulera slutgiltigt efter att med viss framgång ha försvarat sig i Tunisien.

Stalingrad och vändpunkten[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Slaget vid Stalingrad

I slutet av 1942 ryckte framskjutna tyska trupper in i Stalingrad men blev slutligen omringade där efter en sovjetisk motoffensiv. Staden var strategiskt betydelsefull för tillgången till petroleum, trafiken på Volga och som symbol för Stalin. Trots fältmarskalk Erich von Mansteins försök att bryta belägringen av Stalingrad, hölls tyskarna under befäl av fältmarskalk Paulus alltjämt instängda där. Den 2 februari 1943 kapitulerade tyskarna i Stalingrad, vilket blev ännu en vändpunkt i kriget. Paulus, som hade blivit befordrad till fältmarskalk en kort tid före kapitulationen, förväntades att begå självmord av Hitler men gav sig istället till ryssarna och visades senare upp som en trofé. Slaget om Stalingrad blev krigets blodigaste batalj, med bortåt 2 miljoner döda i strider, sjukdom, kyla och undernäring.

Slutfas: Axelmakternas nederlag[redigera | redigera wikitext]

Tyska dödsoffer efter bombningen av Dresden i februari 1945.
Sovjetisk offensiv 1943–1944.
Sovjetisk offensiv 1945.

1943 utkämpades också världens största pansarslag, slaget vid Kursk, med över två miljoner soldater och 6 000 stridsvagnar inblandade. Detta var den sista större offensiven från axelmakternas sida. Nu skulle ett nytt mönster formas, ett av konstant reträtt på östfronten. Efter Kursk var axelmakterna alltid i reträtt på östfronten. Och genom hela kriget förbättrade Röda armén sina strategier, taktiker och strukturer.

På sommaren 1944 genomförde ryssarna Operation Bagration (uppkallad efter Pjotr Bagration), där tyskarna blev totalt överraskade (de hade väntat en operation mot Ukraina) och kördes ut ur Vitryssland. Röda Armén kom fram till Warszawas portar på bara någon månad.

År 1943 hade slutligen slaget om Atlanten avgjorts och stora mängder amerikanska förstärkningar och materiel transporterades över till Storbritannien. Terrorbombningarna av Tyskland kom även igång på allvar. De allierade invaderade Italien och Mussolini tvingades avgå.

Andra världskriget slutade den 2 september 1945, då Japan kapitulerade.

Den 6 juni 1944 – "Dagen D" – landsteg de allierade i Normandie och öppnade därmed en andra front mot Tyskland. Tyskarna drevs under sommaren ut ur Frankrike och framåt hösten var så gott som hela landet befriat. Vid slutet av 1944 genomförde den tyska armén sin sista stora motoffensiv mot de västallierade, den så kallade Ardenneroffensiven. Men Tysklands dagar var räknade, man kunde helt enkelt inte ersätta förlorad materiel och manskap lika mycket som de allierade kunde. Det visade sig också i slaget om Berlin då Tysklands resurser inte räckte till för att försvara sig mot Sovjetunionen.

I Stilla havet hade hårda strider rasat under hela kriget men nu stod de allierade och knackade på Tokyos dörr. USA:s president Franklin D. Roosevelt dog före krigsslutet och den nye presidenten, Harry S. Truman, gav order om att det nya vapnet, atombomben, skulle fällas över Japan, ca 200 000 människor dog de närmsta timmarna och mellan 150 000 och 200 000 ytterligare dog av svält, törst och brännskador, främst kvinnor och barn. Efter atombombningarna av städerna Hiroshima och Nagasaki samt Sovjetunionens krigsförklaring och snabba erövringar av japanska besittningar i Kina och Korea kapitulerade även Japan inför övermakten, den 15 augusti 1945 men kapitulationen skrevs på först 2 september av den japanske generalen Umezu.

Det andra världskriget var den mänskliga historiens största konflikt. Det har beräknats att 50-60 miljoner människoliv gick förlorade,[7] däribland alla de som dog på grund av terrorn (koncentrationsläger, terrorbombningar och andra krigshandlingar). Förenta nationerna bildades den 24 oktober 1945 som följd av en konferens i San Francisco under perioden april–juni.

