Andrakammarvalet i Sverige 1956

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Andrakammarvalet i Sverige 1956
Sverige
1952 ←
16 september 1956
→ 1958

Samtliga 231 platser i Riksdagens andra kammare
  Första parti Andra parti
  Tage Erlander 1952.jpg Bertil Ohlin.jpg
Ledare Tage Erlander Bertil Ohlin
Parti Socialdemokraterna Folkpartiet
Föregående val 110 58
Erhållna mandat 106 58
Mandatförändring -4 +/-0
Röster 1 729 463 923 564
Andel 44,58% 23,81%

Statsminister före valet

Tage Erlander
Socialdemokraterna

Omvald statsminister

Tage Erlander
Socialdemokraterna

Andrakammarvalet i Sverige 1956 till riksdagens andra kammare hölls söndagen den 16 september 1956.

Valkampanjen[redigera | redigera wikitext]

Frågan om skattesänkningar var en återkommande fråga i 1950-talets valrörelser. Inför valet 1956 hävdade Högerpartiets Jarl Hjalmarson vikten av en "rejäl skattesänkning" för den "vanliga vardagsmänniskan".[1] Koalitionsregeringen gick till val på redan beslutade skattesänkningar på 375 miljoner. Folkpartiet lovade skattesänkningar på 545 miljoner medan Högerpartiet lovade 825 miljoner.

Vad gäller pensionsfrågan gjorde Folkpartiet och Högerpartiet klart att de ville se en frivillig tjänstepension med en förstärkt folkpension som grund. Frågan om hur mycket folkpensionen borde höjas togs också upp i valrörelsen.

I valkampanjen kritiserade Folkpartiet regeringen för att inte ha byggt ikapp bostadsbristen och lovade att en folkpartiregering skulle bygga 260 000 lägenheter 1956-1960. Statsminister Tage Erlander besvarade detta med att det inte var möjligt att låta bostadsbyggandet få alla tillgängliga resurser på bekostnad av andra sektorer.

Inför valet genomfördes en akademisk studie av opinionsundersökningen av de två statsvetarna Jörgen Westerståhl och Bo Särlvik. Den visar bland annat att 69 procent av de tillfrågade hört delar av den avslutande partiledardebatten i radion. 82 procent hade sett någon av partiernas valbroschyrer och 44 procent hade också läst någon av dem.[1]

Tage Erlander och Jarl Hjalmarson debatterade vid två allmänna möten under kampanjen; förutom den traditionella debatten i Vasaparken i Stockholm även i Eskilstunas sporthall. I augusti genomförde Tage Erlander en kampanj i södra Norrland, Dalarna och Bergslagen. Förutom sin hustru Aina som fungerade som chaufför medföljde endast en journalist från Morgon-Tidningen.[1]

Partiernas valaffischer:

  • Trygga deras ålderdom - Folkpartiet
  • För förliga vindar - Rösta med Folkpartiet
  • En skattesänkning som håller - Folkpartiet
  • Rejäl skattesänkning - Högerpartiet - att lita på
  • Det behövs fler högermän i riksdagen för att vi skall få fler, bra, billiga bostäder
  • Slå vakt om bondeskogen - rösta med landsbygdspartiet Bondeförbundet
  • Mera åt barnen, mindre åt generalerna - Kommunisterna
  • Rättvis skattesänkning - sänkt statsskatt 1957 - sänkt kommunalskatt 1958 - kamp mot skattesmitarna - Socialdemokraterna

Valresultat[redigera | redigera wikitext]

För samtliga genom valet invalda riksdagsmän, se Lista över ledamöter av Sveriges riksdags andra kammare 1957-1958.

Parti Partiledare Röster Mandatfördelning
Antal +− % Antal +−
  Socialdemokraterna Tage Erlander 1 729 463 44,58 −1,47 106 −4
  Folkpartiet Bertil Ohlin 923 564 23,81 −0,63 58 +/−0
  Högerpartiet Jarl Hjalmarson 663 693 17,11 +2,74 42 +11
  Landsbygdspartiet Bondeförbundet Gunnar Hedlund 366 612 9,45 −1,29 19 −7
  Sveriges kommunistiska parti Hilding Hagberg 194 016 5,00 +0,66 6 +1
  Vänstersocialistiska partiet Albin Ström 1 252 0,03 -0,03
  Samlingspartiet ? 635 0,02
  Övriga partier 95 0
Antal giltiga röster 3 879 330
100,00   231 +1
Ogiltiga röster ?  
Totalt 3 902 114
(79,8 %)

Källa: SCB: Riksdagsmannavalen 1953-1954

Det socialistiska blocket (SKP och S) fick 49.6 procent och det borgerliga blocket (FP, LB och H) fick 50.3 procent. För första gången sedan år 1932 så hade det blivit en borgerlig majoritet i den andra kammaren. Socialdemokraterna kunde dock sitta kvar i regeringsställning genom samarbete med Bondeförbundet.

Som en förklaring till Bondeförbundets nedgång i val efter val använde partiledaren Gunnar Hedlund den så kallade strukturförändringshypotesen: i takt med att människor flyttade från landsbygden och in till städerna minskade gruppen av potentiella Bondeförbunds-väljare. Partiets namnbyte till Centerpartiet 1957 kan då ses som ett försök att bredda gruppen av potentiella väljare. Riksdagens andra kammare utökades med ett mandat; detta gick till Högerpartiets kandidat för Stockholms stad, David Svenungsson. Bland de invalda riksdagskandidaterna återfanns bland annat den blivande högerledaren Gunnar Heckscher.

Regeringsbildning[redigera | redigera wikitext]

I valet gick båda partierna i koalitionsregeringen tillbaka. Efter valet förklarade statsminister Tage Erlander att socialdemokraterna skulle regera ensamma om Bondeförbundet lämnade regeringen. Den 25 september uttalade sig den socialdemokratiska partistyrelsen för fortsatt koalition.

Den 27 september beslutade Bondeförbundet att fortsätta i koalitionsregeringen förutsatt att partierna kunde komma överens om ett nytt regeringsprogram som kunde ersätta det gamla från 1951. Därefter följde förhandlingar och den 13 oktober enades man om ett nytt program.

I samband med det gjorde Bondeförbundet klart att man ville vänta med att ta ställning i pensionsfrågan tills den då sittande pensionsutredningen var klar. Detta får anses vara ett sätt att maskera att de båda partierna hade oförenliga åsikter om hur pensionsfrågan skulle lösas.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Esaiasson (1990), s. 196-200