Andrew Carnegie
Andrew Carnegie, född 25 november 1835 i Dunfermline i Skottland, död 11 augusti 1919 i Lenox i Massachusetts, var en skotskfödd amerikansk affärsman och filantrop.
Biografi
Uppväxt
Andrew Carnegie växte upp i en radikal skotsk arbetarfamilj som emigrerade till USA 1848, när Andrew var 13 år. De personer som främst formade hans livsåskådning var hans far, en självlärd vävare som var politiskt mycket aktiv hemma i Skottland, och två morbröder - den ene älskare av litteratur och poesi och den andre politiskt radikal som hans far.
Yrkesliv
1851 fick den 16-årige Andrew jobb som telegrafist i sin nya hemstad Pittsburgh. Hans snabba fattningsförmåga gjorde att han snart blev anställd som telegrafist och sekreterare åt chefen för ett lokalt järnvägsbolag och ganska snart hade han avancerat till chef för järnvägsbolagets Pittsburgh-kontor. Redan 1855 började han investera sina sparade medel i olika aktiviteter i järnvägsbranschen, främst en satsning på sovvagnar, och under Amerikanska inbördeskriget arbetade han aktivt ute på fältet för att se till att Nordstaternas tåg rullade så friktionsfritt som möjligt.
Carnegie hade näsa för affärer och alla pengar han kunde spara under krigsåren investerade han, förutom i järnvägsbranschen även på oljemarknaden. Efter inbördeskriget lämnade han anställningen vid järnvägen och satsade sina pengar i ett företag som byggde järnvägsbroar. Detta ledde med tiden till investeringar i stålindustrin, och mot slutet av 1890-talet var Andrew Carnegie en av USA:s stålbaroner, ägare till en rad stålverk.
År 1901 sålde Carnegie sitt stålimperium (Carnegie Steel Company) till det blivande jättebolaget U.S. Steel i världens ännu största personliga affärsöverenskommelse. Carnegies grupp av stålverk utgjorde hälften av det nya bolagets tillgångar och köptes för en summa motsvarande 120 miljarder dollar i 2007 års penningvärde. Hälften av den summan gick till Andrew Carnegie och gjorde honom till världens näst rikaste man. Den ende som var rikare var John D. Rockefeller.
Välgörenhet
Redan långt före försäljningen av sitt stålimperium hade Carnegie börjat donera stora summor till olika välgörande ändamål, och som en följd av försäljningen av sina stålintressen lämnade han 1901 affärsvärlden bakom sig och övergick till att på heltid använda sin enorma förmögenhet till olika välgörande ändamål. Detta var helt i linje med en mycket uppmärksammad artikel som han skrev 1889 i North American Review, med titeln Wealth (Rikedom)[1]. I artikeln hävdade han att rik industrimans liv ska bestå av två faser: Den första ägnar han åt att skapa sin rikedom och under den andra ska han fördela sin förmögenhet till olika välgörande ändamål.
Hans största välgörenhetsinsats var troligen byggandet av bibliotek. Från 1883 till sin död 1919 grundande han 1 689 allmänna bibliotek i USA, och ytterligare 820 i olika delar av det Brittiska imperiet. 1919 fanns det 3 500 allmänna bibliotek i USA, varav nästan hälften byggts med hjälp av Carnegies pengar.
1901 startade han Carnegie Institute of Technology i Pittsburgh, som numera är känt som Carnegie Mellon University, och två år dessförinnan var han huvuddonatorn vid skapandet av Birminghams universitet.
Han startade även stiftelsen Carnegie Hero Fund 1904, som belönar hjältemod i vardagen. Den fick snabbt efterföljare i tio europeiska länder. Den svenska versionen av stiftelsen, Carnegiestiftelsen, etablerades 1911 och är aktiv än idag. Han donerade även medel för uppförandet av Fredspalatset i Nederländernas huvudstad Haag och Carnegie Hall, ett konserthus på Manhattan i New York. Han grundade också tankesmedjan Carnegie Endowment for International Peace i Washington 1910.
Övrigt
År 1898 försökte Carnegie ge Filippinerna självständighet. Mot slutet av spansk-amerikanska kriget köpte USA Filippinerna av Spanien för 20 miljoner dollar. Detta upplevde Carnegie som ett uttryck av imperialism, något han ansåg att USA inte skulle befatta sig med, så han erbjöd det filippinska folket 20 miljoner dollar så det skulle kunna köpa sig sitt oberoende.[2] USA var dock inte intresserat av att släppa sin nya koloni och istället utbröt det filippinsk-amerikanska kriget.
Andrew Carnegie präglade valspråket "Den som dör rik, dör vanärad".[3]
Böcker på svenska
- Arbetets herravälde (The empire of business) (översättning Frigga Carlberg, Zachrisson, 1902) Fulltext av 2. uppl. 1910
- För mellanfolklig skiljedom: rektorstal vid S:t Andrews' universitets årsfest (översättning Erik Sjöstedt, Geber, 1906)
- Rikedomens evangelium och andra essäer (översättning Lars Axelsson och Margareta Marin, Pontes, 2006)
Noter
Källor
- Nationalencyklopedin 3. Bra Böcker. 1989. sid. 590. ISBN 91-7024-621-1