Andra världskriget avlöstes av kalla kriget, konflikten och maktkampen mellan främst USA och Sovjetunionen under den senare halvan av 1900-talet.

Översikt[redigera | redigera wikitext]

Allierat samarbete[redigera | redigera wikitext]

Mörkgrön: Allierade före Attacken mot Pearl Harbor, kolonier och ockuperade stater inkluderade. Ljusgrön: Allierade länder som gick med i kriget efter attacken mot Pearl Harbor. Blå: Axelmakterna Grå: Neutrala länder under kriget.

Storbritannien och Frankrike hade gått ut i krig mot Nazityskland två dagar efter att Nazityskland invaderade Polen 1 september 1939. Men efter att Frankrike besegrats av Tyskland 1940 stod Storbritannien i princip ensamt i kampen mot Tyskland. USA stod ännu så länge utanför kriget och även om oron i USA blev större efter Frankrikes fall var motståndet hos den amerikanska befolkningen stort mot att gå med i kriget. USA stödde ändå Storbritannien genom vapenförsäljning. Från och med våren 1941 fick britterna hjälp med bland annat vapen genom Lend-Lease Act. När USA slutligen blev indraget i kriget i december 1941 utsträcktes denna hjälp till samtliga krigförande stater på den allierade sidan.

Churchill och Roosevelt vid tecknandet av Atlantdeklarationen.

Den 9–12 augusti 1941 möttes USA:s president Franklin D. Roosevelt och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill första gången. Där utfärdade de den så kallade Atlantdeklarationen som talade om alla folks rätt till självbestämmande, en framtid där konflikter skulle lösas utan våld samt den nazistiska statens totala oskadliggörande.

En följd av alliansen med Sovjetunionen blev att Stalin gick med på att låta 10 000 polska, svältfödda GULAG-slavarbetare och krigsfångar utvandra i mars 1942 över Persien/Iran och mellanöstern, för att senare i Montgomerys 8:e armé sättas i krig vid Tobruk (1943), Monte Cassino (1944) och slaget om Bologna (1945).[8] Från den återstående stora mängden polska GULAG- och krigsfångar i Sovjetunionen lyckades ytterligare ca 70 000 ta sig ut ur landet och av resten bildades senare två polska folkarméer underställda rysk kommando. Vid västfronten hade Polen 228 000 soldater 1945.

Churchill ogillade egentligen Stalin och den politik han stod för men efter att Nazityskland angripit Sovjetunionen 1941 inleddes ett nära samarbete mellan britter och ryssar. Båda parter förband sig att inte sluta separatfred, utan tillsammans besegra den gemensamma fienden. USA:s roll kan trots att landet formellt var neutralt fram till anfallet på Pearl Harbor sägas vara allierad eftersom de försåg de andra allierade med stora kvantiteter vapen, råvaror och livsförnödenheter. Strax efter nyår 1942 utformade amerikaner och britter den strategi som skulle besegra axelmakterna. Tyskland, som ansågs vara den farligaste motståndaren, skulle besegras först. Största resurserna skulle således läggas på att besegra Hitler innan alla resurser riktades mot Japan. En rad andra länder (vid sidan om de tre stora plus Kina) åtog sig nu att gå i krig mot axelmakterna. Det slutliga målet med kriget var axelmakternas villkorslösa kapitulation.

Sovjetunionen som redan innan USA:s inträde i kriget tagit emot omfattande hjälp från USA fick nu ännu mer hjälp från amerikanarna med både vapen och livsmedel. Visserligen var inte vapenbiståndet i närheten av de enorma volymer som den ryska industrin producerade från och med 1943 men anses ändå ha bidragit starkt till den ryska krigsinsatsen. Av ännu större betydelse var leveranserna av råvaror, livsmedel, lastbilar och lokomotiv som amerikanarna sände.

Operation Overlord, -D-Dagen, den 6 juni 1944 vid Omaha Beach.

Churchill besökte Stalin i Moskva sommaren 1942 för att förankra de västallierades strategi för att vinna kriget. Stalin var inte nöjd och krävde att en västfront skulle upprättas så fort som möjligt genom en invasion i Frankrike. Det var krav som han envist reste resten av 1942 och 1943. De västallierades svar var att de inte var redo för ett så stort företag än. Viss tillfredsställelse fick Stalin sommaren 1943 då amerikaner och britter invaderade Sicilien och södra Italien och därigenom skapade en europeisk sydfront. Sovjetunionens diktator var ändå inte nöjd då den stora majoriteten av den tyska krigsmakten fortfarande opererade i Sovjetunionen.

