Angiotensin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Angiotensin är ett peptidhormon som är ett led i kroppens långsiktiga kontroll av blodtrycket. Angiotensin finns i 2 grupper, angiotensin I och angiotensin II. Angiotensin I bildas av att angiotensinogen modifieras av renin som är ett proteolytiskt enzym. Angiotensin I modifieras sedan till angiotensin II med hjälp av angiotensinkonverterande enzym (ACE), vilket frisätts från lungorna. Angiotensin II har en rad blodtrycksmodifierande egenskaper, bland annat är ämnet en potent vasokonstriktor (stimulerar sammandragning av blodkärl). Kontraktion av blodkärl leder till en högre kärlresistans som i sin tur höjer blodtrycket.

Angiotensin II leder även till ökad blodvolym genom att stimulera utsöndringen av aldosteron från binjurebarken, vilket stimulerar reabsoptionen av natrium-joner (Na+) i njurarna vilket leder till att vatten också reabsorberas (följer med Na+-jonerna). Förutom det stimulerar angiotensin till utsöndring av antidiuretiskt hormon (ADH) från hypofysen.

Systemet som kontrollerar produktionen av angiotensin I och II kallas renin-angiotensin-aldosteron-systemet (RAAS), och har blivit föremål för ingående studier, vilket har resulterat i flera kategorier läkemedel. Den första gruppen kallas för ACE-hämmare. Dessa preparat är inhibitorer av angiotensinkonverterande enzym. ACE-hämmare sänker därmed blodtrycket och är en vanlig form av medicinering vid olika former av hjärtsjukdomar. En annan närbesläktad läkemedelsgrupp är angiotensinreceptorhämmarna som har en liknande effekt som ACE-hämmarna, men som verkar genom att blockera den viktigaste angiotensinreceptorn, AT1-receptorn. Den senaste läkemedelsklassen kallas direkta reninhämmare (DRI) och hämmar det hastighetsbestämmande steget i form av enzymet renin.

Se även[redigera | redigera wikitext]