De tre stora bland de allierade – Roosevelt, Stalin och Churchill – möttes första gången i Irans huvudstad Teheran 28 november – 1 december i Teherankonferensen. Där fick Stalin löfte om att en västfront skulle upprättas i maj följande år Operation Overlord. Landstigning skulle ske även i Sydfrankrike och ryssarna skulle ungefär samtidigt inleda stora offensiver på Östfronten. Stalin blev också lovad att Sovjetunionens gräns efter kriget skulle flyttas längre västerut. Detta gick ut över Polen som i sin tur skulle kompenseras med att få tidigare tyska områden längre västerut. Relationen mellan Stalin och Churchill var spänd, däremot kom diktatorn bra överens med Roosevelt som Stalin hade stor respekt för. Stalin själv blev under kriget mycket populär i USA och kallades av amerikanarna för "Uncle Joe".

Något möte mellan de tre stora förekom inte under 1944. Däremot drogs under året planerna upp för den nya internationella fredsorganisation som efter kriget skulle ersätta Nationernas Förbund. Världsbanken och Internationella valutafonden grundades också.

Den 4–11 februari 1945 möttes Roosevelt, Stalin och Churchill igen under Jaltakonferensen. Tyskland var i praktiken besegrat och förhandlingarna gällde nu hur efterkrigstidens Europa skulle se ut. De enades om att Tyskland efter kriget tills vidare skulle delas i fyra ockupationszoner. Stalin krävde att det besegrade Tyskland skulle demilitariseras och betala ett enormt krigsskadestånd. Någon enighet nåddes inte här utan frågorna sköts på framtiden. De enades dock om att Sovjetunionen skulle gå med i kriget mot Japan 3 månader efter att Tyskland kapitulerat. Sovjetunionen lovade också att bli medlem i FN som grundades i San Francisco i slutet av april 1945.

Nästa stora möte var Potsdamkonferensen 17 juli – 2 augusti. Kriget i Europa var över men fortfarande hade inte Japan kapitulerat. Roosevelt hade avlidit och efterträtts av Harry S. Truman. Även Churchill var borta efter att ha förlorat parlamentsvalet. Ny brittisk premiärminister var labourledaren Attlee. Frågorna var densamma men någon enighet om en långsiktig lösning på Tysklandsfrågan kom inte, något fredsavtal blev det inte heller. De tre allierade enades dock om att rättegångar skulle hållas mot ledande nazistiska krigsförbrytare (Nürnbergprocessen). Motvilligt accepterade britter och amerikaner att Polens nya gränser skulle bli permanenta. Som avtalats redan i Jalta förklarade Sovjetunionen krig mot Japan 8 augusti, exakt 3 månader efter att Tyskland kapitulerat. Japan kapitulerade 15 augusti (kapitulationen undertecknades 2 september) efter att Hiroshima och Nagasaki förstörts av atombomber. Japan blev efter kapitulationen ockuperat av de allierade. Ett gemensamt allierat råd skulle styra landet men i praktiken var det USA och general Douglas MacArthur som styrde landet och Japan återfick sin självständighet först 1951. Även här hölls rättegångar mot de främsta krigsförbrytarna.

För USA:s del avslutades andra världskriget först klockan 12.30 (lokal tid) den 28 april 1952, i samband med att USA:s utrikesminister Dean Acheson överlämnade ratifikationsurkunderna till det japanska fredsfördraget, som då trädde i kraft. Därmed upphörde det formella krigstillståndet mellan USA och Japan. År 1943 gick Italien över till de allierades sida.

De neutrala staternas situation[redigera | redigera wikitext]

När kriget inleddes i början av september 1939 var bara fyra stater direkt inblandade i kriget, förutom Tyskland och Polen även Storbritannien och Frankrike. Merparten av världens stater förklarade sig vara neutrala, inklusive USA som efter första världskriget bedrivit en isolationistisk politik. Sovjetunionen var fram till sommaren 1941 neutralt mot västmakterna men angrep Polen (se Molotov-Ribbentroppakten) i slutet av september 1939 och senare på hösten Finlandfinska vinterkriget. Gentemot Japan skulle Sovjetunionen förbli neutrala fram till början av augusti 1945.

Andra världskriget skulle visa sig orsaka mycket stora problem för de mindre länderna. Båda parter i kriget visade sig hysa obefintlig respekt för att mindre stater ville stå utanför kriget. Europeiska länder som Sverige, Finland, Danmark, Norge, Jugoslavien, Nederländerna, Luxemburg, Belgien, Spanien, Portugal och Schweiz förklarade sig neutrala i krigets inledning. Samtliga stater utom Portugal, Spanien, Sverige och Schweiz blev indragna i kriget. Även de baltiska staterna blev indragna. I samtliga fall beroende på att nämnda länder blev angripna. I Sveriges fall kan landets roll under finska vinterkriget beskrivas som "icke krigförande". (se vidare Sverige under andra världskriget)

USA hade förklarat sig neutralt men gav trots detta som nämnts omfattande militärt bistånd till Storbritannien från och med 1940 och från hösten 1941 även till Sovjetunionen. President Franklin D Roosevelt ansåg att landet måste gå med i kriget men hade svårt att ändra det amerikanska folkets inställning till kriget. Först efter det japanska anfallet mot Pearl Harbor den 7 december 1941 vände opinionen. Huruvida USA skulle engagera sig i både det asiatiska och europeiska kriget "löstes" 11 december då Tyskland och Italien förklarade krig mot USA.

Sovjetunionen var alltså neutralt i kriget även om man exporterade stora mängder olja, legeringsmetaller, gummi (importerat för ändamålet) och spannmål till Tyskland under krigets första två år. Västmakterna tog Stalins invasion av Polen, som var västs allierad, och Finland som en förtäckt allians med Hitler och planerade ett tag till och med att gå i krig med Sovjetunionen. Man umgicks med planer på att bomba Baku och skicka en armé till Skandinavien för att hjälpa Finland. Först efter att Tyskland invaderade Sovjetunionen 22 juni 1941 slöts en allians med britterna och efter USA:s inträde även med amerikanarna. De latinamerikanska staterna var från början neutrala men med några få undantag engagerade de sig så småningom i kriget på de allierades sida.

Spanien och Portugal förblev neutrala hela kriget. Det kan tyckas överraskande att de inte ställde upp för Tyskland då landets regimer ideologiskt stod mycket närmare Nazityskland än de västerländska demokratierna. I Spaniens fall kan det emellertid sannolikt förklaras av att landet var "utmattat" efter tre års blodigt inbördeskrig. I Portugals fall så var landet traditionellt allierat med Storbritannien och kom senare att stöda allierade ansträngningar genom att tillåta militärbaser på Azorerna.

Schweiz neutralitet var visserligen garanterad av alla stormakter men det torde knappast hindrat Hitler att invadera landet om han ansett det nödvändigt.

Turkiet förklarade sig neutralt och förblev så under nästan hela kriget.

Iran var i princip neutralt tills det blev ockuperat sensommaren 1941 av Sovjetunionen och Storbritannien som båda var intresserade av att säkra transportvägen över Kaukasus för att skicka Lend-lease till den förra. 1943 förklarade Iran krig mot Tyskland och gick därmed in i Andra världskriget på de allierades sida.

Gerillaaktiviteter[redigera | redigera wikitext]

På många ställen bakom fronten och på alla sidor fanns beväpnade irreguljära enheter, gerilla eller partisaner. Till dem kopplas störningen av en ockupation av en segerrik armé men också många grymheter och brott mot krigets lagar.

På den allierade sidan finns många välkända exempel: Den aktiva motståndsrörelsen i Danmark var till exempel anledningen till att Danmark av de allierade våren 1945 erkändes som stridande part mot Nazityskland. I Norge utfördes ett lyckat attentat i Rjukan där tyskarna framställde tungt vatten för att kunna bygga atombomber.

De mest kända är Titos partisaner i Jugoslavien och partisanerna i Sovjetunionen. I båda fallen band de upp stora tyska truppstyrkor. Četnici var en annan motståndsrörelse som utgjordes av serbiska nationalister som dock periodvis krigade även mot Titos styrkor.

I Polen har partisanförband verkat under hela kriget. Warszawaupproret 1943 i Warszawas ghetto och Warszawaupproret 1944 fick båda en mycket blodig upplösning, det sista med att stora delar av staden lades i ruiner och upp till 200 000 civila dödsoffer.

I Frankrike fanns det olika motståndsrörelser, bland annat en kommunistisk, som dock alla samlades under gemensam ledning underställda det Fria Frankrike från 1943. Motståndsrörelsen i västländerna fick efterhand stöd på olika sätt från de allierade styrkorna.

Men även på andra sidan fanns motståndsrörelser även om de är mindre kända - som i Baltikum och Ukraina mot Sovjet eller i Tyskland (Werwolf) under de allierades ockupation.

Dessa aktiviteter bekämpades skoningslös på alla sidor, med avrättningar och hämnd på civilbefolkningen.

Civilbefolkningen[redigera | redigera wikitext]

I alla stora internationella konflikter före andra världskriget hade antalet stupade soldater alltid varit större än antalet civila offer. I andra världskriget var förhållandet det motsatta och det är ett mönster som upprepats sedan dess, i alla konflikter, och har till och med förstärkts ytterligare. Av cirka 60 miljoner dödsoffer (möjligen så många som 70 miljoner) var cirka 19 miljoner stupade soldater (döda krigsfångar oräknade).[9][10][11] Resten var civila. Massbombningar mot städer, tortyr, slavarbete, våldtäkter, svält, massavrättningar och ren utrotning orsakade ett ofattbart lidande för civilbefolkningen i de drabbade länderna.

1940–41 regnade bomberna ner över de engelska städerna under Blitzen och tiotusentals människor omkom. Från och med 1943 var förhållandet det omvända. Nu angrep allierat flyg tyska städer i en bomboffensiv utan motstycke, i slutet av kriget var samtliga tyska storstäder helt sönderbombade och hundratusentals civila hade dödats. Över Japan var situationen liknande. Terrorbombningarna mot de japanska städerna kulminerade först med atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki. "Little Boy" och "Fat man", bomberna som släpptes över Hiroshima och Nagasaki dödade tillsammans omedelbart 130 000–150 000 människor. Senare skulle hundratusentals människor avlida av brännskador och olika strålningsrelaterade skador och sjukdomar. Än idag så föds det barn med utvecklingsstörning/missbildningar på grund av atombomberna. (se vidare atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.)

Lik i koncentrationsläger, andra världskriget.

Medan de tyska ockupanterna var relativt återhållsamma i Västeuropa, inklusive Norden, förutom mot den som råkade vara jude, rom eller tillhörde motståndsrörelsen, så var förhållandet det rakt motsatta i Östeuropa. Förutom den totala utrotningen av Europas judar, romer och aktiva kommunister, planerade Hitler och hans hantlangare också en drastisk minskning av de slaviska befolkningsgrupperna i Östeuropa. I Polen och Sovjetunionen skulle den civila befolkningen (judar och romer oräknade) antingen förslavas, deporteras bortom Uralbergen eller masslikvideras. Medan Sovjetunionen var det land som hade de allra högsta totala dödstalen var Polen ännu hårdare drabbat i förhållande till folkmängden. Av cirka 35 miljoner invånare dog cirka 6 miljoner, nästan var sjätte invånare. Av dessa var cirka 3 miljoner judar, nästan 90 % av Polens judiska befolkning.

Hiroshima efter atombomben.

Även i Ostasien och Stilla havet innebar kriget fruktansvärda umbäranden för civilbefolkningen. Någon motsvarighet till Hitlers "Endlösung" (förintelsen) fanns inte (åtminstone inte lika systematisk) men den japanska krigföringen var ändå oerhört brutal och tog föga hänsyn till Genèvekonventioner. Värst drabbades Kina där 10 miljoner civila[12] föll offer för japansk terrorkrigföring, svält, med mera.

Tabell över antalet döda i respektive land[redigera | redigera wikitext]

Andra världskriget är det blodigaste kriget i historien. Totalt beräknas kriget ha krävt 50–65 miljoner liv – att bedömningarna skiljer sig åt så pass mycket beror på att osäkerheten är stor över hur många civila kineser som dog. En del anser att det kan vara så många som 20 milj. Dessutom skedde omfattande systematisk utrensning av olika grupper under Stalins regim som av förklarliga skäl saknar tillräcklig dokumentation, och otaliga dog efter kriget i sovjetisk fångenskap. De flesta beräkningarna idag anger antalet döda totalt till 56–60 miljoner.[13] Andra världskriget var den första riktigt stora internationella konflikten där antalet civila dödsoffer var mycket större än antalet stupade soldater.

Tabellen nedan upptar de stater som hade de största förlusterna. När det gäller antalet stupade tyska soldater uppgår antalet till cirka 5,3 miljoner om österrikare, och döda krigsfångar räknas in. Därtill tillkommer åtminstone 1 miljon frivilliga, tvångskommenderade med flera. Ett mindre antal civila amerikaner dog i kriget, de flesta vid attacken mot Pearl Harbor som leddes av Japan.

Land Totalt antal dödsoffer Militära dödsoffer
Sovjetunionen 28 100 000 14 000 000
Tyskland 4 600 000 4 000 000
Japan 2 700 000 2 120 000
Kina 20 000 000 3 800 000
Polen 5 600 000 240 000
Storbritannien 452 000 382 600
Italien 455 000 300 000
Jugoslavien 1 027 000 446 000
Frankrike 567 000 217 000
USA 418 000 416 000
Finland 97 000 95 000
  • Cirka 6 000 000 judar – ingår i mycket stor utsträckning i ovanstående siffror.
  • Anmärkning: Ovanstående siffror angående antalet döda tyskar inkluderar inte de civila som dödades eller dog när de flydde undan den framryckande Röda armén. Siffror varierar från 200 000 ända upp till två miljoner.

Frederna[redigera | redigera wikitext]

Tyskland 1947, ockuperat, delat och annekterat.

Decenniet som följde efter andra världskrigets slut slöts efterhand fred med de länder som krigat mot de allierade (undantaget Japan och Sovjetunionen).

I freden i Paris 1947 slöts fred med Italien, Finland, Ungern och Rumänien. De berörda länderna fick avträda landområden. Italien fick även avträda sina kolonier. Finland fick acceptera gränserna från freden efter Fortsättningskriget och förbjöds även att inneha vissa vapensystem, till exempel u-båtar.

Österrike återfick sin självständighet först 1955 med några inskränkningar. Landet måste lova att aldrig ingå i någon militärallians och att aldrig ansluta sig till Tyskland igen. Dessutom förbjöds Österrike att inneha vissa vapensystem.

Med Tyskland slöts däremot aldrig någon permanent fred. Först i och med kalla krigets slut, Sovjetunionens upplösning och Tysklands återförening inträdde kunde ett fredsfördrag undertecknas, i samband med vilket Tyskland formellt accepterade de Allierades annektering av den östra fjärdedelen av Tyskland. År 1949 hade USA modifierat krigstillståndet med Tyskland men avskaffade det ej då man ville bibehålla legala rättigheter att ha trupper i Tyskland.[14] USA och flera andra länder avskaffade formellt krigstillståndet med Tyskland 1951 som substitut för ett formellt fredsfördrag, Sovjetunionen gjorde likaledes 1955.

Först år 1990 slöts det så kallade två plus fyra-fördraget mellan de tyska staterna och de fyra segrarmakterna som slutgiltigt reglerade förhållandena mellan dessa stater efter andra världskriget.

Japan och de västallierade slöt fred 1951 och samtidigt återfick landet sin självständighet. Japan fick bland annat avträda Formosa till Chiang Kai-sheks nationalistregim på ön (som USA då betraktade som Kinas legitima regim). Ögrupperna Kurilerna och ön Sachalin fick Japan avträda till Sovjetunionen. Fortfarande har emellertid inget fredsfördrag undertecknats mellan Japan och Ryssland.

Krigets följder[redigera | redigera wikitext]

Stalin, Truman och Churchill vid Potsdamkonferensen.
Tyska barn som deporterats från de delar av östra Tyskland som höll på att annekteras av Polen anländer in Västra Tyskland, augusti 1948.
Berlinmuren, en av kalla krigets symboler, revs 1989.

Andra världskriget började som ett europeiskt krig som utvidgades vartefter, och från och med december 1941 var det ett globalt krig i och med USA:s intåg i kriget. I krigets efterdyningar följde flera stora förändringar på den världspolitiska scenen. Före kriget hade Storbritannien med sitt jättelika kolonialimperium varit den ledande stormakten men trots att det tillhörde de ledande segrarmakterna hade kriget tärt hårt på dess resurser. Frankrike hade före kriget räknats som Europas ledande militärmakt men denna uppfattning hade tyskarna ändrat på redan i början av kriget.

Efter krigets slut framträdde istället två särklassiga supermakter, USA och Sovjetunionen. Den amerikanska industrin var oskadad och stod nu för halva världens BNP. Den nyvunna positionen som världens mäktigaste stat innebar att USA:s roll i världspolitiken blev helt annorlunda än innan. Sovjetunionen hade bara 20 år tidigare varit ett utfattigt jordbruksland men hade också till följd av kriget uppnått status som supermakt. Det förfogade över världens största armé och kontrollerade hela Östeuropa. Framgången hade dock skett till ett oerhört högt pris i mänskligt lidande.

Polen fick sitt territorium starkt reducerat med en folkomflyttning från de östra regionerna som togs över av Sovjetunionen till nya västra och norra områden som togs över från Tyskland, som följd, samtidigt som den tyska befolkningen fördrevs. De områden som förlorades av Polen till Sovjetunionen hade till stor del erövrats av Polen på 1920-talet under Polsk-sovjetiska kriget 1919-1921 och bebodes till övervägande del av ukrainare och vitryssar men även av upp till 4 miljoner polacker.[15] Fram till 1950 hade 2,1 miljoner av dessa polacker bosatt sig i de före detta tyska områdena inom Tysklands 1937 års gränser,[15] där upp till 10 miljoner tyskar hade bott innan deras fördrivning västerut under åren 1944 - 1950. Från Polsk sida anser man att de västallierade svek Polen genom att överlåta gränsdragningen till Stalin[16][17] – Polenfrågan avhandlades bakom ryggen på den Polska regeringen och fick bara liten uppmärksamhet av USA och Storbritannien vid Teheran och Jalta – Sovjet fick fria händer och styrkeförhållandena vid kriget slut skulle bestämma gränserna för den sovjetiska kontrollen.[18] Slutligen fastställdes landets nya gränser vid Potsdamkonferensen. På liknande sätt blev även de andra länderna i det blivande östblocket hanterade med ett antal folkrättsliga frågetecken då alla beslut togs utan att länderna ens tillfrågades. Tjeckoslovakien överläts till Hitler vid Münchenkonferensen och sedan efter kriget till Stalin. Den officiella avsikten hos de västallierade att låta demokratiska fria val avgöra de öst- och centraleuropeiska ländernas politiska framtid fullföljdes inte. Rättslig uppgörelse med nazisternas brott fick en klar punkt på efterkrigsagendan, både inom öst och västblocket, medan brott begångna av den sovjetiska makten och de östeuropeiska lydstaterna under lång tid var tabu, till exempel Katynmassakern, massdeporteringar till GULAG och terror av NKVD och dess underställda nationella säkerhetsstyrkor.

Tyskland förlorade cirka 25 % av sitt förkrigsterritorium, varifrån miljontals fördrevs, de flesta kvinnor och barn. Vid ett möte i Potsdam sommaren 1945 delade Förenta staterna, Frankrike, Storbritannien och Sovjetunionen upp Tyskland i ockupationszoner. Sovjetunionen överlämnade riksdelarna öster om Oder till Polen och lade självt beslag på området runt Königsberg. Riksdelen Ostmark blev åter Österrike som återupprättades som självständig stat 1955. Delvis som en konsekvens av Morgenthauplanen och delvis som en konsekvens av fransk önskan om ett svagt Tyskland genomfördes omfattande nedmontering av tung industri. Ruhrområdet ställdes under internationell kontroll, Elsass-Lothringen togs över av Frankrike och det kolrika Saarland bröts loss från Tyskland och gjordes till ett franskt protektorat. Visserligen hävdade de västallierade att den slutliga gränsdragningen skulle vänta tills ett fredsavtal kunde träffas med Tyskland men i praktiken fick man acceptera fait accompli i och med att 12–14 miljoner tyskar fördrevs från östra delen av Tyskland med omnejd. (antalet döda som en konsekvens av fördrivningen, möjligtvis den största etniska rensningen i modern historia, är svårt att uppskatta men anges vanligtvis till mellan 0,5 till 2 miljoner).

Storbritannien blev i efterhand något av en förlorare, trots att landet förklarat krig mot Nazityskland bara två dagar efter invasionen i Polen 1939 och tillsammans med USA och Sovjetunionen kunde diktera Tysklands kapitulationsvillkor vid krigets slut. De kommande decennierna avvecklades nästan hela kolonialväldet och eran som jordens mäktigaste stat var över. Över huvud taget bidrog kriget starkt till att samtliga stormakters kolonialvälden i Afrika och Asien efterhand avvecklades.

Den stora koalitionen mellan USA, Sovjetunionen och Storbritannien bröts snabbt efter kriget, då Nazityskland inte längre fanns som en gemensam fiende för Sovjetunionen och de västallierade. Inom några år hade det så kallade kalla kriget inletts och Europa delats politiskt, inklusive Tyskland: ett block nära allierade med USA och ett annat block med sovjetiska lydstater i Östeuropa. Det kalla kriget ledde till en våldsam kapprustning mellan de två supermakterna och gav upphov till mängder med andra konflikter globalt sett, som till exempel Koreakriget, Vietnamkriget och kriget i Afghanistan 1979-1989[källa behövs]. Kalla kriget upphörde först med de europeiska kommunistregimernas fall i slutet av 1980-talet.

Viktiga inslag[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sommerville, Donald (2008) (på engelska). The Complete Illustrated History of World War Two: An Authoritative Account of the Deadliest Conflict in Human History with Analysis of Decisive Encounters and Landmark Engagements. Lorenz Books. sid. 5. ISBN 0-7548-1898-5 
  2. ^ Barrett, David P; Shyu, Lawrence N (2001) (på engelska). China in the anti-Japanese War, 1937–1945: politics, culture and society. Volume 1 of Studies in modern Chinese history. New York: Peter Lang. sid. 6. ISBN 0-8204-4556-8 
  3. ^ ”The UN Security Council” (på engelska). United Nations Foundation. http://www.unfoundation.org/what-we-do/issues/united-nations/the-un-security-council.html. Läst 2012-05-15. 
  4. ^ Ref. Se även det så kallade Young-lånet som skulle säkra att Tyskland verkligen betalade krigsskadeståndet.
  5. ^ Decision To Invade Norway and Denmark
  6. ^ Starck, Magnus (1948). Sjökriget 1939-1945. Stockholm: Marinlitteraturföreningens förlag. sid. 171 
  7. ^ "World War II." Encyclopædia Britannica. 2007. Encyclopædia Britannica Online. 22 Sept. 2007
  8. ^ Norman Davies Hearth of Europe s.76
  9. ^ Twentieth Century Atlas - Death Tolls
  10. ^ World War 2 fatalities
  11. ^ WWII: The Casualties
  12. ^ Bauer, Eddy (1982). Andra Världskriget Bokslut. Norwich: Bokorama. ISBN 91-7024-045-0 
  13. ^ ”Source List and Detailed Death Tolls for the Primary Megadeaths of the Twentieth Century” (på engelska). Arkiverad från originalet den 5 november 2012. http://www.webcitation.org/6BxS7jKJO. Läst 5 november 2012. 
  14. ^ THE NATIONS: A Step Forward - TIME
  15. ^ [a b] Anna Bramwell "Refugees in the Age of Total War" Routledge, 1988 ISBN 0-04-445194-6 p. 27 (Google bok förhandsvisning)
  16. ^ en:Western betrayal – tar upp bland annat Västmakternas inställning till Polen- och Östeuropafrågan; se även referenslistan i artikeln.
  17. ^ Tony Judt Postwar. A History of Europe since 1945 s.101–102
  18. ^ Norman Davies Hearth of Europe s.65

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Händelser man minns – en krönika 1920–1969, fil dr Harald Schiller 1970
  • Nationalencyklopedin, 2007
  • Nyström H, Nyström Ö, Perspektiv på historien A; 2001

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]